davidlynch

Har man sett Mullholand Dr. eller Inland empire kanske kusligheten i följande är begriplig:

Jag gräver i ett obskyrt skåp efter instruktionsboken till kylskåpet. Istället för att skriva recension eller fundera på framtiden siktar jag in mig på att frosta ur kylskåp. Frosta ur kylskåp är en resultatinriktad och alldeles utomordentlig handling som försänker en i lugna och systematiska tankar. Hittar vad jag söker (och inser att det nog är bästa att bara reppa ur stickkontakten). Hittar också en gulnad lapp med uppgifter om att ett kylskåp har bärgats från Musta pörssi till min adress. Lappen är från 2005. Ovanför adressen står mitt efternamn. Den där sugande känslan av desorientering. 2005 bodde jag på annan adress i ett annat hörn av stan. I den här lägenheten bodde någon helt främmande människa, kanske jag. - - - I medvetandet: tiden på glid, dubbelgångare, förskjutningar, rubbningar, verklighetshål, sprickor i existensen, varats otäcka skikt osv.

Nu: avfrosta kylskåp, leva den här dubbelgångarens liv. Koka gröt & brygga kaffe. 

saker man kan kapitalisera på

Läser i dagens HS om ett program vars licens sålts till ett flertal länder, Sverige, Holland och andra. Universitetsvärlden har producerat programmet som finansierar vidareutveckling. I höst startas den stora Sverigesatsningen. "Jos vientiponnistelut onnistuvat, ulkomaille myydyt lisenssit turvaavat myös ohjelman jatkuvuuden Suomessa." Progressiva grejer, framtidsutsikter, någon som kläckt en god idé, expansion är alltings melodi. I Sverige är det lättast att sälja licensen, eftersom produkten redan marknadsförts där. I andra länder hoppas man hitta partners, som kan sälja licensen. I Holland testas produkten redan i 35 olika inrättningar. Man har testat produktens effektivitet genom att jämföra med inrättningar där produkten inte används. Vid sidan av den finska produkten används i inrättningarna liknande produkter. Produkterna är också kostnadsbelagda i finska inrättningar, även om produkten använts gratis under tre år.

Vad handlar det här om? Ett program mot mobbning. Inte med ett ord får vi nys om vad det är för program, innehållsmässigt. Det vi får veta är att produkten nog är ett effektivt medel som kvantitativt har visats eliminera mobbning i många fall. "Kiusaajien ja kiusattujen määrä on laskenut keskimäärin 20 prosenttia ohjelman ensimmäisen käyttövuoden aikana." För övertydlighetens skull: det jag reagerar på är att en sådan här grej, att ta itu med mobbning, blir något man kan tjäna pengar på och beskriva i landets största tidning som en snillrik produkt som erövrar marknad efter marknad. En stilla undran är såklart hur man förstår mobbning här? Att deala med mobbning påminner i den här businessifierade artikeln om att bekämpa finnar eller gaser i magen.

Men jag har ingen aning om programmets konkreta innehåll. Det är retoriken i artikeln och fenomenet i sig jag baxnar inför.

två skivor, hösten

det är sånt där väder som går direkt ner i lungorna, och hjärtat. ackompanjerar med:

Richard Youngs: Autumn response. Dubbelgångare, skumma upprepningar. Nåt slags folk som gör att jag tänker på Linda & Richard Thompsons I want to see the bright lights tonight och Bill Fay också. Ur fas, på ett bra sätt.

William Fowler Collins: Perdition hill radio. Doom et gloom. I det stygga hörnet av världen. Oljud för öken och spökstad. Hör hur det suger i öronen. Tomhetskanalen på radion.

läsa husis, läsa debord

Förutom att jag vill ha tillgång till det knark som HBL:s pressfotografer (eller vad det nu är för firma som knäpper de surrealistiska, härliga politikerbilderna) går på, tycker jag det är är intressant att läsa om man, som jag, håller på att läsa Guy Debords marxist- och situationistklassiker Skådespelarsamhället (1967) där poängen i korthet är att samhället är en spegel av kapitalet, och samhället handlar allt mera om framställning, om att te sig som något - ett för skådespelarsamhället typiskt drag är idén om tillväxt utan konkreta mål. Skådespelarsamhället snurrar kring representationer som präglar sociala relationer. All human life is mere appearance.* Debord skriver om samhällets overklighet, saker som tragglar på, där det aldrig riktigt går att få tag på vad saker är. Jag läser honom i synk med det här och han blir genast lite mera sympatisk:

