gåvor åt kapitalismen

Såg en dokumentär som gått på teve för en längre tid sen om en oljerigg utanför Nigerias kust. Det franska teamet besökte oljeriggen och en by vid kusten. På oljeriggen pratar en man i ledande position om hur oljan runnit fram ur Nigerias historia. En annan pratar om säkerheten ombord. Filmteamet följer med en anställd som bor i byn, i ett hus med tusen olika säkerhetsarrangemang. Folk som bor i byn intervjuas också. De är inte särskilt glada över den business som Shell gör, för den businessen gör inte deras liv lättare, den har inte kommit dem till del på något sätt - förutom negativt, genom att en stor del av naturen förstörts och fiske har försvårats. Filmteamet följer med på en båtfärd. Det visar sig att några bybor börjat ägna sig åt vad den franska journalisten kallar bricolage*. Man tar av saker som råkar finnas till hands. Man förädlar helt enkelt olja som läckt ut med saker som finns kvar, saker man hittat på själv, och sen säljs det här på svart marknaden. Shells egen olja är för dyr för byborna. Dokumentären diskuterar den ilska som finns i byn. Det har bland annat tagit sig formen av en rebellgrupp som planerar attentat. Filmteamet frågar personalen på båten om de tycker att det är begripligt att folk är förbannade. Jo - men sånt är livet, det är nu en gång så här, och det är inte mycket att göra åt.

Vad den här dokumentären visar är något jag slagits av genom Marx: han beskriver hur kapitalismen, också då man försöker beskriva den så snällt och generöst man kan, som ett system som fungerar enligt kontrakten, enligt juridiken, enligt alla spelets regler, lever på resurser som kommer till företagen som ett slags gåvor, som något kapitalisten inte betalar för, men som är helt avgörande för att kapitalismen ska kunna fungera. Det rör sig om arbetarens merarbete - det arbete som hon utför men som hon egentligen inte får betalt för, givet Marx' sätt att gestalta arbetets värde: i kapitalismen skapar arbete värde, är mervärde, arbete som går utöver det som arbetaren får betalt för. Det finns alltså arbete som kapitalismen inte betalar för men som arbetaren utför - så är hela arbetsprocessen uppbyggd. Det rör sig om naturresurser som företag kanske betalar något för, men som sedan, genom arbete, blir en del av en kapitalistisk process. Där blir naturen något som bidrar - och kapitalismen tar tacksamt emot. Det rör sig om den infrastruktur som ett land tillhandahåller (vägar, hamnar, kommunikation). Det rör sig om juridiska system. Den här helt vardagliga, ytterst systematiska sidan av kapitalismen borde kanske uppmärksammas mer än det som nu ställs fram som kapitalismens största orättvisor, t.ex. chefers olika bonusar.

Exemplet i dokumentären, Shell i Nigeria, visar hur ett företag kan verka i ett land i många år utan att människor som bor där nödvändigtvis får något tillbaka, och att det kan vara tvärt om, att ett företag förstör folks närmiljö. Företaget lever på landet, landets befolkning, landets natur och samhälle, men det finns inga garantier för att företaget bidrar med något.  - - När såna här saker diskuteras framstår det ofta som att corporate social responsibility (någon peng som skänks till utbildning, eller någon regel som företaget förbundit sig till) är ett slags utslag av extrem godhet från företagets sida, en generös gåva från företag som ju bidrar på tusen olika sätt genom att investera, skapa sysselsättning och välstånd som ju måst sippra till de allra fattigaste - och så av egen fri vilja mera gåvor! Vad jag menar är att det är viktigt att påminna sig om en motbild i relation till det här.

* På tal om bricolage, jag rekommenderar varmt filmen The Gleaners and I av Agnès Varda (som är mest känd för sina nyavågenfilmer från sextiotalet), en fin dokumentär om att ta saker till vara och vad det betyder i en värld som denna.