Dead man working (2012)

"Capitalism has always destroyed the thing it needs the most."

Bläddrar igenom strids- och eländestraktat Dead Man Working av Carl Cederström & Peter Fleming. Boken är förvisso mycket kritisk mot dagens arbetsliv, men istället för skarpa analyser hittar jag en hel del svepande generaliseringar och lättsamma klichéer. Som bäst är boken när den på olika sätt framställer bilden av ett arbetsliv som tränger in i alla livets porer. En bekant tematik, men viktig. Vi lever för att arbeta, snarare än tvärt om. Önskedrömmen blir en form av apokalyps: om det ändå skulle ta slut! Men det tar aldrig slut. Ett meningsfattigt arbetsliv kompenseras med konstgjord andning för att få anställda att gå upp i arbetet. Man ordnar fåniga rekreationsdagar och försöker med alla medel få jobbet att verka kul. Arbetslivet blir inte meningsfullare av det, utan det enda som händer är att både vi och jobbet infantiliseras och att alla former av kritik och motstånd sugs upp i arbetsapparaten, i en overklig arbetsvärld där zombiekören manar: just be yourself. Jag håller helt med författarna om att det som nu står på spel i arbetslivet är livet, och att kampen om arbetslivet just kommer att handla om - livet. Arbetslivet har på olika sätt humaniserats (genom vänsterrörelsens kamp) men är enligt författarna till allt större grad genomströmmat av mekanismer som gör att vi gör oss själva till användbara arbetare. Livet slukas upp av försök att utveckla life-skills. Att vara sig själv blir en form av kalkyl, management (tänk på pratet om att man ska 'hitta sin grej i livet'), en oupphörlig introspektion - när det är problem på jobbet är det säkert mig det är fel på. De teman som lyfts fram är bekanta om man följt med de senaste årens arbetsdiskussioner: emotionellt arbete, gränslöst arbete, kunskapsarbete. I en av de finaste passagerna skriver Cederström och Fleming om den kuslighet som man möter när man ställs inför den nollställda men leende servicearbetaren som vant rabblar, autentiskt: "ha en bra dag!". Det verkar inte finnas någon bakom leendet! Tyvärr finns det i boken inte riktigt plats att gå in i exempel, så det mesta känns rätt så ytligt.

Genom lite mera tålamod skulle författarna lätt ha fått mera substans ur frågeställningen: hur kommer det sig att en autenticitetsdiskurs suger livet ur oss? Ett av svaren verkar vara att våra liv kapas av ett managementaktigt känslospråk som vi förhåller oss desillusionerat till men utan att för en sekund låta bli att halvhjärtat spela med. Arbetslivet uppmuntrar cynism och självbedrägeri - och regression. Detta är bokens glädjebudskap. Den tvingar en åtminstone att fundera på vad det innebär att arbete koloniserar livsvärlden. Författarna tycks mena att livsvärlden i plattas ut, blir ett slags limbo (livet som icke-plats) där man lär sig förhålla sig till sig själv som en levande död, som en människa utan framtid. Genuina former av kritik och självkritik utarmas. Här tror jag författarna är något på spåren, trots allt.

Det är främst tre saker jag hakar upp mig på.

1. Författarna kritiserar moderiktigt vänsterprat men riskerar själva genom sina lättsamma och snärtigt formulerade exempel från olika typer av kunskaps- och känsloarbete att falla in i denna fåra av fashionabla nissar som har mycket att säga om självbedrägeri i allmänhet, på ett allmänt, kulturellt plan, men har väldigt lite att komma med gällande specifika former av yrkesverklighet: vad det är att vara lärare, sjukskötare eller sophämtare. Exemplen som de använder är aldrig partikulära, utan alltid dräpande, snabbt utlagda. Den arbetsvärld de skildrar är med andra ord en ganska begränsad värld, även om den feelgood-retorik som de skriver om nog känns igen i många branscher, och även om deras diagnos ibland är slående. När jag läser slår mig texten emellanåt som vänsterintellektuellas suckar från länsstolen, där det är viktigt att hålla sig a jour med Zizek, Lacan och Deleuze och att kunna kasta ur sig kul referenser som snabbt gör en poäng. När författarna får upp ångan verkar det som om det inte finns någon skillnad längre mellan liv och arbete, som om arbetet helt ätit upp livet och livslusten. Det här är förstås struntprat (när förf. blir ivriga på tangenterna är det som att de blir likgiltiga för skillnaden mellan metafor och icke-metafor). Som vanligt när det gäller arbetskritiker finns det en tendens att dramatisera eller mystifiera livet utanför arbetet samtidigt som man drar stora växlar på arbetets hegemoniska roll genom att förvandla arbetsbegreppet till en enda ond klump. Att vi skulle vara så helt och fullständigt i klorna på arbetets idé är snarare, skulle jag hävda, inte sant eftersom vi är en del av arbete och arbetet är en del av oss på en mängd olika vis som bara delvis omfattar den arbetsgalna kapitalismen.
2. När författarna spånar förändring blir det inte mycket sagt. Adorno dissas för att vara för mörksint och intellektuell. Författarna själva? De talar om symboliska självmord... Protesten mot detta totaliserande arbetsliv har de mycket svårt att gestalta. Det enda som verkar dyka upp som en möjlighet är, på italienska autonomisters vis, den totala flykten. Jag, däremot, är inte säker på hur de tänker sig detta viljemässiga bortvändande och avståndstagande. - - Här skulle jag önskat mig en bättre analys av den roll som arbete har i våra liv inte bara som ideologi och mentalt spöke, utan också som konkret beroende. Ibland framstår det som att vi kunde frigöra oss från arbetslivets mörker genom att vara klarsynta. Marxisten i mig muttrar något. Det är så klart viktigt att fundera på olika sätt att ta avstånd från skumma och listiga uppmaningar om att "ta ansvar" och "vara passionerad", men jag är så krass att jag också tänker att detta inte gör det lättare att förhålla sig till jobb som är fulla av död tid och meningslösa arbetsuppgifter eller jobb som kräver gott arbete men där själva arbetsstrukturerna omöjliggör detta. // Däremot är det fint att revolutionären enligt Cederström & Fleming är en liten flicka - a fugitive being.
3. En sak som författarna överhuvudtaget inte nämner är de olika kontraster man kan göra till att arbetslivet fortsätter och fortsätter, utan att ha ett slut. "The treadmill has to run at all costs, and 'that's all there is to it'." (Krisis manifesto) En sak: i många jobb finns det inget sådant som att "ha gjort sitt jobb", sin uppgift, och sen när det är klart kan du gå hem. Lönearbetet bygger på helt andra principer än detta. I lönearbetet är det för det mesta andra som bestämmer när ett visst arbetssegment är slut och när nästa tar vid. Det författarna tangerar, men aldrig artikulerar, är hur arbete blir ändlöst genom att aldrig upphöra, om det inte är du som gör jobbet, så görs det av någon annan. Men det vore falskt att påstå att detta är en uteslutande dystopisk sida i arbetslivet (man kunde säga: sådant är livet). Dystopin består i att tidsperspektiv görs overkliga, som i bilden av karriär, eller som tanken om ständigt tillväxt som aldrig kan ta slut, för om tillväxten stannar upp stannar ekonomin upp - och då är vi i pisset.

- Trots att det finns en del fina passager i boken blir jag lite sur och enormt frustrerad på själva tonfallet i boken. Det är lätt, ironiskt, kverulerande och författarna avslöjar ingenting om sig själva överhuvudtaget.

Och här, dagens länk, om arbetet, och arbetskraften: mister clean.