EU-kommissionens vice ordförande Olli Rehn kritiserar de eurouttalanden som gjorts i Finland på sistone. Om Finland vill framställa sig som ett land som tvivlar på sin roll inom den europeiska integrationen och allvarligt överväger att lämna euron har landets lyckats i sina syften, sade Rehn på ett ambassadörsmöte i Helsingfors på onsdagen. [....] Rehn, som också är ekonomikommissionär, tycker att Finland ger ett intryck av att vilja sabotera möjligheterna att rädda euron. Om landet trots allt vill behålla sin plats i det europeiska laget är det ett självmål. Enligt Rehn har marknadskrafterna i New York med intresse följt debatten om euron i Finland. Rehn säger att man där ofta nämner Finland som landet som sätter igång processen genom att lämna eurosamarbetet.

(Älska idrottsspråket!)

God natt, sov sött :) :)

* Det finns mycket att klaga på hos Debord. Men det ids jag inte gå in på här.

das Boot

Inte mycket att rapportera härifrån.

Från min hall hörs märkliga ljud. Flera dagar nu. Ett ping - ping - ping, som en sonar (ett sonar? ekolod?) i en u-båt. Har jag en u-båt i huset? Bor jag i en u-båt? Vi tänker på Herbert Grönemeyer, men lyssnar på Mountains:

fun times, fear & loathing // Åland

åland igen. med kompisen i byn som bara blir mysigare med åren, genom alienationseffekten, eller kanske inte. grannen dundrar in och ställer en, som hon säger, kollig fråga om kylskåp och faster ramlar in med sin hund. saker är precis som dom brukar vara förutom att det är lugnt på havet, varmt i knutarna, nån ska gifta sig OCH VI ÄR INTE BJUDNA (snyft). min kompis & jag sjunger satan is real, working in spirit, you can see him and hear him in this world everyday, satan is real, he can tempt you and lead you astray!

Inventering i hus I (fint komponerad bild)

Inventering i hus II

Snigelcity, Tx. På kulturnatten då annars öde stad livas upp spelar ett svenskt tangoband, Darya & Månskensorkestern, med myckna känslor för en ganska gråhårig publik som verkar lyssna på riktigt. fint. på gatorna talar folk mest om Lars Berghagen som har uppträtt eller ska uppträda på fridens öar. hemvägen, efter stimmig krogseans i mersmakens och merkänslans tecken (höjdpunkten: att läsa Ålandstidningen tillsammans - roligare finns nog inte): en drömskt upplyst hamn, stjärnor som bultar på himlen, håller på att snubbla över en rot. Mitt i det solariebruna och ålänningastädade diskuterar vi varför trollet borde vara ett estetiskt ideal, kontur som en stubbe. som vanligt funderar vi också över varför biblioteket säljer bort alla sina fina böcker för struntsumma - är det frågan om någon typ av statistikbaserad utlåningshistoria? om Gombrowicz endast lånats ut 4 ggr de senaste 5 åren, då är det dags att sälja så att bibban har rum för mera Läckberg i hyllorna? Jag träffar de 6 personer jag fortfarande känner (igen) i stan. min kusin som brukar äta äppelkart i föräldrarnas trädgård hänger surt över en cykel medan hans fru lurigt hör sig för vad globetrottern håller på med. en filosofilärare får beundra svettmönstret på min skjorta. de gamla kompisarna, som alla frågar när tusan jag blir klar, om jag blir klar snart, om när det är jag blir klar, att vi alla är helt lost, kläcker ur sig skämt som på något vis verkar bekanta och jag kläcker ur mig kommentarer som på något vis är bekanta. det är kul att se dem. lär mig gristics, som vi övar på utanför en intetsägande myndighetsbyggnad. tror jag ska öva mera när jag kommer hem. klockan är två på eftermiddagen och det är inte en själ ute. jag ångar av förtret & brölar VAR FAN ÄR DU i telefonen för att sen inse att jag ringt till fel person, en snäll kollega. mot alla odds hinner vi med färjan och det är med svettmoln under armarna (tropiska ön) och snigelmos under skon som jag rusar över tröskeln till Viking, som för dagen bjuder på riktigt classy entertainment i form av en gubbe i rosa skjorta som spela Carl Perkins. en man sover idylliskt bakom en stol i skybaren. jag har ont i magen.

trevlig helg!

