läser en artikel om USA:s första öppet homosexuella armégeneral. artikeln skildrar en ceremoni där denna generals färgklickar nålas in av generalens fru. publiken applåderar varmt. men vad är det vi som tidningsläsare förväntas applådera här? att man både får gilla tjejer och ha livet av andra på arbetstid, "försvara nationen"? så vackert! - alltså, så klart är det ju bättre att folk får leva öppet i armén än att liv smusslas undan. Men det är något konstigt med en retorik där frågor om rättvisa tunnas ut till att handla om jämställdhet i armén och jämställdhet i affärslivet (där feminism handlar om att det är både killar och tjejer i styrelsestolarna), snarare än att vi tänker på hur affärslivet kunde ställas på huvudet eller att armén skulle göras arbetslös. Det som stör mig här är att rättvisa/feminism ständigt framställs som en form av framgångssaga, där man steg för steg tar ett bättre samhälle i besittning, där man tänker att nog måste det ju innebära ett steg i rätt riktning att också armén och näringslivets toppsalonger blir lite mera jämställda. Det som för mig verkar lurt här är att armén och näringslivets översta skikt beskrivs som institutioner som nog skulle vara helt okej om man bara får en vettig representation och ett erkännande av pluralitet hos människor som jobbar där.
21 comments:
Min guru Hauerwas publicerade för många år sedan en artikel som hette "Why Gays (As a group) are morally superior to Christians (as a group)" där argumentet just vara att homosexuella måste göra något rätt eftersom de av den amerkanska armen uppfattas vara farligare än kristna.
bra sagt. sedan är det förstås helt märkligt vad exakt det är som uppfattas som hotfullt.
Är inte ett rätt stort problem här att pressa på olika gruppers rättigheter? Dvs ett enkelt begrepp om rättvisa där allt är rättvist om alla får lika stor bit av en ibland rutten kaka. Och visar inte det här på en avsaknad av en djupare diskussion om vad rättvisa i olika situationer kunde innebära, eller kanske snarare ett gott liv, eller att göra gott i samhället.
Inte helt relaterat så döljer ju också olika gruppers insisterande på rättigheter, att det finns andra frågor om t.ex. våra skyldigheter mot andra individer som inte alls lyfts upp i och med att olika samlevnadsformer ändras och för med sig nya frågor. För det är ju just inte så att "gays (as individuals) are morally superior". Hur ska jag säga, trots att en minoritet har helt legitima politiska rättighetsanspråk behöver det inte betyda att det inte finns viktiga moraliska frågor som rör hur gruppen eller delar av gruppen förstår sig själv och sina förhållanden. Så länge de politiska målen inte är nådda ser jag också en viss ovilja att ta sig an sådana frågor.
Jo, precis så om deltagna i ruttna kakan.
En risk med rättighetssnacket - en sak som gör mig obekväm med det, förutom ruttna kakor - är hur det skapar ett förenhetligande som just åsidosätter moraliska frågor om skyldigheter och förändring.
En rättighetsdiskussion kokar ofta ner till att 'ha olika intressen', och då tas samhälleliga institutioner sgs alltid för givna.
(Liknande frågor uppstår t.ex. gällande feminism och arbete.)
Samtidigt undrar jag om det inte finns en viktig skillnad mellan det politiska och det moraliska i det här sammanhanget (Weil would porbably frown upon this). Även om lagstiftning bör grunda sig på ett slags allmän rättskänsla, tycker jag att det finns en offentlig diskurs kring olika sätt att leva som vi helt enkelt inte kan lagstifta om och som inte heller hör hemma i lagböcker. (Som skuld över att ha svikit sina vänner.)
Allt det här är ju inget nytt för dig, men det slår mig som om rättighets- och intressepratet har ett slags legitimitet när vi talar lagstiftning, och att vi kan tänka oss en situation där samma lagstiftning kunde motiveras på väldigt olika sätt i den offentliga diskussionen (en rättighets- och en skyldighetsmotivering). Om vårt mål är en viss förändrad lagstiftning, kan vi alltså tycka att det finns en poäng i att hänvisa till båda motiveringar. Och om den motivering vi tycker är sämre väcker större genklang hos beslutfattare verkar det ge oss skäl att trycka på den knappen, för att få till stånd en bättre lagstiftning. Eller är det här bara korrupt instrumentellt tänkande? Kanske det bara visar på problem i hela idén om det politiska som du ville komma åt? (Ursäkta att det här blev snurrigt, får inte riktigt tag i vad jag vill säga. Kanske så här, jag tror inte att det är möjligt att få till stånd en enhetlig och bra/vettig/god samhällelig diskussion om moral och mening, det hör s.a.s. till saken att det finns väldigt olika uppfattningar om vad som ska vara centrala begrepp och hur de ska förstås. Men det betyder inte att vi inte ska sträva till att ha en så god lagstiftning som möjligt, och till viss grad kommer godheten att bestå i hur gott den betjänar olika intressen.)
