21 July 2012

lyxarbete och det vanliga slitet

Här en fundering som legat och skvalpat i mig en längre tid. Tankar som gnager och ilar, blir oartikulerade, trubbiga. Saker som berör mig både personligt och akademiskt. Svårigheten att tänka klart och redigt - samtidigt: vad är det att tänka klart och redigt:

Ibland slår det mig när jag lägger ut texten om arbete, blir vidlyftig och gör stora, svepande gester (i diskussioner som ibland är personliga, ibland mindre personliga): har jag helt förlorat kontakten med vad det är att jobba på det där helt vanliga, regelbundna nio-till-fem-sättet? Jag börjar kontemplera kring huruvida min arbetskritiska hållning bara uttrycker att jag själv har vad som ur ett perspektiv är lyxarbete, om än ett dåligt betalt och på alla sätt osäkert lyxarbete. Ligger på sofflocket och är "radikal".

Här hamnar jag ofta mitt i en stereotyp - och hemsk - bild av vad det är att "ha ett vanligt jobb". Jag ska vara tacksam över att jag inte är utsliten och dödstrött och att det värsta man kan råka ut för här i branschen är lite sömnlösa nätter och ont i ryggen. Min nuvarande tillvaro är ett slags undantagstillstånd och snart, om något år, hamnar jag i samma situation som alla andra: man är för trött för att göra annat än att gå till jobbet och vila upp sig. Det är det RIKTIGA, verkligt verkliga livet, vardagen. Om ett år börjar jag skriva den där facebookstatusen som får 39 gilla-tummar: 'semester!!' Lite semester och ledigt måste en ha, men det är orimligt att begära att livet ska vara annat än arbete och slit.

Den här bilden av ett regelbundet, helt vanligt arbetsliv är förstås i en rätt stor utsträckning en idealisering. Sociologen i mig präntar: färre och färre har regelbundna jobb och stabil arbetsgivare.

Å ena sidan: Ibland blir jag på riktigt okänslig inför det där, att ta igen sig efter jobbet - kläcker ur mig fånigheter från elfenbenstornet, soffhörnet. Slutsatsen att dra här är inte att filosofi alltid är lite verklighetsfrämmande. Tvärtom, den bästa filosofin är granskande och får en att se sin omvärld klarare. Att förfalla till dåligt tänkande är också att göra tanklösa utfall eller att bli heligt förbannad på allmänna bilder istället för att lyssna på vad någon annan har att säga.

Jag tenderar att glömma att jobb är krävande, tröttsamma eller slitsamma på väldigt olika sätt. Att vara trött efter jobbet måste inte betyda något särskilt, det kan vara ett tecken på att någon har ett jobb som är krävande i en positiv mening. Att vara utmattad av jobb kan i andra fall hänga ihop med dåliga arbetsförhållanden och orimliga krav - men att bemöta det här med en allmän "arbetskritik" kan vara både okänsligt och dumt.

Å andra sidan: det är något helt fruktansvärt i den verklighet som är att vara dödstrött hela tiden. Att inte orka göra något på sin fritid förutom att vila upp sig inför nästa jobbpass. På detta kommer en retorik som försvarar detta genom försiktiga och måttfullt mogna påståenden. "Det är så här när man jobbar." En liten åsiktstext i SvD härförleden ironiserar över doktoranders "trötthet". Pyttsan, alltså, att vara trött och att jobba över är bara naturligt:
Att sju av tio kvinnliga och sex av tio manliga doktorander ibland är så trötta efter jobbet att det går ut över deras privatliv kan framstå som problematiskt, men säg den heltidsarbetande person som aldrig behöver dras med detta. Det är väl så det är att leva, helt enkelt.

Det är väl så det är att leva, helt enkelt. 

Som om: livet måste vara något man tar sig igenom, hankar sig fram i, stretar sig igenom. I ett kollektivt pustande blir en form av håglöshet en helt normal attityd till livet som man finner 'glädje' i att dela med varandra. Man trivs i ett samförstånd om att nog är det lite jävligt men åtminstone är det ju allas börda och besvär. (När samtalsämnena tar slut frågar jag ofta: och när har du semester?) Det som oroar mig är när det mesta vi säger åt varandra om våra jobb, men ofta också om vår fritid, uttrycks genom en suck.

