det där om sexism och arbetarförfattare

Här för ett tag sedan förekom på denna plats ett smärre nervsammanbrott uppeldat av Ivar-Lo Johanssons kvinnoföraktande prosa. Nu har jag tröskat Lars Ahlin och hans tidiga bok Tåbb med manifestet (1943). Det var kanske inte riktigt lika illa som Lo-Johansson, men nog, herregud. Bokens tema är i och för sig väldigt intressant. Huvudkaraktären är arbetslös och det är något han våndas över - han är ju socialist! Som trasproletär tillhör han inte den revolutionära klassen. Arbetslösa är i hans värld ett fördömt pack. Boken speglar på ett intressant sätt en sorts blind fläck i en viss form av socialism - en socialism så arbetsorienterad (arbetsgalen?) att den inte alls förmår förhålla sig till arbetslöshet (det här är ju fortfarande idag ett problem i socialistiska partier, skulle jag säga, och det syns i t.ex. diskussioner om grundinkomst). Varför vill socialister romantisera lönearbete? Till och med hos Marx kan man i flera skrifter hitta en del utläggningar om varför trasproletariatet inte är en revolutionär klass (samtidigt som Marx också har bra analyser om relationen mellan lönearbete och arbetslöshet). I ett folkhemssverige kan jag tänka mig att Ahlins bok var nog så obekväm. Han tecknar konturerna av en splittrad socialism, och en socialdemokrati som delvis förvandlats till ett gäng administrerande pampar. En annan viktig fråga som tas upp är huruvida arbetslöshet är en personlig angelägenhet eller ett för kapitalismen kännetecknande drag.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Tåbb är alltså en gosse anfäktad av själsliga maror. Han börjar tvivla på socialismen. Sen börjar han tänka att det han måste ge sig in i är ett opersonligt liv, ett liv för socialismen. Detta allt medan han åker land och rike runt på jakt efter jobb. På vägen hittar han fabriksarbeterskan Anna som Ahlin mer eller mindre beskriver så här, kort och gott: den rädda lilla tösen behöver en mans starka närvaro! (annars riskerar hon att hamna i homosexualitetens klor, antyds det). Tåbb lämnar Anna och ger sig ut on the road igen, till Stockholm bär det och Tåbb är besluten att hans personliga liv är slut. Då träffar han barndomsvännen Kajsa. Efter många förvecklingar avslutas boken med den ultimata utopin, enligt Ahlin:

Plötsligt förstod hon att om ett äktenskap ska bli hållbart och givande då måste mannen och kvinnan vara av olika sorter. Han måste verkligen vara man och hon en verklig kvinna. [...] Plötsligt förstod hon. Tåbbs kritik av det patriarkaliskt-kapitalistiska samhället. Vad var det annat än en abnorm hanfrukt. Det var inte så underligt att dess civilisation blivit så maskinell, teknisk och krigisk. En människa kommer till under samverkan av man och kvinna. Borde inte det kulturella skapandet ske under samma samverkan? Borde inte den manligt renkönade kulturen och civilisationen ersättas av en mera mänsklig där det manliga och det kvinnliga ingått en oskiljbar förening?

Hu!  

if drinkin' don't kill me her memory will

George Jones är död. Hans sånger lyckas ofta vara både rörande och helt over the top (men du måste nog gilla och acceptera country för att uppskatta det här). Jones, känd för sina  låtar om att, öh, dricka sprit, och känd för att, öh, ha druckit en hel del sprit, blev 81 år gammal.

ett enkelt knep att förstöra ett offentliga rum

Biblioteket här i stan är en plats som är enormt viktig för mig. Det är en funktionell och fin byggnad som öppnar upp för olika sätt att vara. Dit går jag för att dricka kaffe, läsa en bok, gå på gratis-WC, surfa på internet, ta en liten lur under en trög eftermiddag (VERBOTEN, jag gör det i smyg), vänta, sura, träffa en kompis, bläddra i en tidning - och låna böcker givetvis. Poängen med en bibba är att alla, precis alla, är välkomna där. Igår tittade jag in där och såg att det är en vakt som står på post innanför ytterdörren; biffig kille som intar den klassiska positionen med händerna knäppta ovanpå skrevet. Han utstrålar: PASSA ER JÄÄÄVLIGT NOGA! Vad fan är det här? Vakten skapar genast en obehaglig stämning; han konstituerar en obehaglig stämning. Bibban blir plötsligt ett ställe där folk skiljs från folk, där man blir vaksam, orolig. Om vakten kommer att finnas där varje dag kommer jag att höra mig för med bibliotekets personal om vad som egentligen är på gång och varför man ser det här som en nödvändig del av bibliotekets verksamhet.  

med lönearbete jämförbar syssla?

