lyssna på bro

Jag stötte på Margrit Riebens Brückengesang på en svensk recensionssida. Lyssnar på den nu och då. Rieben inspirerades av bullret på en bro och genom en månghövdad människokör försöker hon frammana trafikens oväsen på bron. När jag lyssnar på skivan tänker jag ibland på hemska newageskivor men sen försvinner det där och jag börjar faktiskt höra bullret i den kompakta men ändå inte enhetliga röstmassan. Mycket hänger på var musiken spelar, nära ditt öra eller lite längre bort i rummet. Egentligen hatar jag allt som har med körmusik att göra, men det här - speciellt! Till vänner av tillgänglighet: skivan finns på Spotify.

it's gonna rain

Vaknar av ett kraschande ljud. Somnar om och tänker satans grannar, störa andra mitt i natten. Ett andra uppvaknande med snor i skallen. Går ut i hallen och där ligger en massa glassplitter. Oljudet: en halv spegel som ramlat i golvet. Kollar spegeln och plattorna verkar rejält fasttejpade. Märkligheter. Funderar på att jag antagligen behöver skaffa Strindbergs Ockulta dagböcker jämte blå böcker. Handledning i tolkning av en oförutsägbar värld. Lära sig tillverka guld. Swedenborg. Snorhuvet sover mest. Bläddrar i mina eviga, obskyra sociologiböcker och skriver en snutt på avhandlingen som mer än vanligt påminner om utkast för en kolumn i Kansan uutiset (bra/dåligt/vet int), huvudsaken är att det blir något skrivet. Det kommer att regna, antagligen snart.

svärmeriet.

Löst hållna och flummiga läror som evolutionspsykologi och nyliberal ekonomism kan ifrågasättas på en mängd grunder och det bör göras så strängt och effektivt som möjligt. Jag anser att det alltför sällan talas om svärmeri nuförtiden. Läser man Kant i svensk översättning är just svärmeriet en mycket graverande kritik som riktas än mot det ena, än det andra:

Man kan kanske ursäkta inbillningskraften om den ibland svärmar, dvs. inte försiktigt håller sig innanför erfarenhetens skrankor; för en sådan fri flykt gör den åtminstone upplivad och stärkt, och det är alltid lättare att lägga band på dess dristighet än att avhjälpa dess tröghet. Men att förståndet, som skall tänka, istället svärmar, det kan aldrig ursäktas; ty på förståndet ensamt beror all hjälp med att sätta gränser för inbillningskraftens svärmande där det är nödvändigt (ur Prolegomena).

-- Om inte annat, så kan man studera Kants skrifter pga. den mängd saftiga dissningar han oupphörligt levererar. Det är just som 'sofisteriet med subtila undanflykter", "påstådd, billigt förvärvad visdom", "dystra, gagnlösa grubblerier" och "hjärnspöken" som evolutionspsykologi borde avfärdas.

credit in the straight world

ps: en av de finare googlingar som har fört någon till detta hörn av det elektroniska nätet: 'what would you do if you could levitate?' Har jag någonsin formulerat ett svar på den frågan?

<- Sverige

- När jag rör mig i Sverige har jag en ständig upplevelse av att det snurrar i skallen, att jag är alldeles vimmelkantig (det är inte tillstånd i samband med rusdrycker jag snackar om, nödvändigtvis). Jag måste se upp för osynliga gupp och höjdskillnader på marken (jag är halvblind men rör mig ok i bekanta miljöer och i de flesta icke-svenska städer) non-stop både utomhus och inomhus. Kanske är sån där gulsvart tejp som markerar SE DIG FÖR BLINDSTYRE!! för ful för svenska förhållanden? Eller är det här bara ett Stockholms- eller Uppsalafenomen? Kanske inbillar jag mig bara, men just så känns det. Möjligen beror hela saken på en viss avoghet till allt Sthlmskt: som jag konstaterat förr; där ska man idealt sett vara pissfull eller röra sig snabbt med taxi. Det är antagligen på tiden att jag gör mig av med en dylik inställning, men den är djupt rotad.