Dead man working (2012)

"Capitalism has always destroyed the thing it needs the most."

Bläddrar igenom strids- och eländestraktat Dead Man Working av Carl Cederström & Peter Fleming. Boken är förvisso mycket kritisk mot dagens arbetsliv, men istället för skarpa analyser hittar jag en hel del svepande generaliseringar och lättsamma klichéer. Som bäst är boken när den på olika sätt framställer bilden av ett arbetsliv som tränger in i alla livets porer. En bekant tematik, men viktig. Vi lever för att arbeta, snarare än tvärt om. Önskedrömmen blir en form av apokalyps: om det ändå skulle ta slut! Men det tar aldrig slut. Ett meningsfattigt arbetsliv kompenseras med konstgjord andning för att få anställda att gå upp i arbetet. Man ordnar fåniga rekreationsdagar och försöker med alla medel få jobbet att verka kul. Arbetslivet blir inte meningsfullare av det, utan det enda som händer är att både vi och jobbet infantiliseras och att alla former av kritik och motstånd sugs upp i arbetsapparaten, i en overklig arbetsvärld där zombiekören manar: just be yourself. Jag håller helt med författarna om att det som nu står på spel i arbetslivet är livet, och att kampen om arbetslivet just kommer att handla om - livet. Arbetslivet har på olika sätt humaniserats (genom vänsterrörelsens kamp) men är enligt författarna till allt större grad genomströmmat av mekanismer som gör att vi gör oss själva till användbara arbetare. Livet slukas upp av försök att utveckla life-skills. Att vara sig själv blir en form av kalkyl, management (tänk på pratet om att man ska 'hitta sin grej i livet'), en oupphörlig introspektion - när det är problem på jobbet är det säkert mig det är fel på. De teman som lyfts fram är bekanta om man följt med de senaste årens arbetsdiskussioner: emotionellt arbete, gränslöst arbete, kunskapsarbete. I en av de finaste passagerna skriver Cederström och Fleming om den kuslighet som man möter när man ställs inför den nollställda men leende servicearbetaren som vant rabblar, autentiskt: "ha en bra dag!". Det verkar inte finnas någon bakom leendet! Tyvärr finns det i boken inte riktigt plats att gå in i exempel, så det mesta känns rätt så ytligt.

Genom lite mera tålamod skulle författarna lätt ha fått mera substans ur frågeställningen: hur kommer det sig att en autenticitetsdiskurs suger livet ur oss? Ett av svaren verkar vara att våra liv kapas av ett managementaktigt känslospråk som vi förhåller oss desillusionerat till men utan att för en sekund låta bli att halvhjärtat spela med. Arbetslivet uppmuntrar cynism och självbedrägeri - och regression. Detta är bokens glädjebudskap. Den tvingar en åtminstone att fundera på vad det innebär att arbete koloniserar livsvärlden. Författarna tycks mena att livsvärlden i plattas ut, blir ett slags limbo (livet som icke-plats) där man lär sig förhålla sig till sig själv som en levande död, som en människa utan framtid. Genuina former av kritik och självkritik utarmas. Här tror jag författarna är något på spåren, trots allt.

Det är främst tre saker jag hakar upp mig på.