I en liten text i HBL idag behandlas ett fenomen som ger upphov till både en och annan fråga om vad som egentligen ses som arbete. Textsnutten rapporterar att frivillighetsarbete på vissa håll i landet påverkar arbetslösas utkomststöd. Arbets- och näringsministeriet filar på ett regelverk som skulle garantera att folk behandlas lika i hela landet på den här punkten. Den lag som redan finns garanterar att arbetslösa får utföra frivilligt arbete som inte är avlönat utan att det påverkar arbetslöshetsersättningen. Frivilligt arbete kan ändå bli problematiskt om det "snedvrider konkurrensen" (intressant att det sägs så!), dvs. så att ett jobb som vanligtvis utförs med avlönad arbetskraft nu utförs utan lön. Artikeln avslutas med den legendariska Heikki Hursti som säger att hans organisations verksamhet (som bl.a. delar ut mat till mindre bemedlade) vore omöjlig utan frivilligarbetare.

Utifrån en marxistisk analys kan man säga att det kapitalistiska systemet bygger på en logik där allt fler aktiviteter förvandlas till lönearbete. Den här poängen kan tas formellt, så att det handlar om arbetstid som skapar värde (vilket bygger på en fortgående expansionsprocess), men det kan också förstås på ett mera begreppsligt plan, där själva arbetsbegreppet får ett specifikt innehåll. Frivillighetsarbete - att sprida en appell, dricka kaffe med gamla människor eller dela ut mat åt folk som är fattiga - ses som arbete bara under en viss beskrivning. Det är inte alls självklart att det måste ses som arbete (man kan tänka sig andra beskrivningar, att någon vill hjälpa, ser en uppgift som viktig, etc.), eller det är åtminstone ganska öppet vad 'arbete' kan betyda här (arbete i kontrast till vad?). Exemplet från artikeln visar hur frivilligarbete utifrån ett visst paradigm framstår som ett arbete vilket som helst som man inte får betalt för. Visst finns det problem som uppstår då ett arbete som vanligen är avlönat utförs oavlönat, t.ex. i form av praktik, så att ett företag eller en organisation drar nytta av det. Men det som upptar mig just nu är det intressanta med att allt arbete ställs på samma plan med lönearbete som modell, från vilket frivilligarbete sen avviker, och den här avvikelsen måste berättigas (tänker man).

Vad det här visar är att frågor om vad som betraktas som arbete eller inte dels måste ses utifrån en historiskt specifik situation, men också utifrån moraliska perspektiv, där begreppet 'arbete' spelar en mängd olika roller. Att den här slitningen inom begreppet frivilligarbete uppstår för arbetskraftsbyråernas del innebär ju inte att motstånd mot ett sådant sätt att tänka skulle vara omöjligt: det finns många exempel där folk velat kämpa mot vissa sätt att prata om arbete eller där man velat lyfta fram en viss aspekt av arbete i kontrast till någon annan - det här gäller ju också yrken, t.ex. läkare som motsätter sig new public management utifrån argumentet att det snedvrider vad en läkare bör arbeta med. Bruken av begreppet 'frivilligt arbete' skiljer sig åt (liksom också synen på de olika organisationer där folk är verksamma utan att avlönas). Jag kan t.o.m. tänka mig att man skulle vara oenig om vilka aktiviteter som frivilligt arbete utgör - kan t.ex. någon som deltar i Röda korsets väntjänst sägas frivilligarbete? När skulle man framhålla det just som frivilligarbete? Eller hur beskrivs olika typer av föreningsverksamhet, är det frivilligarbete? Eller fritidssysselsättning? 

