brodera och svetsa skiten ur

Gröna Lotta (om ni inte läser hennes blogg, gör det, ögonaböj) skriver om det där eviga kopplandet som grasserar i akademiskt, finlandssvenskt prat om skrivande. Känner igen det där. Det kopplas nog hos filosoferna med (på english, ett språk som fuskas ihop i min avhandling, har jag aldrig fattat skillnaden mellan connection to och connection with). Själv är jag lite kär i det där kopplandet. Filosofimaskinens konturer träder fram. Man gör en tjuvkoppling och rivstartar, vrålande däck - den stilen.

Men sen finns en massa skrivmetaforer hämtade från andra sfärer, vilket är lite skönt: man broderar på, broderar ut något, syr ihop, knyter samman, hittar en ram, väver in, studerar ett mönster, filar på den röda tråden - tappar tråden.

En annan falang hamrar hem en poäng, penetrerar, spikar fast, borrar sig in i, stansar fast, skjuter ner, svetsar skiten ur någon/något (mycket användbart uttryck för alla sorters avhandlingsskribenter!).

Måleriets metaforer är också användbara: teckna en bild, rita med grova penseldrag.

Själv tycker jag mest om excesser och tårtor på tårtor, fast egentligen är jag en alldeles för otålig skribent för sådant. För tillfället stampar jag mest på begrepp. Och istället för att operera med knivskarpa begrepp och rulla ut översiktliga beskrivningar botoxar jag och skriver odrägligt långa fotnötter.

slattrigheten

Kanske ni känner igen:

såna där eftermiddagar då livet är helt formlöst. eftermiddagskaffe - själv. en brutal och omedelbar sol skiner in genom caféets fönster. en skåpbil parkerar och reflektionerna i den skär i ögonen. kaffet smakar bränt gummi/kraftverk/olja. tankar som inte är tankar flimrar, försvinner utan avtryck. vid något bord sitter tjejer som antagligen är från hfors, espoo, grankulla, kyrkslätt. jag lyssnar på hur de uttalar ord, art-i-kulerar. två gubbar sitter och "diskuterar". sluter ögonen och världen snurrar. kunde lägga skallen på det kladdiga bordet (sojabullar på lunchmenyn, tomatsås till) och somna på två sekunder. vinglar till min arbetsstation (utgång/ingång, spår 15) och ser halva den administrativa personalen i huset på vägen. vet inte om jag ska nicka eller nä. halvnickar. en låt jag nyss smyglyssnat på i hörlurarna dundrar indistinkt i huvet. att den här dagen kunde innehålla precis vilka möjligheter som helst men att jag antagligen kommer att läsa färdigt texten om (ja vad fan handlar den om?) organisation och exploatering av 'engagemang', för att sen äta en eländig eftermiddagssmörgås för att sen sätta mig vid ett beigt bord där det i allmänhet pratas filosofi.

den värdeskapande tiden

Jag läser en debattartikel skriven av folk som jobbar på Södersjukhuset i Stockholm. Debatten revs upp av en knasig arbetsannons. I texten försöker skribenterna presentera på vilka sätt arbetet som utförs på Södersjukhuset är viktigt:

"På vårt verksamhetsområde ”Akut” jobbar vi, liksom övriga sjukhuset, aktivt med vår värdegrund i allt vi gör. Den säger kort och gott ”För patienten - med patienten”. Värdegrunden handlar också om att ta ansvar för varandra men även för samhället och våra resurser. Det tycker vi att vi strävar efter tillsammans varje dag. Patienten i centrum är ett av ledorden för Södersjukhuset."

"Vi har många och kommer att få fler patienter till SÖS. På akutmottagningen och runt om på SÖS görs underverk varje dag. Personal som med befintliga resurser, krav om högre och smidigare flöde, mätbara mål, sätter patienten i centrum och optimerar den värdeskapande tiden för patienterna. I bland med sin ork och inspiration som pris."

