... spelar gamla favoriter VI

I Glasgow regnar det jämt. Glasgow är inte vackert / Glasgow är fint. Därifrån kommer The Blue Nile. Det hörs. Samtidigt: på åttiotalet skapade The Blue Nile soundtrack till imaginära filmnoirrullar.  Deras skivor låter amerikanska. Fattar man inte händelselösa silver/blå/neondränkta thrillerfilmer från 1985 med lite subtilt cheese i replikväxlingarna ska man hålla sig borta från The Blue Nile (your problem). Du hör den här musiken och får lust att gå runt i anonyma betonghelveten; dricka dåligt kaffe på ett busstationscafé mitt i natten; spionera på folk; åka nattåg. The Blue Nile har aldrig fått den credd de förtjänar. När all annan musik börjar smaka skit lägger jag på Hats eller A walk across the rooftops. "Automobile noise / Out in the traffic / black cars and blue cars go by / backwards and forward / The names and places I know / Alright I cross the same old ground, yeah."
Jag går till jobbet tidigt. Snoreville ---> snore city. En maskin råmar. Går förbi ett par byggubbar. Dom luktar rök. Ingen sitter utanför caféet vid jobbet. Det börjar regna alldeles just.