Det alldeles märkliga är att jag kommer på mig själv att skämmas lite över att jag inte är trött, eller inte trött nog, inte riktigt utsliten och utsjasad. Som om att vara trött är ett tecken på att man utfört hederligt arbete och att man lever ett ärligt, strävsamt liv. Vad det här säger om något alls är förstås öppet - det säger något om mig att sådana här känslor poppar upp. Men var tusan kommer de ifrån? Det är, tycker jag, en legitim fråga (och igen måste man skilja mellan olika nivåer här).

Två arbetsbilder som på ett oväntat sätt smälter ihop. "Jobb är slit". "Att jobba är att förverkliga sig själv och det gör man genom att hela tiden ta nya utmaningar." (det finns förstås också, som tur är, helt andra sätt att tala om arbete!) Man skulle tro att de här bilderna hålls strikt åtskilda, kanske att folk som har vissa typer av jobb talar om självförverkligande, medan andra suckar över slitet. Jag börjar misstänka att det här inte är riktigt så enkelt. Retoriken kring självförverkligande tränger in i de mest oväntade branscher - ofta på ett förrädiskt och lurigt sätt - och slitet letar sig in i jobb som ter sig meningsfulla (t.ex. så att ett jobb blir en massa procedurer som ska bockas av, snarare än en uppgift som måste bedömas på bästa sätt). Det här gör det ännu svårare att förstå pratet om trötthet och utmattning.

Min poäng här är att frågan "varför är alla så himla trötta hela tiden?" inte bara är en praktisk fråga om att folk borde springa på flera avslappningstimmar eller äta hälsosammare mat eller beställa en vinterresa till Thailand - det är också en fråga om vad vi gör av våra liv och varför vi tycker det är viktigt att jobba hårt och att jobba mycket. De här sakerna måste kunna diskuteras på ett annat sätt än hur jag ska kunna trappa ner lite eller som en helt praktisk, ingenjörsmässig fråga om arbetets organisering. Frågan är individuell och kollektiv på samma gång.

Pratet och retoriken, praktikerna och arbetsuppgifterna. Jag är ibland alltför lockad av att kalla allt ideologi eller retorik. För det mesta blir det luddigt och fel. Samtidigt: att få fatt i allmänna drag i hur vi pratar om och förhåller oss till arbete. Att få klarhet i de ofta djupt motstridiga sätt vi tänker och känner i relation till arbete (det som stör mig i många skriverier om arbete är en svartvit bild: allt arbete är dystopiskt kapitaliströveri ELLER allt arbete är potentiellt sett självförverkligande - it's not LIKE that, vill jag säga).

Det som är rörigt här är blandningen av reella förhållanden (personalbrist, övertidsarbete, ekonomism osv.), livsinställningar, ideologier. På ett politiskt plan: fram för kamp mot utsvettning! Sextimmars arbetsdag! På ett existentiellt plan: vad betyder det att saker framstår som 'realiteter', när själva livet börjar bli en 'realitet'?

Litteraturtips: Madeleine Bunting, Willing slaves.

6 comments:

den elaka bloggaren said...

hoppas du inte tar illa upp för att jag citerar mig själv om just samma fråga:

"kära läsare, som ni vet rekommenderar vi oswald spenglers "västerlandets undergång" som kvällslektyr och från honom har vi kommit att tänka på vår västerländska kultur som "faustisk" (hans begrepp) dvs. ständigt i strävan mot att överskrida gränser, göra sig förmer än vad den var tidigare.

för mänskans leverne innebär det här nånting alldeles särskilt, eftersom den faustiska principen, gränsöverskridandet, fungerar olika bra i olika sammanhang. när det gäller att bygga den högsta byggnaden så går det i princip att öka på tio våningar var gång och bara bygga högre och högre hus.

men mänskan är en organisk varelse och kan inte ständigt öka på fler våningar, eller mer hastighet, mer ork. därför leder den västerländska, faustiska, driften till att mänskan försöker pressa mer och mer ur sina medmänskor och sig själv och livet blir ett sorts intervallträning: snabba spurter av stress (arbetsdagar) som följs av passiva, utmattade återhämtningar (slöa på soffan framför tv:n med feta, sockriga eller salta tilltugg)."

sen kommer jag med förslag på åtgärder, mer läsning på http://elaka.ratata.fi/post/334724/

sorry, jag brukar inte göra såhär, men mitt gamla inlägg var bara enligt min egen åsikt så spot on!