1) Vad blir tydligare av att prata om en "värdegrund" för arbete? För mig låter värdegrund som managementspeak där det plötsligt ser ut som om att ta ansvar för människor och att ta ansvar för resurser befinner sig helt på samma nivå, inom ramen för samma logik. "Värdegrund" luktar årsberättelse- och representationsspråk (att presentera verksamheten för någon annan på ett sätt som får den att se Solid ut). Jag har svårt att se hur ett begrepp som "värdegrund" kan hjälpa någon att förstå sitt arbete bättre. I den sk. tillämpade etiken (jag är skeptisk) används detta begrepp flitigt. Vilket är typiskt.

2) Alltså, det andra citatet är nog hujsigt. Först antyds att vårdararbetet försvåras av kraven på mätbarhet och dylikt. I slutet av samma mening presenteras lösningen som att man "placerar patienten i centrum och optimierar den värdeskapande tiden för patienterna." Är det bara min hjärna som materialiseras ner till grått grus av en sådan mening? Jag vill gärna tänka att a-men, det här är ju bara representationsspråk som ingen egentligen står för. Så enkelt tror jag inte det är. Om den goda möjligheten börjar framställas som att "optimera den värdeskapande tiden" - ja, tja - då är nog verkligheten ganska hemsk.

fråga och svar

Folk googlar allt möjligt underligt och hittar till bloggar. Jag blir extra glad när någon hittat hit genom att mata sökmotorn med följande:

"hur fan skall jag överleva i ett borgerligt samhälle?"

Bra fråga. Jag vet inte. Såna här utsagor frestas jag att skriva under på och själv basunera ut: "vi lever i ett kapitalistiskt samhälle", "vi lever i ett borgerligt samhälle", "vi lever i ett nyliberalt samhälle", "vi lever i ett heterosexistiskt samhälle". Osv. En av de böcker som gjort intryck på mig under de senaste åren (jag läser som en snigel) är Hanna Pitkins bok The Attack of the Blob. Hon gör upp med mystifierande bilder av hur "samhället" på ett underligt sätt genomströmmar våra liv men som vi på lika underliga sätt står närmast maktlösa inför, som om "samhället" vore en sån där blobb från yttre rymden som kapat tillvaron och plötsligt gjort att outhärdligt. Samtidigt tycker jag det är viktigt att kunna prata om kapitalism, heterosexism eller nyliberalism och att diskutera hur det går mönster genom olika typer av sammanhang. Men att vi själva finns invävda i allt det där på ytterst komplexa sätt. Fy fan vad svårt.

I övrigt är det denna bild som präglat min dag:

Rutt

En av de saker som gör mig glad just nu är promenaden hemifrån till jobbet/från jobbet hem. Det låter kanske obegripligt, varför vara glad över en sån nödvändig grej; ta sig fram måste man ju, och busskort kostar? Promenaden tar 30 minuter. 26 om jag lägger på ett kol. Kvarteren jag passerar på vägen tillhör inte Åbos mest eleganta. Men ändå är det så in i helvetes fint att gå den där sträckan varje dag, känna att kroppen lever, att en ny dag börjar eller att jag går hem och donar med något helt annat än filosofi. När jag bodde på förra stället innan NY ramlade jag liksom in i Arken på förmiddagen (morgonen i undantagsfall) utan att riktigt fatta hur det gick till: omtöcknad i huvud, blind för allt. Samma sak på eftermiddagen. En längre sträcka konstituerar egentlig promenad. Och promenader är bra. När dessa kilometrar tillryggaläggs uppstår ett tillstånd av absolut frånvaro av specifika krav. Jag tänker inte på något särskilt. Tittar på en snöhög/studerar damhattarna i butiksfönstret/kollar in det fulsnygga hörnet med tegelhuset/navigerar undan en stavgångare. I Gertrudsbacken ser jag ner på stan. Funderar för tusende gången att det är kul att en frissasalong heter samma som en renässansfilosof, och om man kan få en snitsig renässansfrissa där, så att man genast skulle slänga sig över Platon med ny iver. Sånt där. De där promenaderna bildar stommen i mitt liv just nu, och det är en väldigt bra sak. Knarkar nästan-vår-luft och tänker att saker är ganska najs inrättade överhuvud.

en liten melodi på vägen

i hörlurarna på jobbet lät detta riktigt fint:

äckliga blomster

Min kamp 2

Efter att ha läst ut Min kamp 2 är jag lika ambivalent till Knausgård och hans projekt som jag var efter att ha läst del 1 av monstersviten. Kanske blir ambivalensen ännu tydligare i mig den här gången. Knausgård skriver bra - Knausgård skriver medryckande - Knausgård är intressant; men va faan.

livet är så himla svårt, Karl Ove.