Annars slår det mig nu att en av de mest populära retoriska vändningar i samlingspartiets sloganartilleri är att just beskriva lönearbete och med detta sammanhängande aktiviteter (konsumtion och sparande) med ett språk hämtat från det frivilliga arbetet, nämligen TALKON. Det är talkoanda dag och natt för att lösa krisen. Att nissar ur högern tar till just den här metaforen eller bilden är mycket intressant, det säger något om hur man döljer vad saker egentligen är.

// //

En fluga letar sig in. Jag vispar runt med en tidning. Flugan surrar runt och ur sikte. Tröttnar och ger upp, tror att flugan stuckit sin kos. Nästa morgon sitter flugan på fönstret. Den verkar slö, modstulen. Plockar upp Husis från i lördags. Det slår mig hur levande den där trötta flugan ser ut. Sen: en kvick rörelse. Med en snutt vått hushållspapper torkar jag flugmos från det dammiga fönstret, fönstret som jag aldrig orkar tvätta för vem bryr sig, och sen springer jag till jobbet. Det var igår. Idag regnar det.

Clarice Lispector

Tänkte bara helt kort och i förbifarten höja en författare till skyarna. Läser novellsamlingen Familjeband av Clarice Lispector som under en stor del av sitt liv bodde i Brasilien. Hon skrev böcker i mitten av förra seklet men har, vad jag förstått, först under senare år blivit läst här i norden (flera svenska översättningar har getts ut på förlaget Tranan, yay för förlagsverksamhet och översättningar!). Jag är inte riktigt säker på varför det är så bra men det är bra. Allting knakar i fogarna, saker är något annat och något tredje och fjärde, det inrutade krackelerar (herregud, måste se till att inte bli Lacanian i samma veva; jag vet att en massa nissar har teoretiserat om hennes böcker, men det försöker jag just nu sätta inom parentes). Ändå gör det inte riktigt de här novellerna rättvisa att säga att det i den vanliga meningen är frågan om en yta eller en fasad som rämnar (jag tror jag måste läsa flera böcker för att kunna säga nåt mer). Orolig prosa. Och sen skriver Lispector helt satans bra, texter utan transportsträckor, texter som går till botten med hur man upplever världen, texter som får en att se på nya sätt, lystra för vissa nyanser. Det om det.

om grundinkomst

Igår ordnades ett seminarium kring grundinkomst i Åbo. Där pratade ordföranden för Vänsterunga, Li Andersson, som också sitter i kommunfullmäktige här i stan. Hon talade bra. En sak som hon sa satte sig i min hjärna och började jäsa där. Grundinkomst har förordats av folk från olika politiska hörn, såväl av samlingspartister, centerpartister gröna och vänsterförbundare. Det här betyder förvisso inte att alla de här har en delad åsikt om vad en grundinkomst vore bra för (om den slimmar byråkratin, motiverar till arbete eller gör folk mindre beroende av lönearbete) och hur den i praktiken skulle se ut (hur mycket det skulle röra sig om). Intressant nog har det varit tyst om socialdemokraternas hållning i den här frågan. Är det nu faktiskt så att socialdemokraterna just nu är ett så endimensionellt arbetslinjärt parti att man inte ser det som viktigt att diskutera den här saken, utan att det enda man vill diskutera om är sysselsättning, sysselsättning, sysselsättning? (Ursäkta den polemiska frågan, jag har hunnit bli irriterad på socialdemokraterna många gånger under de senaste åren.) Och vilken roll har facket här? Vilken roll borde facket ha? (Dvs. kunde man inte tänka sig att en grundinkomst skulle stödja facket verksamhet, snarare än hota den? Hur skulle man argumentera bäst för det?)

laulu koti-ikävästä

Jag brukar vanligen skriva om filmer på min eländiga filmblogg men gör ett undantag nu. Går och ser Mika Ronkainens Laulu koti-ikävästä tillsammans med en vän. Ute regnar det och klockan är 12:45. Det råder biomonopol i stan vilket i praktiken innebär att de flesta fina filmer visas på tider där det är tydligt att man räknar med halvtomma salonger. Folk sluter upp i alla fall. Under en viss beskrivning skulle det låta som världens mest motbjudande film: två finska män sitter i en bil på väg till Göteborg, en stad de bodde i trettiofem år tidigare, och plötsligt kan de prata med varandra om sina liv. Men på något sätt faller alla klichéer bort, det känns angeläget och det är rörande. Angeläget om utanförskap och angeläget om hur ett helt liv kan gå utan att man pratar med folk som är nära om saker som är viktiga. Laulu koti-ikävästä är skamlöst melankolisk. Den kallas musikdokumentär och formatet fungerar ypperligt. Det som är allra bäst är att den aldrig förfaller till stereotyper om finskt och svenskt. Okej, finnar ses som suputer i Sverige. Vad fan betyder det? Filmen är sökande, snarare än konstaterande. Det är på sina ställen en arg film, en film om hur finnar behandlades som andra klassens folk i Sverige, ett land som behövde billig arbetskraft och finnarna var billig arbetskraft, en film om hur det finns en aspekt av finsk historia som förträngs, vilket syns i den rasism som riktas mot folk som invandrat till Finland.

