8 August 2012

om att höra

Häromdagen satt jag i ett obskyrt hörn i stan, uppå bänk, i godan ro, i solen. På avstånd hör jag en hund som skäller. Har haft ett traumatiskt möte med en hund som gjort att jag sedan dess haft ett antagonistiskt förhållande till många hundar (om de är små och lurviga och har namn som antika hjältar är det okej). Jag har helt enkelt blivit en smula hundrädd. Det där skallet. När föräldrarnas katt kommer in piper den till och i pipet hör jag en hälsning. Hej du. I det där skallet hör jag bara något hotfullt, fastän jag helt intellektuellt inser att det kanske är en hund som hittat något kul i någon buske och blivit ivrig. Men det enda jag hör är danger! danger! arg hund! Vad är det att uppfatta ett skall som hotfullt, ett glatt råmande eller ilsket hoande? Jag funderar på paralleller som att höra sorg i musik men en mera relevant jämförelse är kanske att uppfatta oron i någons röst eller att plötsligt höra att någon låter sarkastisk. Hur det är lätt att börja mystifiera och tänka att det måste finnas något som förmedlar 'att höra något som....'. (Närliggande fråga här.) Ett trassel av olika frågor om relationer till djur, exotisering & förmänskligande av djur men också filosofiska frågor om varseblivning och omdöme, kopplade till det faktum att jag när jag hör en knackning, en hälsning, en symfoni, en ringsignal är det inte helt neutrala ljud (ljudvågor) som tolkas som något meningsfullt. Det är nokias fula ringsignal eller brevinkastets oväsen som jag hör, trots att det i specialsituationer uppstår frågor om vad jag hör och vad det betyder - och att dessa frågor alltså öppnas på olika sätt (vad är det där ljudet? är det kylskåpet igen? är det där motorljudet något jag borde oroa mig för?). (Och för att ansluta till länken: glöm inte att vi också talar på andra sätt om att höra: 'jag hörde att han kom', 'jag hörde dig säga det', 'jag hörde att något lossnade', 'jag hörde att något var på gång'.) Jag försöker fundera på vad det är som händer när jag inte längre uppfattar en viss hunds skall som skrämmande, när hunden plötsligt framstår som någon som hälsar, är nyfiken, glad, ivrig. Det som är svårt att beskriva här är att det är min omedelbara reaktion som förändras, inte något abstrakt omdöme. Det kan eventuellt också vara så att vi är ovana - eller åtminstone jag! - att resonera och tänka kring hörsel. Filosofer har ända sedan antiken debatterat och tragglat synen, att se något, att se något som något. Hörsel är ett filosofiskt mindre utforskat sinne. Varför är det så?  (Mycket trevande funderingar här - sorry.)

1 comment:

Anna said...

Trevande är bäst. Mycket intressant! Låtom oss härmed fokusera på örat.