- En annan sak som aldrig upphör att fascinera mig i landet Swe är typsnitt i den urbana miljön. Det kan hända att jag har fel, men där typsnitten på skyltar och skyltfönster i Finland kan variera mellan krusidulligt och formellt finns det i Sverige en ständig gullighet i själva bokstävernas utformning. Det gäller också namnen på butiker och hur saker marknadsförs på stan. Kanske inbillar jag mig igen? Tyvärr hade jag ingen kamera med mig för att helt vetenskapligt-systematiskt kunna belägga mina aningar. Nästa gång.

- I Sverige finns det typ god vegemat vilket är bra.

- Går på märklig föreläsning. Det enda jag är viss om är en rubrik och en destination. Går till ett högtidligt rum och slår mig ner i ett undanskymt prång. Jag är grymt trött efter dålig sömn på båt (sån där sömn där man både sover och är vaken) så jag tänker att kanske kan man här stundvis blunda lite diskret. Ett gäng allvarsamma, fint klädda män sitter vid bordet med oss filosofer. De sitter mycket raka i ryggen. En man sätter igång att prata. Han ser finurlig ut. Jag hör inte riktigt alltid vad han säger där jag sitter i min dvala i det undangömda hörnet. Lutar huvet mot väggen och genom det öppna fönstret strömmar luft som är oefterhärmligt somrigt frisk. På motsvarande vis låter jag föreläsningen strömma in örat. Den spanska föreläsaren talar om Maimonides och Aquino, samhället och våldet - men framför allt sömnen som subversiv kraft. Hans stil går ut på att han helt enkelt slänger ut tusen olika associationer som går i alla möjliga riktningar, sambanden får man gestalta alldeles på egen hand - och Gud vet att det är svårt. Jag är som sagt väldigt trött (alltså subversivt letargisk) och ålar mig som en orm på stolen för att hålla mig vaken. Lyssnar på domkyrkoklockan som slår/en borr som ilar och professorrösten som monotont-entusiastiskt harvar på i sina outgrundliga spår - det är ett sånt där ögonblick där man lite tappar fotfästet. Försöker förvissa mig om: sa han verkligen så? Hörde jag rätt? Habermas is a philosopher for insomniacs? Jamen så ÄR det ju. Guldkorn blandas med obegripligt. Mannen talar om filosofer och politik och sen pratar han om unga människor som marscherar från bar till bar sent på natten, dricker inte sprit som man borde dricka sprit. Man kan inte välja att sova. Vissa tar piller för att på artificiella vägar hitta fram till sömnen. Allt blir ett tecken på the vigilant society, ett samhälle som aldrig sover och som befinner i ständigt krigstillstånd. Det här alltså under rubriken judiskt tänkande i medeltidens Spanien.

- Trubadurer på båten: finns det något otäckare, mera kusligt? En typ står ensam på en scen och spelar låtar som är bekanta för alla: man kan riktigt höra avsmaken i musiken. Ingen lyssnar och nästan alla känner en trängtan efter icke-musiken. Man är stuck på båten.

- Stuck på båten: att vara trött och tycka att allt är roligt fast det kanske inte alls borde vara det och fniss-fniss och sen den oändliga ledan och uff, det flytande paradiset som kryssar sig igenom denna motbjudande remsa som Stockholms skärgård ur vikingfönster utgör (sorry) - en öl till? Antagligen, högst sannolikt.

- Välkommen hem - grinigt mejl i mejlboxen som får en att känna: BLÄ for reality!

dagens playlist

lyssnar på last.fm på jobbet. Last.fm samlar ihop ett slags radiokanal utifrån den musik man lyssnat på tidigare på sin dator etc.. utbudet är lite begränsat men ändå rätt bra. Underhållning på jobbet i varje fall:

Jeans wilder - Don't wanna live forever
Richard Hawley - Born under a bad sign
Frank Sinatra - Glad to be unhappy
Rothko - Sit in silent thought
Matthew Robert Cooper - Miniature 6
Esther Phillips - Til my back ain't got no bone
Familjen - Det snurrar i min skalle
Widowspeak - Limbs
Slow dancing society - a year of yesterdays
The Knife - Pass this on
Josh Ritter - Idaho
Lull - Moment 41
Al Green - Driving wheel (sexistisk? mycket.)
Grouper - Atone

dykes to watch out for!

