I ledaren pekar Matias Murole på en spänning i ansvarsbegreppet. Ansvarsbegreppet tycks, skriver han, användas dels för att tala om individens autonomi ("jag har ansvar för mitt eget liv"), och naturligtvis vill varje politiker säga att deras politiska strategier har detta som mål, men ansvar betyder också omsorg om andra, också det något som alla politiker vill stå för. Detta sätt att ställa upp saker är problematiskt, tycker jag. Texten målar upp en evig spänning mellan individens självständighet och en närmast paternalistisk omhändertagande attityd. Skribentens beskrivning av att ta ansvar för ett barn: det är vi som får stå till svars för barnens handlingar men det är också vi som får beröm för vad barnen gjort - hm, detta är en viss förståelse, men andra sätt att tala om ansvar för en annan finns ju nog. Själv skulle jag vilja säga att vi kan tala om ansvar på helt andra sätt: att ansvar uttrycker en omsorg om andra människor som inte bara handlar om att reda ut vem som är aktör, att "tillskriva någon en handling" (det är ganska långt detta som Murola fokuserar på). Att säga att någon handlar ansvarsfullt (tar sitt ansvar) är i många fall att peka på en attityd eller inställning som finns i det någon gör. ('Ansvarsflykt' handlar knappast om en problematik kring att 'den här handlingen kan tillskrivas...').
On aivan aiheellista väittää, että liiallinen holhoaminen vähentää henkilökohtaista aktiivisuutta. Jos yhteiskunta tekee kaikki asiat jäsenensä puolesta, on erittäin todennäköistä, että tämä passivoituu. Toisaalta on aivan aiheellista sanoa, että keskityttäessä vain henkilökohtaisten ja läheisten tarpeiden tyydyttämiseen yhteisöllisyys murenee.Kort sagt: jag tycker det här låter som en konstruerad och falsk spänning, 'antingen icke-politiskt betonande av autonomi eller paternalistisk curlingpolitik'. Det viktiga är naturligtvis vem som talar om ansvar och hur de gör det. Vad sägs t.ex. när Angela Merkel eller en finsk ledarskribent anklagar den grekiska regeringen för att bedriva 'ansvarslös politik'?
Muroles poäng tycks dock huvudsakligen vara att politiker rider på ett moraliskt språk som slutat betyda: man vill se till individens eget ansvar men samtidigt vill man tala om engagemang för samhället i stort. "En ansvarsfull politik för jobb & välfärd" - motion undertecknad av svenska politiker år 2008 - "ett allvarsamt ekonomiskt läge", "jobben & välfärden först". 146 ss. Mona Sahlin mfl. Budskapet: passiva moderater är mindre ansvarsfulla än socialdemokraterna, som tar krisen på allvar och ser hur man ska "bygga Sverige starkare". Googlar vidare: moderat politiker bloggar om "en ansvarsfull politik för jobb & välfärd". Personlig kommentar: den här typen av retorik gör det svårt att orientera sig i politiska debatter. Nu tänker jag inte på sakfrågor utan retorik: hur politiker ständigt strävar till att skapa en bild av sig själva och sin politik (och ledarskribenter går med på att detta är vad politiken-som-politik är: se nedan om profilering.).
Att hänvisa till sitt ansvar är förstås också ett sätt att på olika sätt rättfärdiga ett beslut, och det behöver inte vara korrupt: även om det så klart kan bli mindre trovärdigt om någon genom att bedyra just beslutets ansvarsfullhet vill understryka att man tagit mer än kortsiktiga perspektiv i beaktande ('ansvarsfullt' framstår ofta som mindre trovärdigt om vi inges känslan av att politikern sysslar med övertalning. Bortse från vad de här åtstramningarna får för följder - det viktiga är ekonomins stabilitet 'för det påverkar ju hela vårt liv'.) Frågan gäller alltså vad som sker då en politiker vill markera sitt eget handlingssätt som ansvarsfullt samtidigt som det ju finns en andra mängd frågor om vad det är att en politiker som en ansvarstagande person t.ex. inom ett parti eller av en viss person, och vilka olika föreställningar om politik detta är förbundet med. Den retorik som Murola beskriver är däremot synnerligt betänklig. I denna retorik är det som att politiker, när de talar om sin ansvarsfulla politik, säger: "Lita på oss, vi har nog det här under kontroll - bitter medicin för en hälsosam samhällskropp." Helst med rynkad panna sådär som bara republikens president kan se bekymrad och ansvarsfull ut: hela nationen på sina axlar mot alla frivola slösaktiga politiker utan hum om sunda hushållningsprinciper.