Manlig karaktär känner sig kvävd av vardagens lunk. Att skjuta på barnvagn, diska disk och gå på barnkalas - är det liv det? Nej för helvete. Sånt kan vår karaktär leva med, men ... Han törstar efter .... frihet! I skrivandet! För det är i skrivandet Karl Ove känner att han kan leva sant. Och Karl Ove vill leva sant. Men också gott. Hur fan går det ihop. Det är karaktären inte helt klar över, och det är väl det som gör den här tegelstenen uthärdlig. Ställvis är boken obehaglig på ett sätt som ingen hade varnat mig för. Här finns en renhetsdiskurs som sätter sitt avtryck lite här och var. Karl Ove vantrivs i kulturen, som är falsk, domesticerad och feminiserad (den svenska asså - i Norge äter man kött och potatis och där finns de rena, majestätiska landskapen). Framför allt strävar han efter något slags renhet i livet, där innebörden i renhet inte alls blir tydlig i boken, men temat kommer upp ofta, som i en utdragen diskussion mellan Karl Ove och Geir, där Geir anklagar sin vän för att vara "ett helgon" som är oberörd inför allt (en fin passage där en enorm mängd frestelser passerar revy). (När jag läser det här stycket är det roligt att se hur mycket Knausgård knycker från Dostojevskij, som Karl Ove i boken hela tiden antingen håller på att läsa eller inte klarar av att läsa.) Mest oklart är det vad som för karaktären står i vägen för renhetsidealet: vardagens rutiner, mänskliga relationer, "samhället" (?) - han själv i olika skepnader? I sitt renhetssökande framstår karaktären än som hypermoralisk (där moral blir en form av självupptagenhet?), antimoralisk (moral är bara konventioner) eller amoralisk (en form av askes där allas små mänskliga problem, inklusive de egna, bara är i vägen). Karl Oves besatthet av att leva rätt får mig att tänka på en sån där filmkaraktär som just innan det Stora Sammanbrottet väser mellan sammanpressade läppar: "I ... just ... want ... to ... do ... what ... is ... right."

Något som hör ihop med renheten är skammen, ett spår som ringlar sig igenom del 1 och 2. Karl Ove skäms och så skäms han över att han skäms. Han skäms för att inte kunna ta plats och han skäms för att vara för tyst i sällskap och han skäms för att vara menlös. Att skämmas beskrivs ofta i de här delarna som att vara svag. Den som skäms har kuvats. Men igen: hur skulle denna karaktärs frigörelse från skam se ut, vad är det han tänker sig? Bilden av skrivande som ibland blir aktuell är att också skrivandet är en reningsprocess: att inte lägga något till rätta (bekant vändning igen - att betona Knausgårds exceptionella författarskap tycks mig ibland överdrivet.) Utöver detta kan man tillägga att beskrivningarna av skam och pinsamhet växlar från det tragikomiska (babyrytmiken och Karl Oves manlighet) till saker som är bara fruktansvärda.

Visst är det så att det finns ett stort mått självcentrering i Min kamp. Men jag är benägen att ta det en nivå till: man kan läsa Knausgårds autofiktion också som en studie av just denna självcentrerade människa. Vad är det för perspektiv på livet (och mening) som vi får ta del av, där allt sugs in i denna förbannade kamp?

För att göra boken rättvisa är det viktigt att också säga att Knausgård har ett bra öga för andra människor - åtminstone ibland. (Jag fångas till exempel av Ingrid, den entusiastiska kvinnan som i sin sprittande närvaro verkar helt och hållet - frånvarande.)