Befinner mig mitt i samlingsvolymen av de seriestrippar som Allison Bechdel publicerat under många år under namnet Dykes to watch out for. Jag är en rätt så ovan serieläsare och skulle nog inte ha tagit itu med denna om jag inte fått tips om den. Exalterade propagandautläggningar om böcker och sånt av vänner är alla tiders. Bechdel tecknar personligt och politiskt - storyn engagerar. Ser fram emot att läsa hennes självbiografiska grafiska memoarroman Fun home sen nångång när jag är klar med denna feting till bok.

hej killar!

Nu stundar årstiden då killar och män kokett väljer att visa upp sina behag på gator och torg, där dessa performansartister trillar omkring och visar upp sina manlymanliness. Manboobs som, för att citera en religionspsykolog, "fullständigt svämmar över", blottas för en allmänhet som i vissa fall, mitt, är mindre begeistrad över denna excess av naken hud och muskelspännande. Snälla ni, skyl era överkroppar. Dessa tölpar, som etikettvetaren M. Ribbing skulle säga ("i butiker är det direkt ohygieniskt med naken överkropp och egentligen även bara ben ovanför knät"), kan de inte åtminstone inhandla en snygg och välsittande BH? Jag har hört att dessa intrikata plagg numera lär finnas i allehanda varianter: vadderade (så formerna blir extra behagliga!) och i alla glada färger. Ut i butiken med er, grabbar, för med detta oskick har vi inget överseende!

EDIT: För att vara övertydlig: varje sommar rasslar en sexistisk diskurs kring tjejers klädsel/utseende/stil igång. Respons (min): "att hata allt mänskligt liv".  Respons: detta inlägg.

EDIT2: På tal om machoideal och klädsel: heteronormen och män i korta shorts.

caturday

 Fina gröna blad - skrot från fiskodling.
Skärgårdspoesi &dyl.

"ansvarsfull politik"?

När jag tragglar mig igenom gamla HS hittar jag en rätt intressant (!!) ledare om hur man talar om ansvar i samband med politik. Ett modeuttryck just nu är "ansvarsfull politik" (vastuullinen politiikka). Speciellt när det gäller skuldsanering, EU:s ekonomiska politik och åtstramningsåtgärder är det just ansvaret som åberopas - till höger och vänster. Ibland tycks (skulle jag säga) detta helt enkelt betyda: "om vi inte gör det här nu, får vi problem senare"; ett slags konsekvensresonemang, men också t.ex. uttryck för en tro på att ekonomin kan 'stabilisera sig' (?) genom vissa typer av åtgärder. 'Ansvarsfull' inger såklart förtroende.

I ledaren pekar Matias Murole på en spänning i ansvarsbegreppet. Ansvarsbegreppet tycks, skriver han, användas dels för att tala om individens autonomi ("jag har ansvar för mitt eget liv"), och naturligtvis vill varje politiker säga att deras politiska strategier har detta som mål, men ansvar betyder också omsorg om andra, också det något som alla politiker vill stå för. Detta sätt att ställa upp saker är problematiskt, tycker jag. Texten målar upp en evig spänning mellan individens självständighet och en närmast paternalistisk omhändertagande attityd. Skribentens beskrivning av att ta ansvar för ett barn: det är vi som får stå till svars för barnens handlingar men det är också vi som får beröm för vad barnen gjort - hm, detta är en viss förståelse, men andra sätt att tala om ansvar för en annan finns ju nog. Själv skulle jag vilja säga att vi kan tala om ansvar på helt andra sätt: att ansvar uttrycker en omsorg om andra människor som inte bara handlar om att reda ut vem som är aktör, att "tillskriva någon en handling" (det är ganska långt detta som Murola fokuserar på). Att säga att någon handlar ansvarsfullt (tar sitt ansvar) är i många fall att peka på en attityd eller inställning som finns i det någon gör. ('Ansvarsflykt' handlar knappast om en problematik kring att 'den här handlingen kan tillskrivas...').

On aivan aiheellista väittää, että liiallinen holhoaminen vähentää henkilökohtaista aktiivisuutta. Jos yhteiskunta tekee kaikki asiat jäsenensä puolesta, on erittäin todennäköistä, että tämä passivoituu. Toisaalta on aivan aiheellista sanoa, että keskityttäessä vain henkilökohtaisten ja läheisten tarpeiden tyydyttämiseen yhteisöllisyys murenee.

