om tillväxt: något, något, något - men vad?

Ett av de absolut mest dominerande narrativ om vår situation just nu i Finland är följande: den gamla industrieran är förbi, Finland befinner sig i kris, produktiviteten har minskat och vi kan inte längre räkna med den gamla välfärdsstaten. I dagens HBL intervjuas ekonomen Åkerholm. Han säger, och det här tror jag är avslöjande, att Finland inte kan återgå till de gamla formerna av industri och vi ska därmed inte inbilla oss att vi ska konkurrera med låglöneländer. "Därför måste vi få någonting annat istället. Vad det är vet vi inte, men för att kunna upprätthålla vår levnadsstandard måste det vara någonting med ett betydligt högre förädlingsvärde än det vi blev av med."  Den här formuleringen är otroligt talande för hur dagsläget skildras. Den finska så kallade passiviteten - som här, liksom ofta, tillskrivs en för bekväm välfärd - kritiseras i hårda ord. Vi måste bli aktiva, aktiva! Men hur? Vi måste skapa värde, om vi bara visste hur. Katastrofen om hörnet, levnadsstandarden som kommer att sjunka, obönhörligen, om vi inte lyckas genomföra grundläggande förändringar, OCH VI MÅSTE BLI AKTIVA OCH KREATIVA NU! Det är något närmast komiskt i den här sortens lite depressiva, förmanande, utfallen. Det aktiva framhålls - ni vet det där om Finland som ett land där ingen vågar satsa på egna idéer - men sen tilläggs också att vi i nuläget verkligen inte har den blekaste aning om vad som egentligen vore en lönande, kreativ väg in i framtiden och att vi inte längre kan hoppas på en enda bransch som vi kan förlita oss på. Det gäller att ha kunnandet i skick, grundförutsättningarna på plats, sen på något vis ska vi bli aktiva och kläcka kreativa idéer som har ett betydligt högre förädlingsvärde än det gamla. Det är något paradoxalt över tonfallet här: uppmaningen om mera optimism, mera kreativitet, mera innovationer, men samtidigt en illa dold pessimism om internationell konkurrens och en fundamental osäkerhet gällande vad det egentligen lönar sig för Finland att satsa på i dessa tider. Även om det är lätt att hålla med om en destruktiv form av nostalgi, och en lika destruktiv upptagenhet vid nedskärningspolitik, är det symptomatiskt att den centrala frågan, som den ställs här, är: hur skapas tillväxt? Det jag tror händer här är att problemformuleringen oroligt studsar mellan olika saker: (anti)byråkrati, tillväxt ("högre förädlingsvärde") men sedan också finländares mentalitet, att vi måste lära oss att tänka på ett nytt sätt, våga satsa, fokusera på det nya. En av de konsekvenser detta har, tror jag, är att allt företagande klumpas ihop under rubriken "Finlands framtid", för att driva argument exempelvis om företagsskatt och arbetslagstiftning utifrån retoriskt drivna förhoppningar om kreativitet och nyskapande, för att inte tala om "att vara aktiv", och "aktivt" möta hotet om försämrad levnadsstandard. [Okej, säkert banalt påpekande, detta, men sådant hänger jag upp mig på.]

Treme

Jag och N börjar se på andra säsongen av Treme, en serie som utspelar sig i New Orleans efter orkanen Katrina och som skapades av David Simon som också gjorde The Wire. Precis som i The Wire handlar den här serien om en stad, om gemenskaper i staden och de hot som riktas mot dessa. Jag hade inledningsvis lite svårt att komma in i sammanhanget - jag kunde inte riktigt sätta fingret på vilken ton som etableras. Men småningom blev den tonen klarare: en ton som är mera sprudlande tradjazz än den nattsvarta Way down in the hole som varje avsnitt av The Wire inleds med. Musikreferensen är ingen slump, eller en trött kulturkliché utan är förankrad i seriens egen betoning på gemensamt lirande och jammande i en stad som har kopplingar till många olika kulturer och traditioner. Musiken spelar en otroligt central roll i Treme och det jag i början hade svårt att greppa var vilken plats detta frenetiska musicerande har. Under den första säsongens lopp fattade jag att musiken är både metafor och konkret verksamhet (yrke, kärlek, snuttjobb, livsform), både en bild av något som binder människor samman och ett konkret uttryck för hur människor bygger upp en gemenskap och försöker hitta något slags livsglädje.