Om Knausgårds bok hade varit en mera enkelspårig hyllning av konstnärskap (och en mera grovhuggen diss av Livet) hade jag knappast orkat läsa. Men en sådan bok är det nu en gång inte. Däremot är det en bok om en typ som är upptagen vid att vara Man: en man som inte är feg, och som kan ta hand om de sina men utan att dras in i "det där" alltför mycket.

Ramen för upplägget är att karaktären Karl Ove har åkt från Norge till Sverige, där han hittar kärleken i skådespelarstudenten Linda, som han får barn med. Precis som i del 1 är det fascinerande att dras in i ett virrvarr av mer eller mindre triviala händelser (hur många gånger går Karl Ove ut med soppåsen, tänder en röyk, sätter sig på Pelikanen, pratar töntigheter med nån författarpolare?). Den lite pratiga stilen känns igen från del 1 - jag läser boken på norska och slås ibland av hur lika personerna i boken pratar; är det min känslighet för norskan som brister, eller är det här en av Knausgårds svagheter - eller finns det en viss poäng med att inte fastna för olika sätt att prata? Här bryts ju verkligen illusionen om "verklighet". En annan sida av det är att Knausgårds stil ofta är rakt-på-sakt, fri från försköning. (Sen skapas ett antal brott mot den trivialt malande texten - då träder det sublima in - Knausgård, romantikern.) I texten ryms också som vanligt funderingar om litteratur, där Karl Ove flera gånger uttrycker sitt äckel över olika former av fiktion, kanske också en del av renhetssakerna? Men igen: vad är det för verklighet som skribenten Karl Ove drivs till? Och vad ska vi säga om författaren Knausgård?

Skälet till att jag ändå på något sätt, i någon bemärkelse gillar att följa med Kanusgårds Kamp är kanske att projektet hela tiden rör på sig. Det är osäkert vart det bär, vart läsaren kommer att dras. Och så är jag en läsare som uppskattar författare som minst av allt ängslas för att tråka ut sin publik. Däremot orkar denna läsare inte överhuvudtaget befatta sig med frågor om fiktion/ickefiktion i Knausgårds bok. Intressant för mig är snarare: vilket är Knausgårds ärende med sin monumentala svit?

clap hands

Efter ett par totalrisiga dagar: bättring. Har glömt hur det känns i kroppen när att gå från ett rum till ett annat blir en nästan oöverkomlig uppgift. Dånet i huvudet, sömn i täta intervaller, klockan som tickar - världen krymper till en säng och en hög snorslarvor (min farmors ord). Det enda jag har gjort under de här dagarna är att läsa Knausgård (en sida i taget, sedan sömn) och lyssna på ett par episoder av This American Life. Där spelades den här, fina:

when I'm 75

En känd svensk bloggare skriver ett inlägg på SVT debatt där hon hävdar att det inte är "hållbart" att människor är pensionerade så lång tid som de är nu. Kanske är förslaget att folk ska gå i pension först vid 75 ingen dum idé, resonerar hon, som inte utan en viss stolthet kallar sig arbetsgivare. "Nu är det allt fler som ser sin karriär som en investering i hur man vill att ens liv ska se ut." Arbete som livsstil - att man själv formar sitt liv enligt de karriärval man gör under årens lopp. I arbetet investerar man i sig själv och för detta kan det inte finnas någon tidsgräns (vad mumlar du i skägget där, Karl?). Bloggaren manar till positivt tänkande: sluta tänka att arbetet är ett tvång! Arbetsutopin: att arbeta är kul (är det Du som väser i hörnet nu igen, Theodor?). En kulturskribent svarar på inlägget genom att hänvisa till den australiensiska sjuksköterska som sammanställt en lista på saker folk önskat på sin dödsbädd, där att arbeta mindre kommer tvåa på listan. Kulturskribenten nämner arbetscoachernas ständiga uppmaning att arbetssökande ska sälja sig själva och "visa sin inre glädje". Också i detta inlägg beskrivs arbete som en livsstil, men nu ur ett kritiskt perspektiv. Skribenten redogör för sitt tidigare tankesätt: allt som inte gynnar karriären är slöseri med tid. Jag håller med skribenten om att det är dumt att tänka att det enda sättet vi kan börja leva är att byta jobb, eller att börja "tänka positivt". Men samtidigt är jag så himla trött på den här uppställningen: en entreprenör ger en glittrig beskrivning av arbete - en arbetskritisk skribent går med på den glittriga beskrivningen såtillvida att man säger att "arbete idag är en livsstil". För de allra flesta är arbete knappast en livsstil och det är viktigt att framhäva detta, att många arbeten är meningslösa, eller så krävande att det är en skymf att tala om dem som livsstil.

