arbetskritik och kristeori

En mig veterligen mindre känd arbetskritiker är tyske Oskar Negt. Jag läser hans bok Levande arbete, stulen tid: Politiska och kulturella dimensioner i kampen om arbetstiden (utgiven på, öh, Röda bokförlaget) som jag råkade få ögonen på i det fina antikvariatet Röda rummet i Uppsala. Ärligt talat tänkte jag att skriften ifråga skulle vara mossig och daterad. Jag hade fel. Oskar Negt, filosof med politiska och sociologiska intressen, borde vara ett mera bekant namn. Ett skäl - kanske - till att han inte är speciellt känd är att hans tänkande inte lätt låter sig placeras i någon skolbildning, även om texten i någon mening är kritisk teori.

Boken publicerades 1984 men innehållet känns synnerligen aktuellt trots exempel hämtade från den västtyska CDU-politiken (och en framstående kexfabrikör) till kabeltevemanin. Negt skriver om ett samhälle som splittrats upp i arbetsmarknaden och de som står utanför denna: två verkligheter bildas, och de som har ett jobb är ängsliga och beredda att göra vad som helst för att behålla det, så att det hos dem finns en ångestladdad överidentifikation med arbetet. Samhället består av folk som jobbar för mycket och folk som har tråkigt. En dygd den här boken har som arbetskritik är dess konkretion. Negt skriver om införandet av trettiofemtimmarsveckan som en principiellt viktig fråga som aktualiserar samhällets politiska och sociala organisation, med andra ord: hur ska vi leva? Kampen om arbetstiden är inte bara en praktisk kamp eller ett krav på mera fritid - det är en politisk tvist om hur samhället ska se ut och hur våra livssammanhang gestaltas. För Negt är arbete hela tiden en fråga om hur vi lever. På en sällsynt lyhörd prosa lyckas han beskriva hur vissa till synes progressiva trender som flextid och decentralisering i arbetslivet blir destruktiva för arbetstagaren, vars relation till arbetsgivaren blir helt atomiserad. Det som han har alldeles rätt i är att arbetarrörelsen måste omspänna annat än de personer som har ett jobb. Negt studerar arbete i relation till arbetslöshet å ena sidan och aktiviteter och sfärer utanför arbetslivet å andra sidan - det här gör analysen fyllig (han försöker bland annat definiera vad en radikal kulturpolitik skulle vara). Negt är marxist såtillvida att han vägrar tro på en normal, välfungerande kapitalism. Arbetslöshet och utslagning är inbyggd i kapitalismen - men han ger sig i kast med samhällets uppspaltning på ett sätt som avviker från den splittring som ortodoxa marxister ser mellan arbete och kapital. Negt är skicklig när det gäller att gestalta hur arbetsfrågor individualiseras och fragmenteras, så att övergripande frågor om rättvisa faller ur sikte.

Också som kristeoretiker har Negt sina stunder:

[N]är man talar om kris är detta aldrig uteslutande ett teoretiskt kunskapsproblem, utan det står också i samband med ett praktiskt avgörande. Den som begränsar sig till rena krisförklaringar kommer alltid att ge det givnas realitet försteg framom det möjligas realitet som skymtar i krisen och kräver organisering, och vederbörande blir därmed, medvetet eller omedvetet, offer för skenobjektivitet. Att förhålla sig värdeneutral till krisen, som om man kunde undandra sig den och inta positionen av allsidigt dömande iakttagare, är en praktisk och teoretisk omöjlighet.

Tänk på det när du läser ekonomisidan. Kriser förstås enligt Negt bäst, inte som fakta, utan som tendenser och symptom. Förståelsen av symptom kan aldrig komma från ett neutralt perspektiv utan det kräver engagemang, att förhålla sig till helhetsdrag i samhället.

Arbetskritik liknande denna får mina applåder eftersom Negt gör ett försök att förstå samhället på ett mera övergripande sätt, så att sociologisk analys förenas med filosofin känslighet inför begrepp och tankefällor. Allt i boken är långt från oproblematiskt, men jag gillar Negts lite gammaldags projekt: han vill rädda arbetet från arbetsideologierna. En av de mest klarsynta tankarna i boken är att det är bara i ett samhälle med utbrett arbetstvång som följande fråga anmäler sig:

Men om arbetstiden sänks - kommer då inte människor att vägra arbete?

Eller, lika ofta:

Om medborgarlön införs, kommer då folk inte att bli lata och vägra jobba?

Jag håller med Negt om att de här frågorna måste föras tillbaka till det sammanhang där de hör hemma: tvångsarbetets, tvångsarbetets paranoida fantasi. Formulerat på ännu ett vis kan man säga att det är endast i ett samhälle av lönearbete, där arbete ska bringa vinst, som lättja blir ett hot (eller en utopi).