sverigeangst

Nej, Stockholm förstår jag mig inte på.
Men mest av allt är det mig själv jag inte förstår mig på. Sätter mig på Viking och är nervös, pladdrar frenetiskt med B, som till all lycka är med. I drömmen harvar medvetandets mörkerkrafter & vaknar två timmar för tidigt, nervös. Sitter i ett danskt kafé med sur personal. Tavlorna är hysteriska, luftkonditioneringen mullrar och är satans nervös. Papper kring bordet: trålar. Kaffe hjälper helt säkert när magen blixtrar, rullar, molar. Huvudet lyfter från kroppen. Sitter på pendeltåg och är nervös. Smörgås&kaffe studsande i magen, satsar på att inte kasta upp. Det finns inget annat att göra än att smyglyssna på alla (när det nu är möjligt där i landet, hur folk pratar blir så påfallande, och jag tycker om att smussla in örat lite varstans). Blir upplockad på station. Åker bil. Ungdomar i baksätet pratar GPS, silverfiskar, nästa fest. Nervös. Tinningen bultar/lemmarna trillar från kroppen. -> ett ställe klätt med röda fanor. Fint är det där, på landet. Ungdomar - överallt. Stort läger fullproppat med aktivitet. Jag är - nervös (och hungrig). Ser efter ett tag R och blir glad och nervositeten släpper med ens. Ska samtala med R, som är sociolog, och en fackföreningsmänniska, om arbete och politik. Ungdomarna utanför diskuterar om de ska lyssna på föredrag eller äta lunch. Sätter mig på en stol och får en mikrofon i handen och försöker få det att krylla lite mindre i huvudet. Diskussionen kör igång och det är bara att stava sig fram genom arbetets mening, politiska förändringar, farliga domäner. Det finns vissa skillnader mellan oss (kanske främst mellan fackföreningsmänniskan och vi två akademiska nissar). En och annan gång blir jag frustrerad, försöker artikulera en tanke, blir obegriplig istället. Hjärnans gröt/mos och verklighetens. Hur säger man, på ett snällt men bestämt vis, att det är något fundamentalt knas i att jobba för en politik som ska rädda svenska jobb? Hur säger man, utan att låta galet utopisk, att arbetarrörelsen borde vara internationell, snarare än nationalistisk? Hö, svårt. Folk säger vettiga saker mest, om rättigheter & skyldigheter, tomt arbete, vad det är att ha ett jobb och vara utan. En ung man blir lite ilsken på slutet och säger att det här med mening och meningslöshet nog är en farlig sak att ge sig in i. Själv jobbar han som försäljare och nog är det ett jobb också. Jag förstår honom, men jag håller inte med. Magen kurrar och jag är noga med att hålla mikrofonen borta från det för den lindmanska släkten så karaktäristiska: mrrraAAUFGG!
Grejen är denna: jag är 32 år gammal, har hållit några (dåliga) kurser, men fixar ändå inte att prata offentligt inför publik utan att både sinne och kropp kreverar. En borde lära sig, vänja sig, bli vis och klok - inte jag.
Efter diskussionen hoppar jag in i bil, tåg, går som ett spöke runt på centrala gator, på jakt efter antikvariatet. Där ger jag efter för varje frestelse och någon timme senare sover jag som en lodis på Cityterminalen. Som vanligt luktar Stockholm artificiell bulle och något annat också som jag inte kan sätta fingret på.