Serien börjar med en stad slagen i spillror tre månader efter Katrina. Många är försvunna efter orkanen. Människor sörjer. Infrastrukturen är bristfällig och trots att det råder bostadsbrist står många bostäder tomma: det är marknaden, stupid. Ganska långt handlar första säsongen om hur vardagen per nödvändighet måste återfinnas och det här återfinnandet kartläggs genom mänskliga relationer och delade stadsliv, men också genom att utforska människors ilska och besvikelse över att ha övergetts i katastrofen, i en stad märkt av enorm förstörelse. Karaktärerna har väldigt olika bakgrunder. Många är panka och samtliga söker efter konturerna av ett fortsatt liv i New Orleans, att återinrätta gamla mönster och att hitta nya strategier och möjligheter. Ett par ungdomar, gatumusiker, kommer till staden och närmar sig den med en blandning av turisternas exotiserande av det nya, det sanna new Orleans, och den vardag som oundvikligt tränger sig på. En restaurangägare har svårt att få krogen att gå runt och försöker klara sig dag för dag. En byggjobbare flyttar tillbaka till sitt gamla hus, nu förstört. En arg universitetslärare levererar rapporter via Youtube. En musiker som vant sig vid bekväma arrangemang tvingas nu spela varje gig han kan få i diverse syltor. Det fina är att det här typerna sällan reduceras till 'representationer' av en viss samhällsklass eller en viss problematik. Istället knyts oväntade trådar mellan till synes olika livssituationer som alla avslöjar något om livet i en härjad stad. Visst kan Treme bli lite övertydlig ibland, men på något sätt stör jag mig inte så mycket på det (hittills).

David Simon har inte övergett politiken. Treme kan sägas begripliggöra en del av det som Naomi Klein skriver om i Chock Treatment: en (natur)katastrof är ett gyllene tillfälle för kapitalister att profitera på ödeläggelse och återuppbyggnad. Första avsnittet i säsong två lovar gott för att det här spåret ska utvecklas och fördjupas. Jag ser fram emot en Tremehöst!

Jag läser en grinig text som hävdar att Treme gör sig skyldig till en sorts didaktiskt och ängslig inverterad exotisering. I sin iver att framställa New Orleans på ett icke-slentrianmässigt sätt kör den in sig på ett spår där New Orleans framställs som en egen liten värld där stadens egenheter myllrar på ett sätt så att amerikanskt dagligt liv sätts inom parentes: en jakt på stadens sanna själ. Men mitt intryck efter säsong ett och första avsnittet av tvåan är att det här inte är riktigt rättvist: serien utforskar också vad stereotypier om 'stadens liv' kan betyda, och hur fixa idéer om autenticitet också kan börja leva sitt liv för stadens egna invånare, vid sidan av andra uttryck för gemenskap och sökande efter ett liv efter katastrofen. Kanske: uppmärksamheten riktas mot de olika rädslor och den nostalgi som infinner sig efter Katrina. Att längta tillbaka till livet som det var före orkanen ges många olika betydelser.  Men kanske ligger det något i den griniga recensentens kritik - det här måste jag hålla i tankarna.

Om värdekritisk marxism

I juli var jag i Cardiff på en konferens med det fantastiska namnet 'Never Work'. Det var en liten tillställning som samlade huvudsakligen värdekritiska, i marxistisk mening, röster om arbete. Eftersom jag ibland fått frågan om vad värdekritisk marxism egentligen går ut på tänkte jag här skriva ner mina anteckningar från en av keynoteföredragen, nämligen Anselm Jappes papper om arbete och värdekritik.

Jappe börjar med att förklara skillnaden mellan två typer av arbetskritik. Den ena "fenomenologiska" formen är säkert bekant för många: arbetslivets skuggsidor och perversiteter synliggörs. (Jag tror Peter Flenning och Corinne Maier nämndes som exempel). Problemet med den typen av arbetskritik är bristen på begreppslig klarhet. Kritiken riktas mot "nyliberalism", "bullshit jobs" eller "ideologi". Problemet är att kapitalismen (vad är kapitalism?) inte synliggörs/klarläggs här.