1. Författarna kritiserar moderiktigt vänsterprat men riskerar själva genom sina lättsamma och snärtigt formulerade exempel från olika typer av kunskaps- och känsloarbete att falla in i denna fåra av fashionabla nissar som har mycket att säga om självbedrägeri i allmänhet, på ett allmänt, kulturellt plan, men har väldigt lite att komma med gällande specifika former av yrkesverklighet: vad det är att vara lärare, sjukskötare eller sophämtare. Exemplen som de använder är aldrig partikulära, utan alltid dräpande, snabbt utlagda. Den arbetsvärld de skildrar är med andra ord en ganska begränsad värld, även om den feelgood-retorik som de skriver om nog känns igen i många branscher, och även om deras diagnos ibland är slående. När jag läser slår mig texten emellanåt som vänsterintellektuellas suckar från länsstolen, där det är viktigt att hålla sig a jour med Zizek, Lacan och Deleuze och att kunna kasta ur sig kul referenser som snabbt gör en poäng. När författarna får upp ångan verkar det som om det inte finns någon skillnad längre mellan liv och arbete, som om arbetet helt ätit upp livet och livslusten. Det här är förstås struntprat (när förf. blir ivriga på tangenterna är det som att de blir likgiltiga för skillnaden mellan metafor och icke-metafor). Som vanligt när det gäller arbetskritiker finns det en tendens att dramatisera eller mystifiera livet utanför arbetet samtidigt som man drar stora växlar på arbetets hegemoniska roll genom att förvandla arbetsbegreppet till en enda ond klump. Att vi skulle vara så helt och fullständigt i klorna på arbetets idé är snarare, skulle jag hävda, inte sant eftersom vi är en del av arbete och arbetet är en del av oss på en mängd olika vis som bara delvis omfattar den arbetsgalna kapitalismen.
2. När författarna spånar förändring blir det inte mycket sagt. Adorno dissas för att vara för mörksint och intellektuell. Författarna själva? De talar om symboliska självmord... Protesten mot detta totaliserande arbetsliv har de mycket svårt att gestalta. Det enda som verkar dyka upp som en möjlighet är, på italienska autonomisters vis, den totala flykten. Jag, däremot, är inte säker på hur de tänker sig detta viljemässiga bortvändande och avståndstagande. - - Här skulle jag önskat mig en bättre analys av den roll som arbete har i våra liv inte bara som ideologi och mentalt spöke, utan också som konkret beroende. Ibland framstår det som att vi kunde frigöra oss från arbetslivets mörker genom att vara klarsynta. Marxisten i mig muttrar något. Det är så klart viktigt att fundera på olika sätt att ta avstånd från skumma och listiga uppmaningar om att "ta ansvar" och "vara passionerad", men jag är så krass att jag också tänker att detta inte gör det lättare att förhålla sig till jobb som är fulla av död tid och meningslösa arbetsuppgifter eller jobb som kräver gott arbete men där själva arbetsstrukturerna omöjliggör detta. // Däremot är det fint att revolutionären enligt Cederström & Fleming är en liten flicka - a fugitive being.
3. En sak som författarna överhuvudtaget inte nämner är de olika kontraster man kan göra till att arbetslivet fortsätter och fortsätter, utan att ha ett slut. "The treadmill has to run at all costs, and 'that's all there is to it'." (Krisis manifesto) En sak: i många jobb finns det inget sådant som att "ha gjort sitt jobb", sin uppgift, och sen när det är klart kan du gå hem. Lönearbetet bygger på helt andra principer än detta. I lönearbetet är det för det mesta andra som bestämmer när ett visst arbetssegment är slut och när nästa tar vid. Det författarna tangerar, men aldrig artikulerar, är hur arbete blir ändlöst genom att aldrig upphöra, om det inte är du som gör jobbet, så görs det av någon annan. Men det vore falskt att påstå att detta är en uteslutande dystopisk sida i arbetslivet (man kunde säga: sådant är livet). Dystopin består i att tidsperspektiv görs overkliga, som i bilden av karriär, eller som tanken om ständigt tillväxt som aldrig kan ta slut, för om tillväxten stannar upp stannar ekonomin upp - och då är vi i pisset.

- Trots att det finns en del fina passager i boken blir jag lite sur och enormt frustrerad på själva tonfallet i boken. Det är lätt, ironiskt, kverulerande och författarna avslöjar ingenting om sig själva överhuvudtaget.

Och här, dagens länk, om arbetet, och arbetskraften: mister clean.

jämställdhet, hurra!

läser en artikel om USA:s första öppet homosexuella armégeneral. artikeln skildrar en ceremoni där denna generals färgklickar nålas in av generalens fru. publiken applåderar varmt. men vad är det vi som tidningsläsare förväntas applådera här? att man både får gilla tjejer och ha livet av andra på arbetstid, "försvara nationen"? så vackert! - alltså, så klart är det ju bättre att folk får leva öppet i armén än att liv smusslas undan. Men det är något konstigt med en retorik där frågor om rättvisa tunnas ut till att handla om jämställdhet i armén och jämställdhet i affärslivet (där feminism handlar om att det är både killar och tjejer i styrelsestolarna), snarare än att vi tänker på hur affärslivet kunde ställas på huvudet eller att armén skulle göras arbetslös. Det som stör mig här är att rättvisa/feminism ständigt framställs som en form av framgångssaga, där man steg för steg tar ett bättre samhälle i besittning, där man tänker att nog måste det ju innebära ett steg i rätt riktning att också armén och näringslivets toppsalonger blir lite mera jämställda. Det som för mig verkar lurt här är att armén och näringslivets översta skikt beskrivs som institutioner som nog skulle vara helt okej om man bara får en vettig representation och ett erkännande av pluralitet hos människor som jobbar där. 