Laulu koti-ikävästä får mig att tänka på min mormor och hennes generation. Det är en annan typ av historia, men relaterad. Före kriget flyttar min mormor till Åland. Hon lärde sig aldrig svenska riktigt bra, men min mormor skapade sin alldeles egna svenska som vi ungar lärde oss förstå. Hon pratade finska med sina barn (som i sin tur inte lärde sina ungar finska) och hon hade bara vänner som talade finska. I många ålänningars ögon var finnarna ett folk för sig, ett folk som talar ett språk som Ålands hela självbild tar avstånd från. Under min mormors generation sattes det på öarna likhetstecken mellan arbetarklass och att tala finska. Det här betyder en hel del i ett samhälle som Åland; det är svårt att hitta ett mera borgerligt ställe än de där fredens öar; det tar sig bland annat uttryck i en svårighet att kännas vid klassklyftor. Det här föraktet är svårt att sätta fingret på, men jag minns det från min barndom: på Åland talar man svenska goddamit, och de där destruktiva attityderna till finskan har inte försvunnit någonstans, även om saker kanske börjar förändras. Min mamma och hennes systrar talar finska med åländsk brytning. De har inte så många att tala finska med längre. De flesta jag kände i min mormors generation är döda. Jag försöker formulera det här och det blir bara konstigt: men när jag åker till Mariehamn är det alltid något som känns uppenbart fel. Det är något med språket. Folk snackar på svenska och finska hör jag bara när sommarjobbare i glasskiosker stapplande kommunicerar med turister - det är så jag kommer i kontakt med finskan när jag är där, som turisternas språk. Famlar med formuleringarna igen: finskan är för mig ett språk jag behärskar knappt behjälpligt. Det gör mig ofta frustrerad och arg och jag är för lat och oföretagsam för att lära mig bättre finska. Någon dag blir det nödvändigt, intalar jag mig själv. På samma gång är finskan min mormors språk, hennes systrars språk (de bodde alla på Åland). Finska är min morbror som irriterat snäser något åt mommo medan vi kollar på sport under en sån där oändligt tråkig söndag. Finska är mommos eviga damtidningar som cirkulerade i bygden bland dom som var in the know. Finska är mommos kompis - oj vad fan hette hon? - som kom till mommo och kollade på teve, pratade extremt högt och drack té (och varför tyckte jag så illa om henne?). Finska är Eevi och Dakmari och Taimi och Pomppa-Tiina och Teppo och Raimo och den där ena mannen som kom och hjälpte med deklarationen. Finska är brusiga sändningar från radio Suomi. Finska är min mormors sammanhang, ett sammanhang som inte längre finns, och ett sammanhang jag saknar helt helvetes mycket. Finska är alla de där berättelserna och personerna jag inte vet något om, som bara antytts, eller som stelnat till vissa specifika roliga historier. Finska är min mormor som röker vid spisen. Numera har finskan en helt annan plats i mitt liv: som svårbegripliga artiklar i HS om t.ex. eurokrisen, stimmiga samtal sent på en bar med folk jag knappt känner eller kompisars kompisar som jag träffar en gång om året och som det alltid är roligt att prata med, att sitta tyst i diskussioner jag inte riktigt hänger med i på grund av att det är för många svängar i den intrikata finskan.