Själv tycker jag att arbete borde vara meningsfullt, att det ofta inte är det (bland annat på grund av this glorious thing we have called capitalism). Men trots att jag tycker att arbete är viktigt, eller ska vi säga: kunde vara viktigt (i motsatsen till kulturskribenten vill jag inte hylla de gamla grekernas visdom på den här fronten) är idén om att vara tvungen att arbeta in i sjuttioårsåldern för mig absurd. Att något kan vara meningsfullt innebär inte, har jag börjat tänka, åtminstone inte i alla fall, att det vore korrupt att säga att en verksamhet har en viss plats som inte borde eller får vara allomfattande. Arbete kan alltså ses som något bra i ens liv men samtidigt kan man säga: det finns saker i livet som är viktigare än att arbeta. Jag tror det är många luriga saker med att påstå "vill vi ha den välfärd vi har nu måste folk stanna längre i arbetslivet". Men för en Reinfelt, och för de där borgerliga ekonompolitikerna, är samhället en ekvation. :::: Välkommen till Ekvationen, din plats är där, vänj dig.

En underlig grej är att den politiska retoriken vet om bara två bilder av att bli äldre: att bli en börda för samhället (dvs. Ekvationen) eller att bli en resurs som ekvationen kan räkna med i sina förbannade marginaler (hör nu här när statsministern pratar: pensionssystemet är inget trolleri). Det faktum att vi lever allt längre omtolkas till: oj fan i helvete HUR GÅR DET IHOP EKONOMISKT. Nu får nog våra liv ändras för att passa in i ekvationen. (Jag tänker på gamla Dostojevskij)

high tech

Jag går igenom ett skåp hos mina föräldrar - på jakt efter en försvunnen pryl. Skåpet öppnar Mörkret, det inre, bottenlösa. I skåpet förvaras alla dom där grejerna som jag har men vill glömma att jag har. Gåvor som snälla människor skänkt: virkade dukar (!!), kaffekoppar med blommande dekorationer, fem st. ugnsformar, en CD med Jussi Björlings bästa (tack faster). Mitt i ångesten och funderingarna kring klass (den goda smaken och den dåliga) och kön(ande) gåvor hittar jag några grejer som minner om forna tider:

Under början av 90-talet var teknologin för synskadade människor inte speciellt välutvecklad. På kliniska avdelningar inspekterades läs-tv-apparater stora som ett halvt rum. En sån fick jag tyvärr aldrig. Däremot överöstes jag med andra fiffiga hjälpmedel, som dessa här ovan, som jag aldrig nånsin använde. Jag provade de snygga glasögonen idag. Såg inte ett skit.

meningslöst arbete eller gratisarbete

Läser den intressanta artikeln "Med arbete som sysselsättning" på Dagens arena. Texten ger en glimt av alla de konstigheter som arbetslinjära åtgärder ger upphov till. I reportaget beskrivs, på ett talande sätt tycker jag, en motsättning som arbetslinjen dras med. I arbetsmarknadsprogrammet som den svenska regeringen instiftat sägs det att gratisarbete inte är tillåtet. Men vad är då praktiken i den sk. fas 3, "sysselsättningsfasen" (som det sägs i texten är namnet underligt: som om människors problem är att bli "sysselsatta", som om de från början inte ville arbeta). I fas 3 ordnas sysselsättningsplatser som inte är anställningar utan där arbetsgivaren får betalt av Arbetsförmedlingen. Tackar man nej till dessa platser så förlorar man sin aktivitetsersättning (Sverige är bra på det här med newspeak!). Dessa sysselsättningsplatser ska alltså inte vara något företag drar nytta av så att de sparar in på övrig personal (gör andra arbetslösa) utan de ska göra det lättare för arbetslösa att ta sig ut på arbetsmarknaden. Är det tänkt. Arbetet ska inte vara "gratisarbete" (att man jobbar gratis åt någon annan som behöver det arbete som görs och kan göra vinst på det).

