Här kommer jag att tänka på österrikaren Karl Kraus. Han brukar beskrivas som satiriker, men det han skrev i 1910-talets Wien var snarast en sällsamt fjärrskådande mediekritik. I artikeln ”Momentaufnahme”, skriven 1912, har han fått syn på de fotografier som börjat fylla tidningssidorna. Bilder vars informationsinnehåll är nära noll. De visar oss bara en sak, säger Kraus: att de avbildade personerna kan gå. De ser inte ens ut att vara särskilt bra på det. Frusna i steget ser de klumpiga ut, på väg att tappa balansen. I dag går ingen längre, tidningsfotona är så hårt beskurna att bara huvuden återstår. Vad säger oss alla dessa huvuden? Att de kan le?
En av de saker som ständigt slår mig när jag tittar på bilder i dagstidningar är hur smygbisarra de tenderar att vara. En helt normal artikel om nåt som Urpilainen sagt om nya brandmurar pryds med en knasig bild, t.ex där Urpilainen ser ut som om hon just ätit en sur karamell och så ser vi bakhuvet på George Papaconstantinou (speciellt under Vanhanens statsministertid levererades de här bilderna ständigt). Speciellt populärt (hittar flera exempel i dagens HS) är att låta ett politikerhuvud avgränsas av ett konstnärligt suddigt grått eller brunt fält, så att effekten blir att vi ser typ en tredjedel av huvet och sen suddigt brunt eller grått. Dagens HS: Ville Niinistö lägger ut texten om överilade och stöddiga gruvbolag (som ni vet ska Finland bli gruvland igen). På bilden ser vi en liten del av ansiktet, och sen suddiga gråvita och brunsvarta fält - den önskade effekten är antagligen att politikern ska framstå som trängd och bekymrad (det brukar pysslas med suddiga fält i just artiklar om politiker som uttrycker sina bekymmer eller befinner sig i trångmål). Men det här är ju en av de 'bättre' formerna av fotojournalistisk. I den sämre formen ser politiker och andra bara overkliga ut: där leenden blir 'leenden' (tänk på hur bilder av A. Stubb eller J. Katainen brukar se ut).
4 comments:
Här kommer jag att tänka på något jag då och då brukar tänka på: politikers skratt. Åtminstone i svenska dagstidningar - i Finland är det betydligt ovanligare - ser man ofta foton på politiker som skrattar, och med skrattar menar jag skrattar i dess mest påträngande form: munnen på vid gavel, huvudet kastat bakåt, vilt stirrande ögon, överkroppen halvt framåtlutad. Det som slår mig när jag ser de där fotona är att jag aldrig sett någon som skrattat så glatt i verkligheten. Och av det kan man dra två slutsatser. Det finns inget som är så roligt som politik. Eller så är det ett exemplariskt fall av reaktionsbildning.
Ska hålla utkik efter de där skrattande politrukerna! Kan åtminstone påminna mig (synd att förträngningsmekanismerna inte fungerar bättre) svenska kungligheter som intar just dessa poser du beskriver. (Du har helt rätt: i finsk politik skrattar ingen, småler högst.)
http://hbl.fi/nyheter/2012-05-06/chatta-med-carl-haglund-i-morgon-klockan-kl-900 Kolla Haglund. Han ser ju inte klok ut! Nog är det mysko det där..
Jo, håller helt med - vad tänkte fotografen här egentligen?
Post a Comment