Försöker sätta ord på vad jag tyckte så bra om i Laulu koti-ikävästä (oj den där svenska titeln Ingen riktig finne är nog rätt bedrövlig). Kanske: när man pratar om att känna sig utanför finns det ofta en form av individualism i botten där, en dröm om oberoende, en tanke om ett autentiskt jag som inte passar in i någon av samhällets klumpiga mallar. Men det är inte den bilden som filmen målar upp. Utanförskapet är helt kopplat till relationer, och det finns inga givna kontraster. Framför allt lyckas dokumentären förmedla svårigheten i att förstå sig på det man själv upplever som ett utanförskap; att det inte alls är givet vad det bottnar i, vad det är som känns fel, eller tomt, eller -. Formuleringarna i filmen är ibland lite klumpiga, tafatta. Men snarare än att vara en brist tyckte jag att det var det här som var så fint, att den här klumpigheten fick behållas, att man inte putsade uttrycket till något till synes klarare. Livet är rojsigt. Som sagt: jag gillade den här filmen och t.o.m. de scener som kändes regisserade (i kontrast till vad? det spontana?) upplevde jag inte som speciellt störande.

Sem-Sandberg: Allt förgängligt är bara en bild

Är förkyld och hinner läsa - romaner (kanske mest för att jag är i ett läge där jag varken vet ut eller in med min s.k. avhandling). Jag blev så drabbad av De fattiga i Lodz och Theres (en roman om Ulrike Meinhof) att jag ville läsa mera av Steve Sem-Sandberg. Det gör jag nu, i form av Allt förgängligt är bara en bild. Förvirrande nog heter den Allt förflyktigas i den utgåva jag läser där tre av hans romaner finns samlade. Sem-Sandberg skriver briljant som vanligt. Däremot har jag en svårighet med den här boken och det är att mina knapphändiga förkunskaper om de saker som den kretsar kring - den kortvariga socialistiska rådsrepubliken i Bayern år 1919 och speciellt dess kortvariga president Toller, som senare gav ut dramatik (låter inte Hoppla, wir leben! som något just Du vill läsa?). Parallellt med detta löper en story om författaren Lou Salomé. Eller är det här en svårighet? Sem-Sandberg tillrättalägger inte det historiska skeendet genom att skapa enkla linjer och berättelser. Det flimrar: personer, händelser som man bara kan ana, samband som endast antyds, olika omkringliggande omständigheter som omnämns. Det här citatet kommer från Sem-Sandbergs efterord som finns i den utgåva jag - eller snarare Åbo stadsbibliotek (obs - reklam) har:

Therese har blivit kallad en dokumentärroman. Det är ett begrepp jag själv har ganska svårt för. Sammansättningen mellan orden dokumentär och roman förutsätter att det skulle finnas enkla och entydiga förbindelser mellan dikt och verklighet. Att verkligheten så att säga hinderlöst kan översättas till dikt och tvärtom. Men dikt och liv är inte kommunicerande kärl, det vet varje författare. Liv som stöps i en estetisk form är inte längre liv utan något avsnört och stympbart, beskuret, tillrättalagt.

Som sagt, jag tycker bra om Sem-Sandbergs författarskap, vad jag nu hittills läst av honom, men det här sättet att ställa liv och dikt mot varandra så att den ena av nödvändighet blir en stympning av det andra, det förefaller mig bekymmersamt. Och jag tycker också att det förvränger vad jag uppskattar i hans böcker: att där finns en öppenhet, en känslighet för det oavslutade. Allt förgängligt visar just det här. Det är en bok där en beskrivning skaver mot andra beskrivningar, där berättelsen själv utgår från svårigheten i att etsa fast en bild av ett händelseförlopp, eller en människa. Vad innebär det att beskriva ett historiskt fenomen som rådsrepubliken i Bayern, en tidsmässigt försumbar period där revolutionärer tog makten men utan att någon större enhetlighet eller något samförstånd rådde bland de olika grupperingarna? Sem-Sandberg skriver essäistiskt (ibland med egna frågor och kommentarer) om stridande grupper, snabba förändringar och tumult - allt detta ackompanjerat av gruppernas ständiga anklagelser om att motparten är förrädare. Boken visar olika sidor, olika slags förvrängningar, olika former av framställningar: det rör sig om protokoll, biografier, nyhetsartiklar och fotografier (ett av romanens allra finaste kapitel handlar om fotografiets roll för att förstå rådsrepubliken; här fungerar blandningen mellan berättande och essä fenomenalt). Jag begriper helt enkelt inte varför Sem-Sandberg skulle vara tvungen att säga att varje form av litteratur förgriper sig på ett liv, stöper det i en viss form. Ett sådant påstående vilar på ett slags skeptisk inställning som jag tycker att hans eget författarskap just visar omöjligheten av - romaner berättar, framställer, beskriver, påstår, kritiserar, blottlägger, förbigår, förtiger (osv.) på olika sätt, som visar hur de här uttryckssätten inte är något på förhand definierat, eller begränsade eller insnärjda i en viss form. T.ex. får hans sätt att skriva mig att fundera vad man egentligen gör när man säger att "massan" handlar, drivs till något, gör uppror osv. Det som är fint med Allt förgängligt är att "massan" inte är ett givet fenomen, frågan uppstår om vad det är att gestalta något som en massa - och t.ex. vilket hyllande eller avstånd det kan signalera, som då en av ledarna efter att republiken hotats utifrån och sedan tagits över av kommunister konfronteras med sitt eget sätt att se på "arbetarna" - människor han egentligen känner ett stort avstånd till. Däremot säger Sem-Sandberg något bra genast efteråt:

