Liedman

Sven-Eric Liedman är en cool farbror. Inte minst har han skrivit fint och tillgängligt om Marx. En föredömligt no bullshit analys av dagens svenska politik publicerades i dagens DN. Det som Liedman framför allt fokuserar på är olika föreställningar om vad det innebär att vara en politisk varelse. Vilka olika föreställningar om begreppet "medborgare" finns det? Är medborgaren en passiv konsument eller en aktiv varelse som förväntas delta i politiskt liv i olika former? Hur beskrivs politik och politiskt ansvar? På ett tydligt sätt gestaltar Liedman olika slitningar inom partier och olika frågor som finns på agendan men som tigs ihjäl i debatter.

Och så verklighetens folk, det märkesskyddade:

Nästa steg blir väl att märkesskydda själva verkligheten.

Right on. Liedman beskriver moderaternas anspråk att vara ett statsbärande parti, och därmed, stå över alla särintressen. Liedman drämmer till med en idéhistorisk erinran. Som sagt: no bullshit:

Ja, mer än så: man säger sig också stå över alla särintressen och helt enkelt vara det statsbärande partiet. Även sympatisörer kan känna obehag inför denna storvulenhet och få associationer till Nazityskland eller Sovjetunionen. Men moderaterna bygger i själva verket vidare på en svensk tradition som går tillbaka till 1800-talets statsfilosof Christopher Jacob Boström. Boström menade att särintressena inte skulle få påverka statens verksamhet.

Enligt Boström var det ämbetsmännen som förmådde höja blicken och se vad som var bäst för landet i dess helhet. Enligt Reinfeldt är det han själv, Anders Borg och några till som har den förmågan.

Men därmed vill han avskaffa själva politiken sådan den har utvecklats under det senaste århundradet med partier som både har sina idéer och ideal och sin huvudsakliga förankring i vissa skikt i samhället. Resultatet blir en blank och tom yta som döljer de verkliga sär­intressen som Reinfeldt representerar.

 Det är just den här typen av analyser som behövs.