Jag har bott här i stan sedan 2000 och ändå tycker jag mig hela tiden hitta nya skäl att älska den här hålan som inte är en storstad men inte småstad heller. Åbo är inte hippt och även om det finns coola inneställen (som jag sällan eller aldrig besöker) konkurreras de gamla vattenhålen inte ut. Jag snackar barer. Häromdagen: sitter på vessan i en bar och hör en konversation där en finlandssvensk tjej fnittrar åt en annan att vessabyttan är sne. Ååkåå säger den andra torrt. Jag vet såklart vad hon snackar om. Den vimmelkantiga sitsen har man ju suttit på medan stora tankar har tänkts. Med andra ord: barer som är bekanta utan och innan. Så upphittas ett nytt ställe som funnits i många herrans år. Någon viskar i ditt öra ett ljuvt barnamn, eller du ser ett mystiskt namn på en papperslapp. Jag hittar till Mallaskukko, ett undangömt ställe som ligger lite utanför kärncentrum (långt ut på Universitetsgatan). Inredningen är just som den ska vara: en nedgången heltäckningsmatta, en robust bar och bås som man kan försvinna in i med en bok. Det här stället gör mig helt lyrisk. Man kan sätta i sig en klosteröl eller dricka en lemonad - huvudsaken är att här finns ett slags ro som inte undermineras, som så ofta, av de screener som nog finns i rummet. Jag låter det stilla bruset från olympiaden skvalpa i örat; det bekommer mig inte. Klientelet består av precis vem som helst, och det är det som gör att man kan trivas. En bar som på det gamla viset är ett 'public house'. Vad jag vill ha sagt är att Åbo rymmer ett antal barer av den här kalibern och kvaliteten. Tycker man som jag om att hänga på stan tillsammans med en bok är Åbo en alldeles ypperlig stad att bo i. När jag bodde i New York kändes fyra och en halv månad som en alltför kort tid att hitta de där verkligt fina ställena. I allmänhet upplevde jag den där metropolhålan som en stad som inte direkt inbjuder till kontemplativa stunder med en kaffe eller en öl. Kaféer och barer av alla de slag fanns naturligtvis men stämningen var ofta sådan att jag hade svårt att riktigt slå mig till ro. Undantag fanns försåts, men det var ett jävla jobb att hitta fram till dem.
Också annars slås jag av hur roligt det är att promenera i en stad som är väldigt bekant, men där nya hörn dyker upp, nya detaljer träder fram eller så börjar jag smyglyssna på ett samtal eller stirra på en fågel. - - Jag trivs i det halvurbana.
No comments:
Post a Comment