Kort sagt: jag tycker det här låter som en konstruerad och falsk spänning, 'antingen icke-politiskt betonande av autonomi eller paternalistisk curlingpolitik'. Det viktiga är naturligtvis vem som talar om ansvar och hur de gör det. Vad sägs t.ex. när Angela Merkel eller en finsk ledarskribent anklagar den grekiska regeringen för att bedriva 'ansvarslös politik'?

Muroles poäng tycks dock huvudsakligen vara att politiker rider på ett moraliskt språk som slutat betyda: man vill se till individens eget ansvar men samtidigt vill man tala om engagemang för samhället i stort. "En ansvarsfull politik för jobb & välfärd" - motion undertecknad av svenska politiker år 2008 - "ett allvarsamt ekonomiskt läge", "jobben & välfärden först". 146 ss. Mona Sahlin mfl. Budskapet: passiva moderater är mindre ansvarsfulla än socialdemokraterna, som tar krisen på allvar och ser hur man ska "bygga Sverige starkare". Googlar vidare: moderat politiker bloggar om "en ansvarsfull politik för jobb & välfärd". Personlig kommentar: den här typen av retorik gör det svårt att orientera sig i politiska debatter. Nu tänker jag inte på sakfrågor utan retorik: hur politiker ständigt strävar till att skapa en bild av sig själva och sin politik (och ledarskribenter går med på att detta är vad politiken-som-politik är: se nedan om profilering.).

Att hänvisa till sitt ansvar är förstås också ett sätt att på olika sätt rättfärdiga ett beslut, och det behöver inte vara korrupt: även om det så klart kan bli mindre trovärdigt om någon genom att bedyra just beslutets ansvarsfullhet vill understryka att man tagit mer än kortsiktiga perspektiv i beaktande ('ansvarsfullt' framstår ofta som mindre trovärdigt om vi inges känslan av att politikern sysslar med övertalning. Bortse från vad de här åtstramningarna får för följder - det viktiga är ekonomins stabilitet 'för det påverkar ju hela vårt liv'.) Frågan gäller alltså vad som sker då en politiker vill markera sitt eget handlingssätt som ansvarsfullt samtidigt som det ju finns en andra mängd frågor om vad det är att en politiker som en ansvarstagande person t.ex. inom ett parti eller av en viss person, och vilka olika föreställningar om politik detta är förbundet med. Den retorik som Murola beskriver är däremot synnerligt betänklig. I denna retorik är det som att politiker, när de talar om sin ansvarsfulla politik, säger: "Lita på oss, vi har nog det här under kontroll - bitter medicin för en hälsosam samhällskropp." Helst med rynkad panna sådär som bara republikens president kan se bekymrad och ansvarsfull ut: hela nationen på sina axlar mot alla frivola slösaktiga politiker utan hum om sunda hushållningsprinciper.

Som Murole påpekar är det ofta en form av nödvändighet som manas fram i den "ansvarsfulla politiken". Han ser en politisk samtid där ideologier urholkats och där det är just "ansvar" som bildar kärnan i det politiska språket på många olika håll. Fram träder bilden av en alternativlöshet som kommer till uttryck i ansvarsspråket. "Om vi inte gör så här blir det katastrof." I motsats till Murola skulle jag säga att vi ofta talar om att ta ansvar just som ett sätt att hantera nödvändighet. Men 'nödvändighet' är ett begrepp som kan missbrukas, och då kommer politik att handla om ett spel med olika typer av nödvändigheter (ibland har Hannah Arendt en poäng i boken Människans villkor). Ett visst nödvändighetsprat gör oss blinda för hur saker kunde vara möjliga - eller också: gör oss blinda för att själva förhålla oss till den värld som vi lever i. När detta är fallet håller jag med skribenten om att ansvarspratet förvandlats till fluffigt snack som gör politiken immun för både bedömning och kritik. Politiken blir ständig katastrofhantering där samhällets hela liv (att vi blir gamla, behöver mat, vård, att vi lever tillsammans på olika sätt, att vi arbetar med olika saker) framstår som marginaler att på olika sätt dra hitåt och ditåt.