Som Murole påpekar är det ofta en form av nödvändighet som manas fram i den "ansvarsfulla politiken". Han ser en politisk samtid där ideologier urholkats och där det är just "ansvar" som bildar kärnan i det politiska språket på många olika håll. Fram träder bilden av en alternativlöshet som kommer till uttryck i ansvarsspråket. "Om vi inte gör så här blir det katastrof." I motsats till Murola skulle jag säga att vi ofta talar om att ta ansvar just som ett sätt att hantera nödvändighet. Men 'nödvändighet' är ett begrepp som kan missbrukas, och då kommer politik att handla om ett spel med olika typer av nödvändigheter (ibland har Hannah Arendt en poäng i boken Människans villkor). Ett visst nödvändighetsprat gör oss blinda för hur saker kunde vara möjliga - eller också: gör oss blinda för att själva förhålla oss till den värld som vi lever i. När detta är fallet håller jag med skribenten om att ansvarspratet förvandlats till fluffigt snack som gör politiken immun för både bedömning och kritik. Politiken blir ständig katastrofhantering där samhällets hela liv (att vi blir gamla, behöver mat, vård, att vi lever tillsammans på olika sätt, att vi arbetar med olika saker) framstår som marginaler att på olika sätt dra hitåt och ditåt.
Men i motsats till skribenten (eller menar han så?) tycker jag att kontrasten här inte är att så specifikt som möjligt 'uttrycka en ideologi'. Man talar ofta om att politiska partier blivit alltmer lika varandra och att det borde vara politikers uppgift att klarare uttrycka en ideologi som skiljer sig från andra. -- Även om det är i sin ordning att bekymra sig över politisk konsensus, finns det något lika suspekt i tanken att politikers huvuduppgift är att profilera sig ideologiskt. (Det är i sådana här framställningar som Sannfinländarna plötsligt framstår som "fräscha vindar" - de har ju gjort just vad politiker ska, dvs. profilerat sig!) Samtidigt är det viktigt att skärskåda ytterliga en form av ansvarsretorik, nämligen när politiker säger sig ta sitt ansvar genom att kompromissa. En diskussion om detta finns i dagens HS. "Kaikki puolueemme ovat äänestäjiä houkuttelevia populistipuolueita." ("Alla våra partier är röstfiskande populistpartier.") Utmaningen är att beskriva motsatsen till populism så att (parti)politik inte handlar om hur ett förslag, en utsaga eller ett program 'framstår'. Ett skäl till varför detta på riktigt är svårt: vad betyder det att, som det allt oftare heter, "vara tydlig i sin politik". Hur ska innebörden i 'tydlighet' artikuleras på bästa sätt? Och vilka korruptioner finns det i den här betoningen av tydliga budskap och att "nå ut"? Jag tror själv att det är vilseledande att ställa upp den här frågan så som skribenten i dagens ledare gör: antingen står partierna för 'allas rättvisa' (han verkar mena att detta blir ingens rättvis?) eller så driver ett parti en enskild grupps intressen.
Att det här är knepiga grejer visas bland annat i den diskussion som ständigt och jämt försiggår i tidningar (och på statsvetenskapliga institutioner): att hålla koll på och förutsäga väljares beteende utifrån olika "profileringar". (Roligt exempel: finlandssvenskar (eller var det SFP:s väljare?) tillfrågades om var de står politiskt. 'I mitten' och 'liberalt' blev det informativa svaret. Kommer nån ihåg hur det där nu egentligen gick?)
Okej, det här blev igen en råddig text. Jag är förvirrad som vanligt.
No comments:
Post a Comment