sverigeangst

Nej, Stockholm förstår jag mig inte på.
Men mest av allt är det mig själv jag inte förstår mig på. Sätter mig på Viking och är nervös, pladdrar frenetiskt med B, som till all lycka är med. I drömmen harvar medvetandets mörkerkrafter & vaknar två timmar för tidigt, nervös. Sitter i ett danskt kafé med sur personal. Tavlorna är hysteriska, luftkonditioneringen mullrar och är satans nervös. Papper kring bordet: trålar. Kaffe hjälper helt säkert när magen blixtrar, rullar, molar. Huvudet lyfter från kroppen. Sitter på pendeltåg och är nervös. Smörgås&kaffe studsande i magen, satsar på att inte kasta upp. Det finns inget annat att göra än att smyglyssna på alla (när det nu är möjligt där i landet, hur folk pratar blir så påfallande, och jag tycker om att smussla in örat lite varstans). Blir upplockad på station. Åker bil. Ungdomar i baksätet pratar GPS, silverfiskar, nästa fest. Nervös. Tinningen bultar/lemmarna trillar från kroppen. -> ett ställe klätt med röda fanor. Fint är det där, på landet. Ungdomar - överallt. Stort läger fullproppat med aktivitet. Jag är - nervös (och hungrig). Ser efter ett tag R och blir glad och nervositeten släpper med ens. Ska samtala med R, som är sociolog, och en fackföreningsmänniska, om arbete och politik. Ungdomarna utanför diskuterar om de ska lyssna på föredrag eller äta lunch. Sätter mig på en stol och får en mikrofon i handen och försöker få det att krylla lite mindre i huvudet. Diskussionen kör igång och det är bara att stava sig fram genom arbetets mening, politiska förändringar, farliga domäner. Det finns vissa skillnader mellan oss (kanske främst mellan fackföreningsmänniskan och vi två akademiska nissar). En och annan gång blir jag frustrerad, försöker artikulera en tanke, blir obegriplig istället. Hjärnans gröt/mos och verklighetens. Hur säger man, på ett snällt men bestämt vis, att det är något fundamentalt knas i att jobba för en politik som ska rädda svenska jobb? Hur säger man, utan att låta galet utopisk, att arbetarrörelsen borde vara internationell, snarare än nationalistisk? Hö, svårt. Folk säger vettiga saker mest, om rättigheter & skyldigheter, tomt arbete, vad det är att ha ett jobb och vara utan. En ung man blir lite ilsken på slutet och säger att det här med mening och meningslöshet nog är en farlig sak att ge sig in i. Själv jobbar han som försäljare och nog är det ett jobb också. Jag förstår honom, men jag håller inte med. Magen kurrar och jag är noga med att hålla mikrofonen borta från det för den lindmanska släkten så karaktäristiska: mrrraAAUFGG!
Grejen är denna: jag är 32 år gammal, har hållit några (dåliga) kurser, men fixar ändå inte att prata offentligt inför publik utan att både sinne och kropp kreverar. En borde lära sig, vänja sig, bli vis och klok - inte jag.
Efter diskussionen hoppar jag in i bil, tåg, går som ett spöke runt på centrala gator, på jakt efter antikvariatet. Där ger jag efter för varje frestelse och någon timme senare sover jag som en lodis på Cityterminalen. Som vanligt luktar Stockholm artificiell bulle och något annat också som jag inte kan sätta fingret på.