Men i motsats till skribenten (eller menar han så?) tycker jag att kontrasten här inte är att så specifikt som möjligt 'uttrycka en ideologi'. Man talar ofta om att politiska partier blivit alltmer lika varandra och att det borde vara politikers uppgift att klarare uttrycka en ideologi som skiljer sig från andra. -- Även om det är i sin ordning att bekymra sig över politisk konsensus, finns det något lika suspekt i tanken att politikers huvuduppgift är att profilera sig ideologiskt. (Det är i sådana här framställningar som Sannfinländarna plötsligt framstår som "fräscha vindar" - de har ju gjort just vad politiker ska, dvs. profilerat sig!) Samtidigt är det viktigt att skärskåda ytterliga en form av ansvarsretorik, nämligen när politiker säger sig ta sitt ansvar genom att kompromissa. En diskussion om detta finns i dagens HS. "Kaikki puolueemme ovat äänestäjiä houkuttelevia populistipuolueita." ("Alla våra partier är röstfiskande populistpartier.") Utmaningen är att beskriva motsatsen till populism så att (parti)politik inte handlar om hur ett förslag, en utsaga eller ett program 'framstår'. Ett skäl till varför detta på riktigt är svårt: vad betyder det att, som det allt oftare heter, "vara tydlig i sin politik". Hur ska innebörden i 'tydlighet' artikuleras på bästa sätt? Och vilka korruptioner finns det i den här betoningen av tydliga budskap och att "nå ut"? Jag tror själv att det är vilseledande att ställa upp den här frågan så som skribenten i dagens ledare gör: antingen står partierna för 'allas rättvisa' (han verkar mena att detta blir ingens rättvis?) eller så driver ett parti en enskild grupps intressen.

Att det här är knepiga grejer visas bland annat i den diskussion som ständigt och jämt försiggår i tidningar (och på statsvetenskapliga institutioner): att hålla koll på och förutsäga väljares beteende utifrån olika "profileringar". (Roligt exempel: finlandssvenskar (eller var det SFP:s väljare?) tillfrågades om var de står politiskt. 'I mitten' och 'liberalt' blev det informativa svaret. Kommer nån ihåg hur det där nu egentligen gick?)

Okej, det här blev igen en råddig text. Jag är förvirrad som vanligt.

pole

Så här låter det idag. Solen lyser bäst den vill och jag skriver en beskäftigt vidlyftig fotnot.

maj II

Den här boken tronar på stadsbibbans nyhetshylla. Det har den gjort i evigheter nu. Kanske finns det någon i bibbans personal som avgudar Jünger?

På stadsbibbans vessa. För några dagar sedan såg jag en fin dokumentär som hette, rätt och slätt, Bernhard. Den handlade om en gubbe i Lund som satte upp lappar. Dokumentärfilmaren spårade Bernhard. En fin liten film om samlandets mani, ansvar, vänskap. Den Bernhard som lagt upp den här lappen väntar antagligen otåligt på att säga HEJ DÅ & FUCK YOU åt sin alma mater.

Ett sånt där café som är både bra och outhärdligt på samma gång. Kaffet får man i löjligt obekväma koppar; personalen är sur. Men här kan man sitta och glo ner i en bok, spana ut mot en trist parkeringsplats, eller ut mot ån. Antingen är stället tomt eller så sitter hela Åbos barnalstrande population där, och när detta händer (för det gör det) är det lätt att ta sitt pick och pack med sig över gatan där man kan fortsätta sina studier tills mörkret faller & beyond.

Vår och dylikt. Kokar gröt; filar på Meisterwerket (surfar på Facebook).

Flora och fauna. Vi dricker kaffe. Fågeln vågar sig fram då ett gäng bakfulla finlandssvenska körsångare har lämnat scenen. En pizzakartong har de lämnat efter sig, men den rymdes inte in i bilden. Det är något som börjar osa i min hjärna då jag hör ett gäng unga damer och herrar i frackar och klänningar brista ut i "spontan" sång.

Vi sitter mittemot stadens mestaste societetshus och dricker vin. Fåglar kuttrar och biltrafiken mullrar på avstånd. Vi avhandlar de existentiella befintligheterna från a till ö. Du frågar om mina planer är realistiska egentligen. Det undrar jag också, typ varje dag. Jag har ingen aning om vad "realism" betyder. Solen är upphängd på himlen i all sin råhet: snålblåsten, stela korvfingrar. Rullar hem förbi stans mestaste societetshus, undrar hur man bor där.

geografilogistikpoesi

För att fortsätta på logistiktemat:

underjordslastning av brutet berg med
skrapor med fram- och backlina ska öka
effekten per arbetare, minska kraven
på deras fysiska styrka, och delas upp i
skrapor för transport och lastning samt
maskiner som endast lastar : maskin-
problemets fullständiga lösning kommer
att kräva en anordning som både gräver
och lastar. 