ok - hade kanske inte främst lagstiftning i tankarna här, utan mer en retorik kring deltagande i institutioner, även om lagstiftning förstås är en aspekt av allt det där. är enig med dig att man inte kan lagstifta om allt (men också om att det ofta uppstår oklarheter kring vad det innebär att lagstifta, och då dyker ofta moraliska frågor upp; könskvotering är ju ett ex. här)
Om skillnaden mellan politik och moral blir det nog också viktigt att påminna sig om att politik är mer än lagstiftning (politik som olika villkor att handla i samhället). Men håller i någon bemärkelse med om att det finns skillnader, och att instrumentella frågor KAN komma in i det politiska UTAN att det blir korrupt. Men då handlar det om att diskutera t.ex. ett mål och hur man bäst når dit, men den diskussionen är på olika sätt förankrad i moraliska förståelser både av mål och medel (nu tänker jag på hur politik kunde vara som BÄST).
Jag tror inte heller att det är möjligt att nå en enhetlig förståelse om moral, men det samma gäller ju i många bemärkelser också politik - det är därför det öht kan finnas politik i motsats till död teknifierad administration.
Man kan säkert tala om intressen i en vettig mening i politiken också, där intressen inte t.ex. är ett slags lobby-anti-politik, där intressen aldrig artikuleras, utan tas som givna enheter. Om intressen ska ha någon vikt, måste det handla just om en form av artikulering, om röster, liv.
(snurriga tankar medan det kurrar i magen.)
Tillägg: det man kunde säga är kanske att enighet spelar en helt annan roll i politiken än i moralen? T.ex hur praktiska frågor blir avgörande i politiken och vad det innebär att komma överens om en lösning.
Många bra klargöranden (inte alls snurrigt.:) )
Speciellt det sista.
(Tror vi rört oss med väldigt olika bilder som utgångspunkt. Men det är ju inte heller nödvändigtvis farligt. Hos mig retades bara min allmänna frustration med ett hbtiqrstuv-rättighetsivrande som inte förmår ta itu med frågan om allt som ska has rätt till nödvändigtvis är speciellt bra för någon, fast de vill det själva. Men jag kunde också läsa mig till att det inte var det du var ute efter.)
aha, just det - håller med dig: den bilden är mycket suspekt! och då ser jag förstås också hur lagstiftning kommer in.
(är dock inte helt klar på vilka exempel du tänker på. jag antar att varken du eller jag vill gå med på tanken att 'ok nu har bögarna fått partnerskapslag, men HERREGUD vad de där människorna är krävande.' Mao: den skumma idén om att man nog borde vara innerligt tacksam över den toleranta allmänheten som gjort partnerskapslagen möjlig.
det jag kan ha svårt med är en form av rättighetsivrande som blir abstrakt eller där en viktig politisk rörelse förvandlas till ett rättighetsmaskineri)
Nja, snarare en viss skepsis till att t.ex. utvidga äktenskapslagstiftningen för att omfatta fler personer för att "alla ska ha rätt att leva hur de vill". Och olika former av fasta rollfördelningar som präglar vissa homosexuella subkulturer som inte är ett dugg bättre än heterosexuella diton. Plus en allmän queerinställning där all form av normativitet blir ett problem, utan att se att den kanske har en mening. Men vi kan ta det här mer ingående i person någon gång.
Nja, snarare en viss skepsis till att t.ex. utvidga äktenskapslagstiftningen för att omfatta fler personer för att "alla ska ha rätt att leva hur de vill". Och olika former av fasta rollfördelningar som präglar vissa homosexuella subkulturer som inte är ett dugg bättre än heterosexuella diton. Plus en allmän queerinställning där all form av normativitet blir ett problem, utan att se att den kanske har en mening. Men vi kan ta det här mer ingående i person någon gång.
jepp, hör gärna hur du tänker kring det där (jag har just nu inga snabba och effektiva svar :))!
det var lite samma tema som jag börja tänka på där vid vihreä lottas inlägg - jag tycker ett stort problem här en den könsneutrala teorin, tror man mycket på den kan man inte tänka sig att vissa fenomen i samhället har vuxit upp kring personlighetsdrag som är mycket mer allmänna hos män och som inte alls nödvändigtvis är några bra personlighetsdrag. som viljan till dominans oberoende av andras liv och hälsa (armén), ja och precis samma sak då, viljan till (ekonomisk) dominans oberende av andras liv och hälsa (businessvärlden).
förstås, om fler kvinnor i armén eller företagsstyrelserna innebär att deras verksamhet förändras (och man börjar visa mer hänsyn mot andras liv och hälsa), då är det ju jättefint. att det inte innebär, att de kvinnor som vill nå toppen inom dehär områdena väljer att framhäva de drag som passar in (hänsynslöshet) och undertrycka drag av hänsyn och empati (som jag är helt övertygad om att är mer allmänt förekommande hos kvinnor, oj så gammalmodig jag är).
bara för att pojkarna slåss i skitpölen - är det viktigt att flickorna också får hoppa i (lite som det är alltid greener på den andre side skrev om tidigare)?
