underjordslastning av brutet berg med
skrapor med fram- och backlina ska öka
effekten per arbetare, minska kraven
på deras fysiska styrka, och delas upp i
skrapor för transport och lastning samt
maskiner som endast lastar : maskin-
problemets fullständiga lösning kommer
att kräva en anordning som både gräver
och lastar.
Jag bläddrar i Martin Högströms poesibok Kommande industrilandskap. Att poeter kan lära en ett och annat om gruvindustri och dess landskapsformationer är en bra sak. Högström manar fram platser: industri, natur, bebyggelse, nåntingdäremellan. Högström får pneumatiska borrar, uppfordringsanläggningar och förädlingsverk att bli suggestiva ord som sätter fantasin i rörelse. Visst finns det risker med att romantisera förfallen industri - här ges jag möjlighet att fundera över den dragningen i mig själv. Men jag tänker också på vad en poet kan göra med sitt språk, att låta saker träda fram på andra sätt än som information eller historiska fenomen, ett slags förundran (och igen: farorna med det) som inte bara handlar om att estetisera utan också om reflektion kring hur industribyggnader och -konstruktioner från förr skiljer sig från det man tänker på som arkitekturens historia (vad det innebär att något slits ner, blir obrukbart, förvandlas till skrot). I samhällsvetenskapen har det under senare år skett en geografisk vändning - kanske finns en sådan i poesin också? Hoppas.
förädlings- och tillverklingsfabrikernas
enkla, lådlika former kommer att skilja
sig från den tunga industrins individuella
strukturer - där det inre reflekteras och
uttrycks i det yttre.
Jag tycker om den här samlingen, åtminstone ibland, speciellt när den är som mest saklig (har ibland lite svårt att greppa de mera poetiska dikterna mot slutet, orden blir så stora, man vet lite mera var man rör sig, de poetiska landskapen blir alltför bekanta, ni vet: vandra runt i språket och utsagorna). För övrigt anser jag att poeter ska vara mycket, mycket sparsamma med begrepp som 'dov'.
No comments:
Post a Comment