Men vad är alternativet? Att måla en stol som redan blivit målad. Meningslöst arbete. Då återstår det andra alternativet; att jobba för ett företag med något som företaget behöver. Gratis. Det talas om "reella arbetsuppgifter". I en rapport når nyspråket en topp: en "inträngningseffekt" uppväger en "undanträngningseffekt". I artikeln redogörs för ett verkligt fall, där en kvinna som jobbar deltid erbjuds en oavlönad heltidsplats där hon ska jobba med att informera om kurser och ge råd.  

-- Här blir det uppenbart hur begreppet "arbete" är något det spelas med. Istället för arbete, som juridiskt definieras som avlönat, talar man om "sysselsättning", ett slags gråzon, som man bedyrar att inte "konkurrerar med andra jobb". Hmm - själv tycker jag det här låter väldigt abstrakt - det är ju lätt för ett företag/en institution att påstå att en arbetsuppgift är "extra", något som den reguljära personalen inte håller på med men som man nu kan "unna sig". Ett exempel från texten: ordinarie arbete är allt det som vi för tillfället har råd med. Talande är hur en representant för en arbetsgivare i en intervjusituation med en praktikant svamlar om att den senare skapar "sitt eget mervärde". Det som många arbetsteoretiker nuförtiden funderar på är i vilken mån det ekonomiska systemet är beroende av sådana gråzoner mellan arbete och icke-arbete. Poängen är så klart inte att det finns en stor hemlig koppling mellan olika samhällsdelar (företag, stat, ideella organisationer) utan kanske att olika intressen sammanfaller på ett sätt som skapar en sådan situation. Samtidigt finns arbetsideologier både om arbete som rättighet, som skyldighet (mot "samhället") och en tanke om att vi bör vara tacksamma om vi erbjuds "sysselsättning". En föreställning som inte ligger långt borta är att vi måste göra en del uppoffringar för att slutligen kunna komma in på den ack så trånga arbetsmarknaden (som t.ex. att lämna ett deltidsjobb för en fas 3-plats på heltid).

Det är värt att notera att arbetslinjärt tänkande just skapar nya distinktioner där man åberopar sig på idéer om arbetets mening: att tala om "reellt arbete" till skillnad från - antar jag - skapat arbete. Ändå är utgångspunkten ju just att det ska skapas nya jobb ständigt och jämt. Men meningsfull sysselsättning är väl helt i sin ordning? Du erbjuds ett meningsfullt arbete - någon behöver dig - so what's the problem? En moderat skriver rosenrött på sin blogg: alla ska kunna känna sig behövda i samhället. Det intressanta med den retorik som beskrivs i artikeln är att det uppstår en situation där man inte egentligen ska kunna säga något om det arbete som utförs inom ramen för fas 3 (om jag förstår saken rätt, är inte speciellt insatt i detta). Sysselsättningen ska inte kunna beskrivas som nödvändig - för då uppstår ju frågor om betalt/obetalt i ett sådant här sammanhang. Helst kanske man ska stanna vid beskrivningen "X är praktikant och hon är sysselsatt hos oss ett litet tag framöver och för det får vi pengar från Arbetsförmedlingen. Alla är nöjda och glada!" Den mest lämpliga beskrivningen här tycks vara att hålla fast vid att sysselsättningen liknar arbete och att praktikplatser är ett steg mot "riktigt arbete" (vad är det?). Men då verkar det inte så bra att gå in på det där med mening och meningslöshet - frågor om på vilket sätt en arbetsinsats behövs eller inte behövs kommer aldrig att ha en neutral karaktär och det kommer att betyda väldigt specifika saker att man jobbar på en arbetsplats endast ett litet tag - utan lön (t.ex. de olika sätt som folk ger/tar ansvar för arbetsuppgifter, att ges förtroenden osv.).