Om arbete ses utifrån kapitalismens dynamik (och i Jappes böcker kommer det fram att han anser arbetsbegreppet meningslöst utanför en kapitalistisk kontext) riktas uppmärksamheten mot en samhällsform. Den här samhällsformen gestaltas i Kapitalet på ett intrikat sätt genom en beskrivning av varuformen. Och varuformen kokar naturligtvis i slutändan ner till mänskligt handlande. Som Marx ironiskt skriver: varorna traskar inte in på marknaden för egen maskin. Arbete kopplas samman med kapitalismens framväxt, med varuformen, pengar - Marx talar om abstrakt arbete: arbete som präglas av den socialt nödvändiga arbetstiden för en vara och arbete som skapar/utgör värde. Det abstrakta arbetet är en samhällelig relation där det specifika innehållet i arbetet är ovidkommande.

Det är varuformen som den här "kapitalismfokuserade" arbetskritiken tar sin avstamp från och huvudidén är att värde inte kan göras "bättre", det vill säga alla tankar om ett exempelvis mera mänskligt samhälle byggt kring ekonomiskt värde kommer att bevara kapitalismens destruktiva slitningar. Målet är alltså att avskaffa värde.

Värdekritiken är en läsning av Marx som tar avstånd från en empirisk förhäxning av ytformer - med andra ord analyser som exempelvis centreras kring klasskamp. I sådana "empiriska" ställs olika grupper mot varandra, och utifrån det gestaltas en konflikt. Värdekritiken, däremot, gestaltar konflikten inte som en klasskamp, eller som en konflikt mellan arbete och kapital, utan som en konflikt som formar sig enligt värdeformen. Därför blir det viktigt att urskilja olika nivåer: att tala om värdeformens dynamik och dess olika empiriska yttringar. Kapitalismens grundkonflikt kan beskrivas som en form av inversion - en våldsam inversion - där livsyttringar, den mänskliga gemenskapen, underställs värde, det vill säga abstrakt arbete, kvantitet och ett abstrakt tidsbegrepp. Det abstrakta arbetets enda syfte är att förmera kapital (vilket inbegriper ett behov av konstant expansion).

Abstrakt arbete är inte det samma som immateriellt arbete eller en viss typ av arbetsdelning. Allt arbete är abstrakt arbete! Det finns därför ingen distinktion mellan det dåliga, abstrakta arbetet och det goda, konkreta arbetet. Att söka sig mot en kontrast mellan 'work' och 'labor' duger därför inte heller och därför är den "fenomenologiska" arbetskritiken som tar fasta på destruktiva drag i dagens arbetsliv vilseledande/otillräcklig. Kritik som utgår från klasskamp och arbetarsubjekt är oförmögen att konfrontera det abstrakta arbetets fundamentala omstöpning av mänskligt liv. Det går inte att plocka ut en del av det kapitalistiska systemet och förvandla det till något som potentiellt sett är bra.

En annan ohållbar väg för arbetskritiken är teknologisk optimism som utgår från att maskiner ska ta över jobbandet så att människorna kan ägna sig åt fria aktiviteter. [En rätt stor konflikt mellan värdeteoretikerna på konferensen gällde teknologins roll: går det att plocka ut den teknologi vi har nu och tänka att den tekniken kan styras åt ett frigörande, antikapitalistiskt håll? Tyvärr fanns det inte utrymme att konkretisera exakt vari oenigheterna bestod.] En sådan bild bygger oftast på ett oreflekterat godkännande av välfärds/staten i dess nuvarande form. Den implicita tanken exempelvis i medborgarlöndiskussionen är att det är staten som ska finansiera mänsklig frigörelse.

Arbetssamhället befinner sig i kris men det är öppet vad den krisen kommer att leda till. En väg består i en rörelse bort från värdeformen, men kapitalismens kris kan också leda till "a burning out of the capitalist logic" som leder till en katastrofal process som på olika sätt försämrar våra liv (ytterligare). De alternativ som står till buds kan alla betraktas som "krislaboratorier".

**

Det finns saker jag ser som problematiska i det här angreppssättet, vilket jag varit inne på förut. Den största risken tror jag filosofen Pär Segerdahl (han diskuterar inte arbetskritik utan skissar en intellektuell hållning) artikulerar i ett blogginlägg:

Livet är ett ytfenomen som intellektet genomskådar när det dyker ner under vad du naivt trodde helt enkelt fanns där.

Joukkovoima hallituspolitiikkaa vastaan!