om att höra

Häromdagen satt jag i ett obskyrt hörn i stan, uppå bänk, i godan ro, i solen. På avstånd hör jag en hund som skäller. Har haft ett traumatiskt möte med en hund som gjort att jag sedan dess haft ett antagonistiskt förhållande till många hundar (om de är små och lurviga och har namn som antika hjältar är det okej). Jag har helt enkelt blivit en smula hundrädd. Det där skallet. När föräldrarnas katt kommer in piper den till och i pipet hör jag en hälsning. Hej du. I det där skallet hör jag bara något hotfullt, fastän jag helt intellektuellt inser att det kanske är en hund som hittat något kul i någon buske och blivit ivrig. Men det enda jag hör är danger! danger! arg hund! Vad är det att uppfatta ett skall som hotfullt, ett glatt råmande eller ilsket hoande? Jag funderar på paralleller som att höra sorg i musik men en mera relevant jämförelse är kanske att uppfatta oron i någons röst eller att plötsligt höra att någon låter sarkastisk. Hur det är lätt att börja mystifiera och tänka att det måste finnas något som förmedlar 'att höra något som....'. (Närliggande fråga här.) Ett trassel av olika frågor om relationer till djur, exotisering & förmänskligande av djur men också filosofiska frågor om varseblivning och omdöme, kopplade till det faktum att jag när jag hör en knackning, en hälsning, en symfoni, en ringsignal är det inte helt neutrala ljud (ljudvågor) som tolkas som något meningsfullt. Det är nokias fula ringsignal eller brevinkastets oväsen som jag hör, trots att det i specialsituationer uppstår frågor om vad jag hör och vad det betyder - och att dessa frågor alltså öppnas på olika sätt (vad är det där ljudet? är det kylskåpet igen? är det där motorljudet något jag borde oroa mig för?). (Och för att ansluta till länken: glöm inte att vi också talar på andra sätt om att höra: 'jag hörde att han kom', 'jag hörde dig säga det', 'jag hörde att något lossnade', 'jag hörde att något var på gång'.) Jag försöker fundera på vad det är som händer när jag inte längre uppfattar en viss hunds skall som skrämmande, när hunden plötsligt framstår som någon som hälsar, är nyfiken, glad, ivrig. Det som är svårt att beskriva här är att det är min omedelbara reaktion som förändras, inte något abstrakt omdöme. Det kan eventuellt också vara så att vi är ovana - eller åtminstone jag! - att resonera och tänka kring hörsel. Filosofer har ända sedan antiken debatterat och tragglat synen, att se något, att se något som något. Hörsel är ett filosofiskt mindre utforskat sinne. Varför är det så?  (Mycket trevande funderingar här - sorry.)

Fragmenteringsattack!

Automatiserade meddelanden tjatar om att datorns säkerhet är hotad. Gör som man ska och köper ett antivirusprogram. (All säkerhet kostar, fantastiskt att det finns så många hotbilder som företag kan tjäna en slant på.) Nu blinkar fönster frenetiskt. Fragmenteringsattack! Fragmenteringsattack! Tänker på begreppet fragmenteringsattack, som säkert är tråkigt och banalt i virusvärlden. Kunde fungera som verktyg för samhällsanalys.

PS: Befinner jag mig vid psykosens rand när jag upplever en virusgenomökning närmast som ett tandläkarbesök?

arbetskritik och kristeori

En mig veterligen mindre känd arbetskritiker är tyske Oskar Negt. Jag läser hans bok Levande arbete, stulen tid: Politiska och kulturella dimensioner i kampen om arbetstiden (utgiven på, öh, Röda bokförlaget) som jag råkade få ögonen på i det fina antikvariatet Röda rummet i Uppsala. Ärligt talat tänkte jag att skriften ifråga skulle vara mossig och daterad. Jag hade fel. Oskar Negt, filosof med politiska och sociologiska intressen, borde vara ett mera bekant namn. Ett skäl - kanske - till att han inte är speciellt känd är att hans tänkande inte lätt låter sig placeras i någon skolbildning, även om texten i någon mening är kritisk teori.

Boken publicerades 1984 men innehållet känns synnerligen aktuellt trots exempel hämtade från den västtyska CDU-politiken (och en framstående kexfabrikör) till kabeltevemanin. Negt skriver om ett samhälle som splittrats upp i arbetsmarknaden och de som står utanför denna: två verkligheter bildas, och de som har ett jobb är ängsliga och beredda att göra vad som helst för att behålla det, så att det hos dem finns en ångestladdad överidentifikation med arbetet. Samhället består av folk som jobbar för mycket och folk som har tråkigt. En dygd den här boken har som arbetskritik är dess konkretion. Negt skriver om införandet av trettiofemtimmarsveckan som en principiellt viktig fråga som aktualiserar samhällets politiska och sociala organisation, med andra ord: hur ska vi leva? Kampen om arbetstiden är inte bara en praktisk kamp eller ett krav på mera fritid - det är en politisk tvist om hur samhället ska se ut och hur våra livssammanhang gestaltas. För Negt är arbete hela tiden en fråga om hur vi lever. På en sällsynt lyhörd prosa lyckas han beskriva hur vissa till synes progressiva trender som flextid och decentralisering i arbetslivet blir destruktiva för arbetstagaren, vars relation till arbetsgivaren blir helt atomiserad. Det som han har alldeles rätt i är att arbetarrörelsen måste omspänna annat än de personer som har ett jobb. Negt studerar arbete i relation till arbetslöshet å ena sidan och aktiviteter och sfärer utanför arbetslivet å andra sidan - det här gör analysen fyllig (han försöker bland annat definiera vad en radikal kulturpolitik skulle vara). Negt är marxist såtillvida att han vägrar tro på en normal, välfungerande kapitalism. Arbetslöshet och utslagning är inbyggd i kapitalismen - men han ger sig i kast med samhällets uppspaltning på ett sätt som avviker från den splittring som ortodoxa marxister ser mellan arbete och kapital. Negt är skicklig när det gäller att gestalta hur arbetsfrågor individualiseras och fragmenteras, så att övergripande frågor om rättvisa faller ur sikte.