Det finns också en föreställning om att varje människa går att beskriva som hon är (eller var) bara man vet tillräckligt och troget håller sig till vad som finns av biografiska detaljer. Som om det någonstans utanför historien skulle finnas en alldeles neutral punkt varifrån en människas liv kan betraktas i sin helhet, och dessutom fullkomligt, med en ren och oförvillad blick. 

 - Och som jag förstår det leder detta just till att en storhet i Sem-Sandbergs egna böcker är att han inte ger något sken av neutralitet, en sömlös berättelse. I den här romanen skriver han om revolutionens virrvarr av händelser och människor där ingen riktigt har överblick över det som händer, men det handlar inte bara om att sakna överblick, Sem-Sandberg visar också på hur olika former av engagemang, eller brist på engagemang, riktar blicken åt olika håll. Men jag tror som sagt att det vore en felaktig slutsats att ur detta slå fast att varje beskrivning är problematisk och tillrättaläggande. Ett sådant påstående håller ju i själva verket fast vid föreställningen om en neutral punkt, även om man påstår att en sådan punkt i praktiken aldrig kan nås.

Nåja, nu blev det här mindre en text om själva romanen. Jag har t.ex. inte sagt något om Lou Andreas-Salomé som gått till historien inte som sig själv utan som kompis till Freud och Nietzsche och älskarinna till Rilke. I romanen framställs Rilke som en allmänt jobbig typ och Freud får vi bara veta något om via brev. Den person som träder fram är inte ett bihang till berömda män. Det är en karaktär som har svårt att förhålla sig till det som händer i München. Hon har lockats dit av Rilke och det är en massa pyssel med byråkratin kring uppehållstillstånd. Hon arbetar. Hon skriver brev. Hon funderar kring psykoanalytisk teori. Hon antastas av folk som vill bli analyserade, eftersom de hört att hon är bekant med Freud. - - - Jag kan inte hålla mig från att skriva att de bilder jag får av Andreas-Salomé på något sätt blir mindre engagerande än Sem-Sandbergs framställning av den oroliga ideologiska kampen kring rådsrepubliken. Vissa partier fungerar fint (som när hon och Rilke våldsgästar Tolstoj, och Rilke tjatar om konsten men Tolstoj är måttligt imponerad - stor humor!), men i andra är det som om texten börjar gå på tomgång så att hela Andreas-Salomé bleknar bort. (Och då är min poäng inte att litteratur behöver karismatiska personer.) Eller kanske är problemet mitt eget, dvs. det att jag vet så pass lite om A-S att berättelsens bitar inte lyckas engagera mig? Som jag skrev i samband med Theres tycker jag att det är bra att författaren håller sig på ett visst avstånd från sin karaktär, han gör inga anspråk på att skildra t.ex. "ett rikt inre liv". Men här är det som att det här avståndet inte används lika effektivt som i romanen om Ulrike Meinhof.

PS. Förordet, skrivet av en litteraturvetare, till de tre romanerna förbryllade mig storligen. Analysen av S-S:s romaner är i och för sig ofta träffande, och hon visade bra varför han skriver angeläget. Däremot förvånades jag över hennes idéer om Sem-Sandbergs sätt att skriva om kvinnor. Visst är det så att karaktärerna inte reduceras till älskarinnor. Men den enda kontrast som litteraturvetaren ifråga hittar är att de är hårt arbetande yrkeskvinnor. Den här dikotomin - älskarinna eller hårt arbetande yrkeskvinna - gör mig deppad.

daphne oram

öppenhet i politiken?