Igår var en viktig och framför allt, helvetes hoppingivande, dag. En massdemonstration ordnades i Helsingfors. Jag vinglar genom Åbo med migränhuvud. Ett gäng från stan åker i två bussar. Det är lite gemytlig skolresa över det hela. Vår researrangör har fixat smörgåsar och trip. Vi övar på slagord. Väl framme är det som om jag aldrig skulle ha varit i Hesa förut. Omtöcknad av sol & huvudvärk: gatstenarna krullar sig under fötterna. Sätter mig på ett räcke vid en passligt röd fana vid en stinkande poolpöl i Kaisaniemiparken. Sinsemellan grubblar vi hit & dit om vilket block vi ska gå med. Gänget just mellan internationell solidaritet och arbete/arbetslöshet blir utmärkt. Folk börjar samlas. MASSOR av folk! Försöker vända uppmärksamheten från migränskallen genom att diskutera om varför mänskliga rättigheter tas som det närmast till buds stående sätt att rikta uppmärksamheten mot missförhållanden. Vi tilldelas en fana, eller heter det banderoll, av en fackföreningsmänniska, kanske från Metalli. Stor och bökig är den, med budskapet, som ju träffar mig rent personligen, att inte skära ner i arbetslöshetsbidragen. En äldre man med käpp bakom oss hojtar, precis som min farmor skulle ha gjort: SKA VI INTE BÖRJA GÅ SNART? Svettas kopiöst & horisonten gungar & musik från tre håll & nån håller tal - jag hör inte ett jota. Marschen går via Järnvägstorget och Alexandersgatan, förbi universitetsbibban tror jag. En universitetsgubbe står med portfölj och kollar klentroget. I demonstrationen deltar folk av alla slag, i alla åldrar. Det som förenar oss: vi är förbannade på nedskärningspolitiken och överens om de destruktiva och framtidshotande följderna som den har. Slagorden är arga och humoristiska (och ibland populistiska) om vartannat. EI LEIKATA! Till och med inbundna Lindman skriker. Ser ett plakat med Sipilä som Edward Scissorhands. En skara människor försöker skrika "klasskrig!" men det sprider sig inget vidare. Själv tycker jag klasskrigsidén är mycket problematisk (liksom också den betydligt vanligare uppdelningen mellan folket och eliten). I ett skede, någonstans på Unionsgatan, sätter sig alla ner i 15 minuter, som en manifestation mot Sipiläs drömmerier om förlängd arbetstid. Tåget ringlar till Hagnäs torg där det är tal och musik och sånt. Uppgifterna om hur många som deltog i demonstrationen varierar: 5000 är den siffra som cirkulerat i många medier, medan andra sagt att det kan ha varit upp mot 15000 som var med. Hur som helst. Det var storartat att vara med, rörande att se folk som orkat släpa sig ut på gatorna. Det bästa: den här manifestationen handlar inte om intressen i en snäv mening. Fackförbund och organisationer som Kepa, Unicef och Finlands seniorförbund deltar, men demonstrationen är partipolitiskt obunden, vilket jag tror var ett bra drag. Som jag upplevde situationen solidariserade sig olika grupper - som ofta ställs i motsättning till varandra - och det drogs kopplingar mellan olika delar av samhället, som inte reducerades till Finland!, och olika gruppar av människor som nedskärningspolitiken drabbar: grundtrygghet för alla. En bra aspekt var den internationella solidaritetens framträdande roll. Till tåget anslöt sig också en egen demonstration om austeritypolitikens följder för barnens position. Åker hem i bussen med en hoppfull känsla: den här dagen som samlat en himla massa folk har tydliggjort att läget är AKUT.

Läser i kommentarfält: "DESSA PERSONER BORDE FÖRSTÅ ATT PENGAR INTE VÄXER PÅ TRÄD." Läser i kommentarfält: "ATT LEVA PÅ BIDRAG ÄR NOG EN UNDERLIG INSTÄLLNING!" Läser i kommentarfält: "VI HAR LEVT ÖVER VÅRA TILLGÅNGAR."

stockholmsuppgörelse

För några månader sedan fick jag mail. Korrespondens följde. Administration följde. Och flera mejl. Nu har jag varit några dagar i stan som tidigare fyllt mig med nojor, ängslighet och märkliga, underjordiska aggressioner. STOCKHOLM. Stan där det går att väsa fram ett spetsigt "absolut" som svar på en förfrågan, stan där en Lindman befinner sig på känsloskalans randområden. Stockholm, med dess lågintensiva - ja, hur beskriva min upplevelse? - stämning av hypermedveten urskiljning människor-som-räknas. Så okej: jag sätts på ett flyg och åker med inställningen att nu ska jag försöka hantera och kanske komma bort från de här känslorna.