Jag bläddrar i Martin Högströms poesibok Kommande industrilandskap. Att poeter kan lära en ett och annat om gruvindustri och dess landskapsformationer är en bra sak. Högström manar fram platser: industri, natur, bebyggelse, nåntingdäremellan. Högström får pneumatiska borrar, uppfordringsanläggningar och förädlingsverk att bli suggestiva ord som sätter fantasin i rörelse. Visst finns det risker med att romantisera förfallen industri - här ges jag möjlighet att fundera över den dragningen i mig själv. Men jag tänker också på vad en poet kan göra med sitt språk, att låta saker träda fram på andra sätt än som information eller historiska fenomen, ett slags förundran (och igen: farorna med det) som inte bara handlar om att estetisera utan också om reflektion kring hur industribyggnader och -konstruktioner från förr skiljer sig från det man tänker på som arkitekturens historia (vad det innebär att något slits ner, blir obrukbart, förvandlas till skrot). I samhällsvetenskapen har det under senare år skett en geografisk vändning - kanske finns en sådan i poesin också? Hoppas.

förädlings- och tillverklingsfabrikernas
enkla, lådlika former kommer att skilja
sig från den tunga industrins individuella
strukturer - där det inre reflekteras och
uttrycks i det yttre.

Jag tycker om den här samlingen, åtminstone ibland, speciellt när den är som mest saklig (har ibland lite svårt att greppa de mera poetiska dikterna mot slutet, orden blir så stora, man vet lite mera var man rör sig, de poetiska landskapen blir alltför bekanta, ni vet: vandra runt i språket och utsagorna). För övrigt anser jag att poeter ska vara mycket, mycket sparsamma med begrepp som 'dov'.

logistikboxaren

I Åbo finns det en sån där kiosk som mindre rediga och orediga människor graviterar mot sent om aftonen i akt och mening att där snaska på någon matportion med en rejäl dos majonnäs (och vilken majonnäs sen). Här kan man finna sig i samspråk med en vilsen tonåring eller en konstkurator. Det är på denna plats man kan höra fantasifulla okväden yttras och intrikata sociala former performeras och reitereras. Tanten i kiosken är av den stoiska arten som har hört allt och sett allt. Osammanhängande tillrop och smädelser tar hon med ro. När jag tänker på den eventuella positiva innebörden som begreppet 'professionalism' har är det på den där damen jag tänker. Hon som inte tar någon skit och som förmår mana till lugn och sans i den rojsiga församlingen av berusade människor, ölburkar och måsar. Nåväl; härom kvällen stod jag ånyo i den där eländiga kön. Bra utsikt över ån och alltihop. En ritual. Ett gäng i rockabillyutstyrsel dyker upp. En av dem står framför mig och han börjar tala med en annan man. Rockabillykillens lugg guppar upp och ner medan han berättar att han är boxare. Eller var. Han tjänade pengar på det. Nu dricker han för många öl, säger han och svajar till oroväckande så där att jag måste ta ett steg bakåt. Vad gör du då om dagarna, frågar den andra mannen. Jag studerar logistik, triumferar rockabillyboxaren. Mannen blir djupt imponerad. Logistik! Se där ett ämne som kräver både ett och annat av studenten. Efter en stund i andaktsfull kontemplation får boxaren sina makkaraperunat. Med dem i handen tycker han att det är tid nog att utmana någon till en fajt. Ingen anmäler sig frivillig.

--- Jag har inte den minsta aning om vad disciplinen logistik går ut på. Att liksom få saker att rymmas på olika ställen? Att transportera varor från A till B? Är det ett helt praktiskt tillämpningsämne eller handlar det också om att förstå mera samhälleliga aspekter kring relationen mellan handel, transport, ekonomi? Det finns stereotyper om ekonomi och ekonomer, liksom det finns stereotyper om filosofi och filosofer. Logistisk - njae. Kommer inte på någon typisk bild av hur en logistiker rör sig i världen.