Också som kristeoretiker har Negt sina stunder:

[N]är man talar om kris är detta aldrig uteslutande ett teoretiskt kunskapsproblem, utan det står också i samband med ett praktiskt avgörande. Den som begränsar sig till rena krisförklaringar kommer alltid att ge det givnas realitet försteg framom det möjligas realitet som skymtar i krisen och kräver organisering, och vederbörande blir därmed, medvetet eller omedvetet, offer för skenobjektivitet. Att förhålla sig värdeneutral till krisen, som om man kunde undandra sig den och inta positionen av allsidigt dömande iakttagare, är en praktisk och teoretisk omöjlighet.

Tänk på det när du läser ekonomisidan. Kriser förstås enligt Negt bäst, inte som fakta, utan som tendenser och symptom. Förståelsen av symptom kan aldrig komma från ett neutralt perspektiv utan det kräver engagemang, att förhålla sig till helhetsdrag i samhället.

Arbetskritik liknande denna får mina applåder eftersom Negt gör ett försök att förstå samhället på ett mera övergripande sätt, så att sociologisk analys förenas med filosofin känslighet inför begrepp och tankefällor. Allt i boken är långt från oproblematiskt, men jag gillar Negts lite gammaldags projekt: han vill rädda arbetet från arbetsideologierna. En av de mest klarsynta tankarna i boken är att det är bara i ett samhälle med utbrett arbetstvång som följande fråga anmäler sig:

Men om arbetstiden sänks - kommer då inte människor att vägra arbete?

Eller, lika ofta:

Om medborgarlön införs, kommer då folk inte att bli lata och vägra jobba?

Jag håller med Negt om att de här frågorna måste föras tillbaka till det sammanhang där de hör hemma: tvångsarbetets, tvångsarbetets paranoida fantasi. Formulerat på ännu ett vis kan man säga att det är endast i ett samhälle av lönearbete, där arbete ska bringa vinst, som lättja blir ett hot (eller en utopi).

åbo (hyllningsskrift)

Jag har bott här i stan sedan 2000 och ändå tycker jag mig hela tiden hitta nya skäl att älska den här hålan som inte är en storstad men inte småstad heller. Åbo är inte hippt och även om det finns coola inneställen (som jag sällan eller aldrig besöker) konkurreras de gamla vattenhålen inte ut. Jag snackar barer. Häromdagen: sitter på vessan i en bar och hör en konversation där en finlandssvensk tjej fnittrar åt en annan att vessabyttan är sne. Ååkåå säger den andra torrt. Jag vet såklart vad hon snackar om. Den vimmelkantiga sitsen har man ju suttit på medan stora tankar har tänkts. Med andra ord: barer som är bekanta utan och innan. Så upphittas ett nytt ställe som funnits i många herrans år. Någon viskar i ditt öra ett ljuvt barnamn, eller du ser ett mystiskt namn på en papperslapp. Jag hittar till Mallaskukko, ett undangömt ställe som ligger lite utanför kärncentrum (långt ut på Universitetsgatan). Inredningen är just som den ska vara: en nedgången heltäckningsmatta, en robust bar och bås som man kan försvinna in i med en bok. Det här stället gör mig helt lyrisk. Man kan sätta i sig en klosteröl eller dricka en lemonad - huvudsaken är att här finns ett slags ro som inte undermineras, som så ofta, av de screener som nog finns i rummet. Jag låter det stilla bruset från olympiaden skvalpa i örat; det bekommer mig inte. Klientelet består av precis vem som helst, och det är det som gör att man kan trivas. En bar som på det gamla viset är ett 'public house'. Vad jag vill ha sagt är att Åbo rymmer ett antal barer av den här kalibern och kvaliteten. Tycker man som jag om att hänga på stan tillsammans med en bok är Åbo en alldeles ypperlig stad att bo i. När jag bodde i New York kändes fyra och en halv månad som en alltför kort tid att hitta de där verkligt fina ställena. I allmänhet upplevde jag den där metropolhålan som en stad som inte direkt inbjuder till kontemplativa stunder med en kaffe eller en öl. Kaféer och barer av alla de slag fanns naturligtvis men stämningen var ofta sådan att jag hade svårt att riktigt slå mig till ro. Undantag fanns försåts, men det var ett jävla jobb att hitta fram till dem.

