Jag läser 10-tal, # 32. En mängd intressanta artiklar ingår. Där finns också en helsnurrig text av Stig Larsson (nej, inte Stieeeg) om varför folk är förbannade på honom och varför folk inte har orsak att vara det. Larsson skriver bra. Larsson har kanske inte gjort allt dumt han har anklagats för - åkej. Men: Larsson kommer med odödliga påståenden som att det är värre att bli förolämpad av en fysiskt tilldragande kvinna än av en ful, och, om värvet som filmregissör:
"En så auktoritär roll har något manligt över sig. Att påstå annat är hyckleri. Och jag tror att det på något obestämt sätt därför kan ta emot för kvinnor att gå in i den."
En stund senare säger Larsson att många feminister tycker om honom för att han är rättfram. Det är ju bra att Larsson är på det klara med vad som är hyckleri och inte.
Han upplyser också sina läsare om att det är för farligt för en man över femtio att göra närmanden. Sånt för tjejerna sköta - annars blir det så mycket trassel, resonerar Larsson (vars text delvis handlar om anklagelser om att ha våldtagit någon).
Och det som är allra mest farligt för en man är förstås att förlora sin självkänsla.
Det är lustigt, ett slags destruktiv kränkthetsokultur brukar ofta anses vara något som upprätthålls av överkänsliga fruntimmer (som tror sig vara sexuellt trakasserade hela tiden, vilket de, enligt bilden, inte är, för de borde vara tacksamma att någon man intresserar sig för dem).
Det vore på tiden att nån som orkar skulle gräva lite i det manliga ressentimentet. Det är ett ressentiment som ofta yttrar sig genom en man som säger sig vara trött på alla feministtalibaners PK & nu är det dags att kalla saker vid deras riktiga namn & att vara man är faktiskt jobbigt det också när man måste tassa omkring, ständigt på sin vakt för att nån inte ska kalla en sexist.
No comments:
Post a Comment