tweedgarderoben

Det finns en sak som jag uppskattat i min filosofiska utbildning. Det är en strikt nolltolerans för det dunkla.

Ju fler svårtillgängliga texter på kontinentalfilosofiska jag läser, desto mera tacksam har jag kommit att bli för att dem jag lärt mig filosofi av varit totalt obenägna att romantisera det svåra. Jag tycker att jag lärt mig massor av att läsa Hegel/Heidegger/Adorno/Butler osv. Men jag är fan i mig inte övertygad om att vindlande satsbyggnad och svårtillgängliga metaforer från obskyra vetenskaper är det enda sättet att bekämpa ett totalitärt/dikotomicrazigt/metafysiskt/essentialistiskt/naturalistiskt (bla, bla, bla) tänkande. Visst, det finns inte ett enda sätt att skriva filosofiskt klara texter. Men samtidigt är en av de saker som gör mig mest frustrerad när jag läser kontinentalfilosofiska texter att författaren ofta är så SATANS OVILLIG att redogöra exakt för DET PROBLEM som upptar henom och EXAKT PÅ VILKET SÄTT det är ett problem man måste deala med. Vad är det för slags PROJEKT du håller på med? Så här är det: om det inte finns ett vettigt svar på den frågan, tar jag mig friheten att betrakta dina filosofiska skriverier som totalt ovidkommande. (Så; nej, jag är inte klar på varför du insisterar på att se "aggression" som ett akut problemfält som behöver redas ut för att vi alls ska förstå oss på hur det mänskliga subjektet utvecklas. Förklara, tack.)

Det är viktigt att komma ihåg att en specifik filosofisk fråga kommer att påverka textens angreppssätt. Nietzsche sysslar inte med samma frågor som Frege, liksom.
Men att inte bemöda sig om att bli förstådd ser jag faktiskt som en form av filosofisk slapphet, ett slags ointresse för allvarlig filosofi. Att en text är svår gör den inte filosofiskt intressant. En text kan vara hur tekniskt avancerad / språkligt blomstrande / rik på metaforer, glidningar, ellipser (...) som helst och vara totalt jädrans meningslös i filosofiskt avseende.

Mindre kvasimatematisk, kvasibiologisk, kvasigeografisk bullshit i filosofiska texter, om jag får be.

Med andra ord: det som är mest trist med den kontinentala filosofitraditionen är det romantiska skimmer som omger "det svårtillgängliga". Jag gillar texter som utmanar mig, men jag blir sur när jag märker att en skribent testar mitt tålamod. (Tweedluktande analytisk filosofi har sina egna modenycker, sina egna hang-ups och sina egna romantiseringar, men det är en annan historia.) Att märka att en filosofisk text är svår kan i många fall vara givande och inspirerande. Jag märker att shit, här finns det grejor som jag måste reda ut. Däremot finns det också texter som jag läser en snutt av och sedan frågar jag: really, är det värt att lägga ner möda på att trassla sig ut ur den här härvan?

Kanske: i vissa texter finns det inga spår av att författaren försöker förstå något eller inte förstår något eller ger upp med att förstå något eller misslyckas med att förstå något eller prövar sig fram.

Nu ska jag och Sir Mc... och Mrs R-M-P fara till vårt provinsgods och skjuta några rävar.