Syftet med arbetslinjen är, om jag förstått saken rätt, att trumma in i oss att allt arbete behövs och att samhället krackelerar om du och jag ligger på sofflocket. Kort sagt: det arbetslinjära tänkandet kortsluter frågor om mening i sitt retoriska surr och eviga prat.

Sedan är det ju så att människor i praktiken kommer att uppleva sina fas 3-sysselsättningar på olika sätt (meningsfulla, förnedrande, skitjobb, givande osv). Ett av problemen är dock att hela tanken kring en meningsfull tillvaro i sysselsättning tycks utgå från något bisarra idéer om "samhällstjänst" - som om samhällstjänst är oberoende av var man jobbar och att vi har "skyldigheter mot samhället". Den som gått arbetslös länge finner sig i en situation där hon måste ta emot en praktikplats (vilket omskrivs som "frivillighet") i utbyte mot en minimal ersättning. Det som skapas är en asymmetri där arbetslösa är rättslösa men där arbetsgivare erbjuds fina tillfällen att få gratis arbetskraft.

re: mänskliga rättigheter

Ryssland är inte direkt känt för att värna om mänskliga rättigheter. Sydsvenskan och andra tidningar rapporterade igår om det omdiskuterade lagförslaget att förbjuda "propaganda för homosexualitet". Positiva uttalanden om homosexualitet (vad betyder det? : antagligen: vad som helst) ska alltså kriminaliseras och beläggas med böter, i synnerhet om uttalandet görs av en tjänsteman. Förslaget har nu tydligen godkänts av St Petersburgs stadsfullmäktige - med rösterna 31 mot 6. Tänk: 31 mot 6. Det är tydliga besked, får man säga. Liknande lagar gäller i flera andra provinser.  

Ur ett finlandsperspektiv misstänker jag att en fåntratt och vaghetsmaestro som vår nuvarande president just inte kommer att ta upp sådana här saker till diskussion på stadsbesök (en uppgift som tycks vara en kontemporär presidents huvudsyssla). Jag har starka misstankar om att våran Niinistö hellre talar exportindustri och affärssamarbeten än tar upp "känsliga" frågor om mänskliga rättigheter. Kanske är det just ur det där businessperspektivet som frågor av en sådan rang blir "känsliga". Tänk på hur finska besök i Kina brukar skildras. Hoppets röst i mig säger att det MÅSTE finnas andra sätt att tala om mänskliga rättigheter än känsligt hysch-hysch när kamerorna slocknat eller imperialistisk skenbar "omsorg om era kvinnor" - det är naturligtvis "komplexa saker", vill någon säga, fast det är den fråga i världen som borde vara MINST komplex. Jag frestas ibland av tanken att mänskliga rättigheter som diskurs är dömd, att det blir så abstrakt. Att tänka på: i vilka slags sammanhang förvandlas talet om ovillkorliga skyldigheter och rättigheter till abstrakt babbel politiker och jurister emellan? "Människor får inte behandlas så". Det krävs ett specifikt (och ruttet) sammanhang för att en dylik utsaga ska bli abstrakt.