Även om jag inte delar din fundering om personlighetsdrag (det är en komplicerad fråga bl.a. för att det är oklart vad det öht. betyder att 'ha' personlighetsdrag som 'kvinna'/'man', nature/nurture, allt det där) håller jag med om slutsatsen: att det inte är ett mål att få leka i skitpölen med pojkarna.
Om personlighetsdrag kunde man eventuellt säga att det är en skum värld som uppmanar alla att bli såna där hänsynslösa machon. Däremot är jag lite tveksam till att det man ska ställa i kontrast till detta är kvinnliga dygder.
mm, kvinna/man är väl inte personlighetsdrag, men förmåga till empati, hänsynslöshet osv. ja, det kan ju också vara en slump att män klumpar sig kring sysselsättningar som kräver hänsynslöshet och brutalitet. jag har bara svårt att tro på slumpen i det sammanhanget.
jo, förstod att du menade det - att personlighetsdragen är empati osv. Oklarheten är snarare att begreppen 'man' och 'kvinna' ofta definieras efter dessa (en riktig man... osv.)
Det som är knepigt med att tänka att vissa personlighetsdrag helt enkelt finns hos män är att man då naturaliserar orättvisor och våld. Det är helt naturligt att män slår, för män är våldsamma. Det är helt naturligt att män är brutala, för att de är ju födda hänsynslösa. Men människor är inte, som jag ser det, statiska enheter. Jag skulle säga: att många män är hänsynslösa säger något om den värld som vi lever i, en sexistisk, kapitalistisk skitvärld där män har makt och privilegier på ett sätt som gör att för många är det bara att köra på, vara skitstövlar, medan omvärlden säger: ok, men så är ju männen.
mmm, jo, men nature/nurture är ju hela tiden i samspel med varandra, det jag menar att inte är en slump att det tycks vara rätt konsekvent genom tiderna som man har kunnat skapa könsroller där männen sköter det brutala och hänsynslösa. jag har inte hört om nån kultur, ens nån isolerad i burmas regnskogar, där det skulle vara tvärtom, att de brutala och hänsynslösa institutionerna sköts av kvinnorna och männen är förtryckta och måste klä sig i kåpor som döljer allt utan deras ansikten. jag tycker inte man bara kan förklara det med männens fysiska övermakt, eftersom mänskor ju i långa tider ren har använt både redskap och t.ex. gifter för att skada varandra och kvinnor bra i nån avlägsen stam kunde ha slagit sig samman med hot om ond bråd död när männen sover ifall de inte klär sig som kvinnorna bestämmer, håller sig innanför hemmets fyra väggar och aldrig rör sig ute på stan utan en kvinnlig släkting med sig.
tyvärr tror jag man just måste konstatera: ok, sådär är en stor del av männen (inte alls alla), sen måste man se till att samhället har sociala brandväggar för att hålla dehär empatibefriade männen sysselsatta på ett sätt som inte demolerar samhället som helhet.
att en modell baserad på att alla mänskor skulle ha samma kapacitet för empati faller på att de inte har det, och det därför är en stor förlust om man förlorar empatikapabla män eller kvinnor till branscher där de börjar förtrycka dehär egenskaperna för att passa in och göra karriär.
Jo, håller med om att många män är hänsynslösa och att det är svårt att tänka sig de exempel du nämner. Men här tycker jag att det finns rum för förståelsejobb som framför allt handlar om hur vi ska förstå oss själva, just nu, förstå olika människor, oss själva i relation till dessa. - - Snarare än att ge en övergripande förklaring till sexism, tror jag man måste förstå det partikulära, spänningar och komplexiteter, mörkret som tar olika former.
Att titta på historiska sammanhang kan belysa saker, men jag förhåller mig lite tveksamt till en enda Förklaring till varför sgs alla kulturer är sexistiska.
du är filosof, det är klart du ska förhålla dig tveksam till förklaringar! jag förhåller mig också tveksam till mina förklaringar (särskilt för att jag svårt avskyr när nån annan än jag själv kan bevisa att jag har ett dåligt/svagt resonemang) men har lyckats övertyga mig själv. just frånvaron av exempel på motsatta roller, tycker jag är frapperande. men jag sku kunna debattera i all oändlighet om det maskulina och det feminina, relaterat till det manliga könet och det kvinnliga dito, relaterat till empati, hänsynslöshet etc, men det är kanske bäst att jag fortsätter droppa det med jämna mellanrum på min blogg. så spämmar jag inte ditt kommentarfält.
:) det är spännande att följa din blogg, ser fram emot vidare diskussioner om kön!
Post a Comment