Som filosof borde man förhålla sig nyktert filosofiskt till filosofiska texter. Det är inte alltid lätt. En sak får mig att förlora den filosofiska besinningen och det är välformulerade, flinkfingrade, essayistiska texter som handlar om hur vi ska blomstra som moraliska varelser.
Hemma i hyllan finns Nikomachiska etiken. I stort sett har den fått stå där i fred.
Istället funderar jag på varför aristoteliker drar den serietidningsaktiga grottmänniskan ut ur mig. (Ja, den som äter stenar och rötter till lucnh.) Jag läser om det goda livet, höga och låga motivationer, "förfinad sensibilitet" och exempel som handlar om att svika staten (polis) och varför det är dåligt att inte vara modig när man ger sig ut i fält. Jag reser ragg.
Den enda filosofiska respons jag har på det här består av en rad enstaviga ord. Öh. Eh. Äh. Oj. Meh. Bu. Mu. Hu. Fy. Um. Hö. Häh. Hum. Nä. Va.
Jag konstaterar att det finns många enstaviga ord.
I ett gammalt nummer av Glänta var det någon som publicerade sina marginalanteckningar till Virginia Woolf. Jag funderar också på ett konceptuellt konstverk, alternativt mycket fåstavig akademisk avhandling på grottmål.
No comments:
Post a Comment