M. Lindman said...

elaka: mycket fint skrivet - och en bra rekommendation som jag skriver fullständigt under på. Lata er mer på jobbet, människor!

Borde läsa Spengler.

Jämförelsen med intervallträning är också helt mitt i prick. Har funderat på hur allt fler verksamheter i livet börjar beskrivas i idrottstermer. Inget ont om idrott, men när relationen mellan arbete och vila ikläs ett idrottsspråk bekräftar det ofta en problematisk, exploaterande ordning (har skrivit om det någon gång här på bloggen).

den elaka bloggaren said...

kommer ihåg ett reportage där jari sarasvuo svarade på frågor som "jobbcoacher" brukar ställa arbetssökande, på frågan "vad gör du helst efter arbetsdan" hade han svarat "återhämtar mig inför kommande arbetsdag".

eftersom jag har många bekanta inom teatervärlden följer jag med en viss fasa med hur teatern omformas till en sorts scensport, progressiva pjäser ska alltid vara oerhört fysiskt krävande och teamet peppar på varandra med slogans som bäst sku passa i ett ishockeylags omklädningsrum.

idrotten börjar allt mindre bli en metafor för (är inte säker på att jag använder ordet korrekt ur en filosofs perspektiv) och allt mera ett de facto reellt inslag i arbetslivet (jag är helt säker på att det finns ett glastak för överviktiga ekonomer inom finansbranschen).

M. Lindman said...

Jo, håller med: idrotten är inte bara en bild av hur arbetslivet fungerar, eller en form av metafor, utan mer än så. Har skrivit om saken här:

http://thisemptyflow.blogspot.fi/2012/02/jag-laser-en-artikel-i-dn-om-hur-ideer.html

Men också: att de arbetande kropparna ska vara disciplinerade också i helt fysisk bemärkelse; en bra arbetare ska vara en sportande arbetare. (att arbetsgivare ger gratis gymkort till sina anställda osv.)

den elaka bloggaren said...

bra inlägg du länkade till - om minskningen av disciplin så tror jag just det handlar om att istället för att se till att en stor del mänskor utför samma arbete i samma tempo så har man insett att vissa individer kan utföra det mycket snabbare om de ges fria händer, och endast därför har man lättat på disciplinen. också därför att man vet att de som är långsammare kommer att göra allt för att hålla ett högt tempo för att inte se sämre ut och förlora sina bonus eller sin arbetsplats. disciplin enligt gammal modell behövs inte i en situation där alla (väldigt foucault-artat) redan har internaliserat effektivitetsidealet och gör sitt bästa för att jobba så hårt, och ta ut så mycket av sig själv som möjligt.

faktum är att jag har varit med och planerat ett gym till min arbetsplats den här våren, jag har tänkt på mig själv som då sparar tid (kan gå på gymmet på arbetstid) men borde kanske också ha funderat på om det här kommer att användas emot kolleger som inte är intresserade av att lyfta tyngder (men jag litar lite naivt på att min arbetsplats är så human att det inte uppstår ett sånt tryck).

M. Lindman said...

"disciplin enligt gammal modell behövs inte i en situation där alla (väldigt foucault-artat) redan har internaliserat effektivitetsidealet och gör sitt bästa för att jobba så hårt, och ta ut så mycket av sig själv som möjligt."

Ja, stämmer. Här blir det intressant att gestalta nya former av disciplin.

Så klart tror jag inte att ett gym i anslutning till jobbet per definition eldar på arbetseffektiviteten. Men kanske att det är att betrakta som typiskt att så många arbetsplatser uppmuntrar gymträning och att en viss form av prat kring att träna sin kropp liknar en arbetseffektivitetstanke (men igen: träning måste ju inte vara så, det tar olika former).