bilder av arbete

Gnor på i det ändlösa projektet Avhandling. Just nu snor jag runt i labyrinten som är synligt och osynligt (dolt) arbete. Läser en intressant bok, Bodies at work, av Carol Wolkowitz. En del av boken behandlar representationer av arbete i dokumentära foton (mångtydigt begrepp: W ser bilderna som uttryck för politik). Bland annat den här bilden av Lewis Hine (från ett projekt vid namn Men at work, en barnbok (?) som gavs ut 1932) nämns. Heroiska manliga arbetare uppflugna på byggnadskonstruktioner. Det som riggas upp är självaste Empire state building:

 Ur samma sammanhang:

Kring år 1908 fotograferade samma Hine en serie om barnarbete. Här några damer som är fabriksinspektörer:

Och kvinnors arbete:

Bildgooglar man 'bodies at work' hittar man, förutom Wolkowitz' bok och typer som ägnar sig åt work-out, denna fantastiska bild av en begravningsbyråman:

Vevar man igång googles bildmaskin utifrån sökordet 'women at work' hittar man en sida där denna fantastiska bild ingår:

1942: kvinnan monterar en del i motorn på en B-52.

en hyllningsrad

Har inget desto mera komplicerat på hjärtat än detta: jag läser Den amerikanska flickan & konstaterar: HELVETE, Monika Fagerholm kan skriva. Bland annat: bygga upp en värld som man blir helt förtrogen med men som fortfarande hålls hemlighetsfull. Bland annat: skriva roligt, ironiskt, komplext, kantigt, smart. (Språk som ständigt rör på sig.) Bland annat: att odla en stil som inte låter sig sorteras, som överraskar. Bland annat: att beskriva dynamiken mellan hemlighetsmakeri, nyfikenhet, grävande, fantasier. Bland annat: mångtydiga bilder av hur kön görs. Bland annat: det är sällan jag sträckläser böcker. Bland annat: kul framställning av verklighetsfrämmande & skroderande larger-smaller-than-life-ålänning.

// På tal om den här boken, och ett par filmer jag sett på sistone (Jacques Rivettes Céline & Julie go boating plus Vera Chytilovàs Daisies, finns många flera exempel): tjejers vänskap skildras ofta som identitetsupplösande, en egen värld, lek med verkligheten. I många böcker/filmer knyts sådana bilder av vänskap samman med ifrågasättande av olika könade mönster. Eller är det bara jag som har för mig att sådana storyn tenderar att handla om just tjejer?

kan de le?

Håkan Lindgren (läs hans blogg!) skriver bra, här ur en recension i Uppsala nya tidning:

Här kommer jag att tänka på österrikaren Karl Kraus. Han brukar beskrivas som satiriker, men det han skrev i 1910-talets Wien var snarast en sällsamt fjärrskådande mediekritik. I artikeln ”Momentaufnahme”, skriven 1912, har han fått syn på de fotografier som börjat fylla tidningssidorna. Bilder vars informationsinnehåll är nära noll. De visar oss bara en sak, säger Kraus: att de avbildade personerna kan gå. De ser inte ens ut att vara särskilt bra på det. Frusna i steget ser de klumpiga ut, på väg att tappa balansen. I dag går ingen längre, tidningsfotona är så hårt beskurna att bara huvuden återstår. Vad säger oss alla dessa huvuden? Att de kan le?

En av de saker som ständigt slår mig när jag tittar på bilder i dagstidningar är hur smygbisarra de tenderar att vara.  En helt normal artikel om nåt som Urpilainen sagt om nya brandmurar pryds med en knasig bild, t.ex där Urpilainen ser ut som om hon just ätit en sur karamell och så ser vi bakhuvet på George Papaconstantinou (speciellt under Vanhanens statsministertid levererades de här bilderna ständigt). Speciellt populärt (hittar flera exempel i dagens HS) är att låta ett politikerhuvud avgränsas av ett konstnärligt suddigt grått eller brunt fält, så att effekten blir att vi ser typ en tredjedel av huvet och sen suddigt brunt eller grått. Dagens HS: Ville Niinistö lägger ut texten om överilade och stöddiga gruvbolag (som ni vet ska Finland bli gruvland igen). På bilden ser vi en liten del av ansiktet, och sen suddiga gråvita och brunsvarta fält - den önskade effekten är antagligen att politikern ska framstå som trängd och bekymrad (det brukar pysslas med suddiga fält i just artiklar om politiker som uttrycker sina bekymmer eller befinner sig i trångmål). Men det här är ju en av de 'bättre' formerna av fotojournalistisk. I den sämre formen ser politiker och andra bara overkliga ut: där leenden blir 'leenden' (tänk på hur bilder av A. Stubb eller J. Katainen brukar se ut).