Jag läste något förbryllande häromdagen i Husis. En professor i statskunskap uttalade sig, om turerna kring dividender, tror jag (läste tidningen på biblioteket, och artikeln verkar inte finnas på nätet, så sorry för otydligheten). Han sa något om politikens beslutsprocesser som fick glasögonen att hoppa till på näsan. Om jag fattade rätt menade han att man aldrig kan sträva efter öppna beslutsprocesser - sådan öppenhet kommer alltid att vara spel inför gallerierna. Jag undrar: kan han verkligen ha menat så? Vad skulle det innebära att ta en sådan bild av politiken på allvar, att öppenhet bara kan handla om resultat, aldrig om en process där beslut håller på att fattas och där det ännu är oklart hur utgången kommer att bli? Kanske någon annan läst och funderade? På det stora hela låter det här typiskt finskt: när man håller på att fatta beslut om något krävs fullständig arbetsro, då ska allmänheten inte komma in och snoka; sen när det är dags tillkännages vad man kommit fram till, men innan dess får publicum ge sig till tåls - man måste ju ha ett sånt förtroende för de folkvalda, visst? H-m-m. Om man verkligen går in för att tänka sig att politiker ska tillåtas fullständig arbetsro och ett minimum av folk utifrån som lägger sig i, då blir begreppet 'demokrati' synnerligen snävt (så att man t.ex. tänker att det enda demokrati kan innefatta är att man väljer politiker vart fjärde år). Och utifrån den bilden av demokrati ges det också ett väldigt litet utrymme för offentliga politiska samtal.

gåvor åt kapitalismen

Såg en dokumentär som gått på teve för en längre tid sen om en oljerigg utanför Nigerias kust. Det franska teamet besökte oljeriggen och en by vid kusten. På oljeriggen pratar en man i ledande position om hur oljan runnit fram ur Nigerias historia. En annan pratar om säkerheten ombord. Filmteamet följer med en anställd som bor i byn, i ett hus med tusen olika säkerhetsarrangemang. Folk som bor i byn intervjuas också. De är inte särskilt glada över den business som Shell gör, för den businessen gör inte deras liv lättare, den har inte kommit dem till del på något sätt - förutom negativt, genom att en stor del av naturen förstörts och fiske har försvårats. Filmteamet följer med på en båtfärd. Det visar sig att några bybor börjat ägna sig åt vad den franska journalisten kallar bricolage*. Man tar av saker som råkar finnas till hands. Man förädlar helt enkelt olja som läckt ut med saker som finns kvar, saker man hittat på själv, och sen säljs det här på svart marknaden. Shells egen olja är för dyr för byborna. Dokumentären diskuterar den ilska som finns i byn. Det har bland annat tagit sig formen av en rebellgrupp som planerar attentat. Filmteamet frågar personalen på båten om de tycker att det är begripligt att folk är förbannade. Jo - men sånt är livet, det är nu en gång så här, och det är inte mycket att göra åt.

Vad den här dokumentären visar är något jag slagits av genom Marx: han beskriver hur kapitalismen, också då man försöker beskriva den så snällt och generöst man kan, som ett system som fungerar enligt kontrakten, enligt juridiken, enligt alla spelets regler, lever på resurser som kommer till företagen som ett slags gåvor, som något kapitalisten inte betalar för, men som är helt avgörande för att kapitalismen ska kunna fungera. Det rör sig om arbetarens merarbete - det arbete som hon utför men som hon egentligen inte får betalt för, givet Marx' sätt att gestalta arbetets värde: i kapitalismen skapar arbete värde, är mervärde, arbete som går utöver det som arbetaren får betalt för. Det finns alltså arbete som kapitalismen inte betalar för men som arbetaren utför - så är hela arbetsprocessen uppbyggd. Det rör sig om naturresurser som företag kanske betalar något för, men som sedan, genom arbete, blir en del av en kapitalistisk process. Där blir naturen något som bidrar - och kapitalismen tar tacksamt emot. Det rör sig om den infrastruktur som ett land tillhandahåller (vägar, hamnar, kommunikation). Det rör sig om juridiska system. Den här helt vardagliga, ytterst systematiska sidan av kapitalismen borde kanske uppmärksammas mer än det som nu ställs fram som kapitalismens största orättvisor, t.ex. chefers olika bonusar.