Också annars slås jag av hur roligt det är att promenera i en stad som är väldigt bekant, men där nya hörn dyker upp, nya detaljer träder fram eller så börjar jag smyglyssna på ett samtal eller stirra på en fågel. - - Jag trivs i det halvurbana.

Mare Kandre - Bestiarium

Det som är roligt med att läsa böcker/se på film/lyssna på musik är att överraskas över hur mycket man gillar något. Det här är fallet med Mare Kandres roman Bestiarium. Visst, jag är svag för skräckelprosa där naturen och människan tävlar i otäckhet (och glider in i varandra), så kanske borde jag inte vara överraskad alls. Hade jag varit på dåligt humör när jag läste boken skulle jag kanske ha avfärdat den som kvasipsykoanalytiskt hopkok av teman som här mest är på glid. Men se - jag tycker om monster och jag tycker om överlastad prosa som vindlar sig igenom fantasilandskap. Kandre skriver som ingen annan. Prosa som vågar vara löjlig, kanske - och fan anamma, ändå finner jag mig själv helt gripen, kanske just därför. Det är grönt månsken och hedar och mystisk kvinnlighet (eller projicerad mystisk kvinnlighet). Men när jag börjar oroa mig för arketyper börjar alla dessa liksom vältra över och det som kunde bli psykologiskt blir istället bara litterärt briljant. Storyn är cirka denna: en ung man som heter Doré vakar vid sin mors dödsbädd i 1800-talets sotiga London. Hans liv är stasis. Mor dör så efter lång sjukdom och sonens inrutade och lite infantiliserade (med ärbart arbete & allt) tillvaro bryts upp. Det knapras piller och odlas galenskap. I moderns kvarlåtenskap finns en mystisk bok med en karta och märkliga monster. Doré hittar äntligen orten Sleepy hole på en riktig karta och dit beger han sig. I Sleepy hole är luften svår att andas och där bor inavlade barnvuxna i ruckel och två gamla damer i ett slott. Enligt Dorés bok lär det finnas ett monster i den sjö som finns på den oländiga orten. Monstret vaknar och skyfflas in i en bur på stranden. Någon har kallat boken en utvecklingsroman men ja tja, det får jag inte riktigt att gå ihop. Snarare än en bok om hur det osjälvständiga medvetandet vinner frihet är detta en skrift om monstren i oss och människan i monstret. Snarare än klara identiteter och självinsikt vänder Kandre in och ut på upplysningens mentalitet; det är knappast någon analytisk rationalitet och frihetsutopi som romanen landar i - snarare hamnar vi i en ytterst komplex tidssfär där man verkligen inte kan följa en systematisk bildningsresa (och tur är det!). Här är ingenting vad det verkar vara och lager efter lager av perversion och vad de kontinentala filosoferna skulle kalla begärsformationer avtäcks. Det är en dyster bok där substanserna strittar, landskapen lever fan och allt är både dött och levande. Lilla familjen återförenas - och gud vet att det är den bästa lilla-familjen-förenas-skildring jag stött på. Som sagt, jag fattar inte hur det här kan fungera så bra. Kandre darrar inte på pennan och låter saker vara cheesy och lockande-äckliga på samma gång. Hon spar inte på de klistriga adjektiven och till och med syntaxen får magen att rulla lite extra. Bestiarium är precis vad en bra roman ska vara - fucka med världen som vi är vana att se den. På något sätt är handlingen helt skrattretande och en del partier är lite plumpt skrivna, men allt det där bekommer mig inte alls. Visst är det pastisch - och det fungerar alldeles utmärkt som ond saga.