Clarice Lispector

Tänkte bara helt kort och i förbifarten höja en författare till skyarna. Läser novellsamlingen Familjeband av Clarice Lispector som under en stor del av sitt liv bodde i Brasilien. Hon skrev böcker i mitten av förra seklet men har, vad jag förstått, först under senare år blivit läst här i norden (flera svenska översättningar har getts ut på förlaget Tranan, yay för förlagsverksamhet och översättningar!). Jag är inte riktigt säker på varför det är så bra men det är bra. Allting knakar i fogarna, saker är något annat och något tredje och fjärde, det inrutade krackelerar (herregud, måste se till att inte bli Lacanian i samma veva; jag vet att en massa nissar har teoretiserat om hennes böcker, men det försöker jag just nu sätta inom parentes). Ändå gör det inte riktigt de här novellerna rättvisa att säga att det i den vanliga meningen är frågan om en yta eller en fasad som rämnar (jag tror jag måste läsa flera böcker för att kunna säga nåt mer). Orolig prosa. Och sen skriver Lispector helt satans bra, texter utan transportsträckor, texter som går till botten med hur man upplever världen, texter som får en att se på nya sätt, lystra för vissa nyanser. Det om det.