fish story

Jag sliter med en text om arbete som synligt och osynligt, dolt eller uppmärksammat. I den litteratur jag läser om arbete - speciellt modern arbetssociologi av det mera filosofiska slaget - betonas ständigt hur arbete idag är informationsarbete, immateriellt, att ett paradigmskifte har skett som förändrar arbetets villkor på en bred skala. Säkert ligger det en del i att 'information' (produktionen, hanterandet, spridandet, utspyendet, förvrängandet av - ) blivit en del av flera och flera jobb, men det finns en typ av förhäxning vid information (som ofta uttrycker en vilja att sätta på pränt att nu är allt annorlunda än förut där nere i saltgruvorna). Dessutom beskrivs gärna ekonomiska relationer på samma sätt; när man läser ekonomisidor i tidningar är det bilden av den virtuella ekonomin på börsen där saker sker sekundsnabbt som hamras in. Jag läser fotoboken Fish story (1995) av konstnären, kritikern och skribenten Allan Sekula som handlar om hur havet, hamnen och fartygslasten - men också det arbete som görs till sjöss och i hamnar - osynliggjorts bl.a. genom containerisering, men också genom vissa ideologier och tankebanor. Havet framstår som den gamla världen (det tar inte länge att hoppa på planet och landa i ett annat hörn av världen) och skeppsindustrin får en att associera till arbetslöshet och de där som jobbar så flitigt 26 timmar om dygnet i Syd-Korea. En betoning av ekonomin som immateriell osynliggör globala maktstrukturer som är gruvliga just på grund av att dessa strukturer inte är i grunden immateriella (läs David Harvey). Sekula polemiserar friskt: 

I am often struck by the ignorance of intellectuals in this respect: the self-congratulating conceptual aggrandizement of ‘information’ frequently is accompanied by peculiar erroneous beliefs: among these is the widely held quasi-anthropomorphic notion that most of the word’s cargo travels as people do, by air. This is an instance of the blinkered narcissism of the information specialist: a ‘materialism’ that goes no farther than ‘the body’. In the imagination, e-mail and airmail come to bracket the totality of global movement, with the airplane taking care of everything that is heavy. Thus the proliferation of air-courier companies and mail-order catalogues serving the professional, domestic, and leisure needs of the managerial and intellectual classes does nothing to bring consciousness down to earth, or to turn it in the direction of the sea, the forgotten space (50). 

När ekonomiska relationer framställs som snabba och virtuella ser de ut att vara relaterade till mänskliga liv endast på indirekta sätt. Det mänskliga livet är trögt, ekonomins takt är en annan, och idealet är att inte låta den mänskliga trögheten förslöa de ekonomiska rörelserna. Därför är det viktigt att räkna vissa saker som ekonomi, andra inte. Efter citatet påminner Sekula om långsamheten i lastfartygs kryssande mellan kontinenter. Ännu långsammare är de båtar som smugglar immigranter. Men det här är ju inte ekonomi. Ekonomi är de fantastiskt kalkylerade besluten att flytta en fabrik till en annan kontinent. Ekonomi är den blixtsnabba bedömningen - och verkligheten får finna sig i att rät/t/a sig. Sekula påminner oss om att det finns andra dimensioner av ekonomi (arbete, stadsliv, globala rörelser) som är mer eller mindre dolda. Hans projekt - att studera havet ur ett både politiskt, historiska och estetiskt perspektiv - är ytterst fascinerande.

vår!

 Jag står med huvet inne i en buske och riktar kameran hit och dit, försöker fånga en fin färg. Koncentrerar mig. Tittar. Riktar min skruttiga mojäng på nytt. Runt hörnet kommer en drös kusiner. Vad fan håller jag på med? Lommar iväg på byfånes vis.

 Turistbyrå, anställ mig!

 Turistbyrå, anställ mig!

 arbetarhögtid. Hittar en mysig bar nära slottet.

 Klockan är sex på eftermiddagen. Månen lyser på klarblå himmel. Det är som ur en scen i von Triers Melancholia.