first aid kit

När First aid kit spelar i Åbo känner jag mig inledningsvis lite gammal och grå. Borde jag vara här? När högtalaren strömmar Louvin brothers, Gram Parson och Gillian Welch strax före konserten tänker jag om. Jag har lyssnat på First aid kits musik en del, men har inte riktigt kommit in i The Lion's Roar. Mitt öra säger att Omaha-gåbben som producerat skivan ryckt i fel spakar i studion. Mitt öra säger att det är för snyggt, lite onödigt svulstigt. Musiken kommer inte till sin rätt. Jag tänker att det här kunde vara så bra - och det är det, live. En av systrarna har tappat rösten. Det som jag ibland haft svårt med i First aid kit är när de tassar in på Fleet foxes' territorium med stora volymer och stämsång så att himlarna trillar ner och bergen eroderar. Det senare bandet har jag aldrig haft vidare varma känslor för. Nu blir jag däremot helt oväntat drabbad, också när musiken är stor och mäktig, men lika mycket när den är omedelbar och fokuserad på några ackord. När autoharpan plockas fram och Carter family avtackas är det precis som det skall. Publiken lyssnar andaktsfullt. Här finns en bredd att imponeras av. Den av systrarna som sjunger låter på flera ställen oväntat arg, på ett sätt som får mig att tänka på gamla tiders country och gospel. Ni som har intalat er att First aid kit är gulliga har skäl att tänka om. Det finns en vitalitet i den här musiken som jag tycker om (samtidigt som det också är mycket professionellt genomfört, vilket inte är någon negativ grej överhuvudtaget). Att följa med bandets fortsatta karriär blir spännande. Jag hoppas på mindre skruvande gubbar i studion. Kanske är jag gammal och trött men jag önskar mig mindre keyboard och mera .... autoharpa. Sån är jag.

arbete som träningspass

Jag läser en artikel i DN om hur idéer om idrottslig träning blivit något som trängt in i fler och fler livsområden. Det här citatet är lite intressant:

– Träningen är som en mental wash-out. Det är en stund då jag kan stänga av allt annat och nya idéer kan födas. Mycket av det jag jobbar med i träningen kan jag applicera till arbetslivet. Som vikten av disciplin, att jobba mot mål och delmål och att ha tålamod. Den som tar sig genom ett Ironman är ingen som ger upp om det tar emot lite grann. Varken i löparspåret eller i karriären.

Finns det en risk att sådana här bilder av träning (som i sig inte måste vara korrupta) kan kombineras med en ytterst suspekt typ av arbetsmoral där karriären ska vara en utmaning och där en viss hårdhet därför ses som viktig, där man ska bita ihop och inte ge upp om det börjar kännas tungt? Tålamod är förvisso ofta en bra sak, att man inte genast bestämmer sig för vad något betyder t.ex. Kanske: att man ger något tid, att man kan låta sig bli prövad av en situation och försöka se vilken plats man har i ett sammanhang. Men det är något i det här citatet som ger en helt annorlunda bild av tålamod. Här tycks tålamod mera handla om uthållighet än om mening. Och det är kanske just en form av uthållighetstänkande som är förhärskande i många olika typer av retorik i företag och organisationer. "Nu ska vi inte dra förhastade slutsatser om de här strukturomvandlingarna. Det gäller att bida tiden och hålla ut vad än administrationen hittar på den här gången." Visst kanske en sådan inställning kan vara helt sund (att man försöker fokusera på att göra sitt jobb bra och strunta i knasiga bud från byråkratiapparaten). Men det är något som oroar mig i tanken om att arbetslivet ständigt och jämt ska testa vår karaktär, och att vi helst ska visa detta så explicit som möjligt: att vi är driftiga, uthålliga, strävande. Här kan ett träningsspråk verkligen vara allt annat än bra. Och framför allt: känner vi inte alltför väl igen bilden av arbete som att "stänga av allting annat", representationen av arbete som ett svettigt träningspass där det uteslutande gäller att KÖRA PÅ "så att nya idéer föds".

Plus: uthållighetsretoriken får människor att framstå som ett slags apparater, som kan köras i ett viss rytm, men som kanske går sönder om de körs för hårt, så att det gäller att hitta den där nivån där den mänskliga arbetskapaciteten kan utnyttjas just så mycket att människor inte börjar malfunction. (Vissa arbetsteoretiker tycker om att säga att arbetsdisciplinens tid är förbi. Själv är jag inte så säker. Det som snarare verkar vara fallet är att disciplin beskrivs på olika sätt nu än t.ex. 1930 och att disciplineringens roller är olika. Däremot vill jag inte säga att arbete måste snurra kring disciplin.)