Exemplet i dokumentären, Shell i Nigeria, visar hur ett företag kan verka i ett land i många år utan att människor som bor där nödvändigtvis får något tillbaka, och att det kan vara tvärt om, att ett företag förstör folks närmiljö. Företaget lever på landet, landets befolkning, landets natur och samhälle, men det finns inga garantier för att företaget bidrar med något.  - - När såna här saker diskuteras framstår det ofta som att corporate social responsibility (någon peng som skänks till utbildning, eller någon regel som företaget förbundit sig till) är ett slags utslag av extrem godhet från företagets sida, en generös gåva från företag som ju bidrar på tusen olika sätt genom att investera, skapa sysselsättning och välstånd som ju måst sippra till de allra fattigaste - och så av egen fri vilja mera gåvor! Vad jag menar är att det är viktigt att påminna sig om en motbild i relation till det här.

* På tal om bricolage, jag rekommenderar varmt filmen The Gleaners and I av Agnès Varda (som är mest känd för sina nyavågenfilmer från sextiotalet), en fin dokumentär om att ta saker till vara och vad det betyder i en värld som denna.

det förträngdas återkomst

Häromnatten låg jag sömnlös. Bara för att etsa fast tankarna någonstans, försökte jag erinra mig den musik jag lyssnade på som barn, i slutet av åttiotalet. Medan jag skruvade på mig varv efter varv där i mörkret hemsöktes jag av låtar av Lita Ford, White lion, Poison, Bad English, WASP, Twisted sister, Mötley Crüe, Tommy Nilsson, Jim Jidhed, Sh-Boom och Europe. Men framför allt: Talk of the town. I åldern mellan sju och nio var jag besatt av djur som var lite mystiska, sublima djur skulle Kant säga - tigrar och örnar mest. Eftersom jag var lika synskadad då som nu gestaltade jag varje kråka eller sparv som en enorm örn. Det var alltså ganska lätt att uppleva naturens mysterier på den tiden. Och därför föreföll mig en komposition som den här ytterst djupsinnig, ett ultimat uttryck för det mänskliga frihetssökandet. Önskar er hemska mardrömmar med följande (vi kan skatta oss lyckliga över denna "extended version") mästervärk (notera de fina syntharna!):

liv och arbete

Har sett dåliga filmer och bra filmer men inte arbetat (att se om en film jag tyckt om och inse att det rör sig om pretentiöst skit av värsta klassen). Har klappat katt och inte arbetat. Har tänkt nu borde jag öppna en bok och inte arbetat. Har läst en enorm packe Husis med massor av dötrista teaterrecensioner och inte arbetat. Har tagit båten till en annan ö och inte arbetet. Har lyssnat på historier om fiske, husgrunder, gamla människor, folk på landet jag inte känner och hur man får eller inte får köpa mark - och inte arbetat. Har sovit och inte arbetat. Har promenerat i märkligt solsken och inte arbetat. Har lyssnat på ett evighetslångt radioprogram om Jan Myrdahls kärleksliv och inte arbetat (bara råkade lyssna på det: Myrdahl pratade om passionen, orkade inte prata mer, stövlade ner i nån källare och började redovisa för vilka surströmmingar han hade i olika burkar). Har lyssnat på Can you feel the rain love? av Richard Hawley och solen slutar aldrig skina - och jag arbetar inte. Har pratat med barndomsvän medan en enorm glass jäser, virvlar, studsar, puttrar i magen; mumlat Kristus är uppstånden på hemvägen när det inte ens är så kallt längre och stan är helt och hållet öde - och inte arbetat. Har ägnat mig åt storvulen hypokondri och inte arbetat. Har surfat på nätet och inte arbetat. Har läst Ny Tid om förändringarna på arbetsmarknaden (läs, läs) och inte arbetat. Deadline och sånt. Det förtränger jag. Imorgon hoppar jag på viking kreis och hittar tillbaka till arbetsmoralen, ok? Ok.