Jag är inbjuden till en konstgrej. Och på nåt sätt blir det bra, det hela. Slungas in i ett sammanhang jag är tidigare obekant med och möts av vänliga och intresserade människor som är generösa med sin tid. Ska vara med i en performance kring arbete och det som kunde vara skrämmande - att det är så öppet/oförutsägbart vad tillställningen kommer att bli - blir både intensivt och vimmelkantigt roligt. Utgångspunkten är bra: inte prestation, ingenting som bedöms. Ett samtalsorienterat tillfälle som kan fara åt olika håll, och det far åt olika håll (fåniga, konfrontativa, abrupta, engagerade) och det är okej. Efter performancen är det också oklart vad som ska hända, men sen hänger deltagarna kvar och samtalen spinner vidare i olika riktningar. Jag får dessutom tillfälle att prata med flera konstnärer om vad de gör, inbjuds att titta på verk, och det är väldigt spännande, och jag är tacksam att ha fått kika in och att de här typerna delat med sig av funderingar med en random filosofgäst från Åbo. Vad som gör mig så glad med den här (extremt välordnade, dessutom, av statlig konstinstitution) grejen är att jag ju brukar vara skiträdd för att "uppträda". Här släpper det där och jag hittar något slags lugn i att samtal, tonen i ett samtal, tillit/brist på tillit i ett samtal, inte går att styra och inte ska gå att styra och att det känns alldeles ypperligt skoj att samarbeta med konstnärer (som jag aldrig träffat förut) och att delta i en performance som utgår från just premissen om en situations blivande.

Jag har också lite tid att ägna mig åt att om/pröva mina stockholmsnojor. När jag landstiger är jag närmast jetlaggad efter att ha stigit upp halv fem. Tar en förmiddagslur och drömmer liksom framåt i tiden, om hur dagarna kommer att bli. Drömmer om en frenetisk konstadministratör som skrivet en tjock avhandling om Tove Janssons bruk av "mymla". Senare: långpromenad längs en väg vid ett tågspår, över en bro och till en annan holme, den där söder-om-söder. Där går ett motionsspår och jag lufsar skrockande bland stånkande och extremt vältränade stockholmare. Kommer till en annan bro och som ett mirakel hittar jag vad jag sökt efter länge-länge i den där stan: en hederlig (nästan-)RÄKÄLÄ med tanter och farbröder (snarare än hippa kids) som samtalar! Och eftersom jag är i Sverige kan jag inte låta bli att vifta med elefantöronen. Sitter hos frisören (alltså tja jag blev hur ska vi säga, eh, öh, smittad av vaddetnuvar och passade på att uträtta ärende) och knäpper på telefonen ("jobbar"), med bisterviktig min medan jag lyssnar på två typer. Den ena säger att den vill jobba mindre. Umgås mer med vänner. Trappa ner. Man blir äldre. Måste lära sig prioritera. "Och man vill ju inte ta med sig pengarna i graven heller!" Den andra säger, blixtsnabbt: "JO-O!" Det vill man. Sen tycktes hen tystna och reflektera över sitt spontana utrop. Under vistelsen håller jag mig exemplariskt harmonisk - förutom när jag dristar mig till att gå längs världens troligen mest otrevliga led, från söder till centralstationen. För att skona mig själv lägger jag av i maxväxeln bakom en framilande figur som ser ut som Sven Bertil Taube.

Förresten. Dom här sensommardagarna blir Åbo karnevalistiskt helaveckanrusigt. Stockholm, däremot (där jag hasade omkring) kändes nästan som en kulen februariafton i Mariehamn. I dagens SvD skriver Isabelle Ståhl om hur den urbana kulturen tömts på festarexcesser och istället pulserar det urbana rummet av hälsomedveten sportextas, typ olika Maratonlopp. Nåjo, utan att romantisera eller dissa varken det ena/andra så lite intressant, om det stämmer. 

Vad anser de?

I en HBL-artikel läser jag om en kontrovers kring en gallup i Taloustutkimus' regi om finländares inställning till invandrare och, om jag fattat rätt, andra raser. Bossen för det hela förklarar på klassiskt finskt manér att kontroversiella undersökningar är i sin ordning så länge de är lagliga. Huvudsaken, säger han, är ju trots allt att få veta vad finländarna anser om en sak. Som ännu ett belägg för tilltagets oskyldiga karaktär hänvisar han till att undersökningar kan beställas, svaren icke.

Tanken tycks vara att själva frågorna är neutrala; som om det, att en fråga ställs, är något neutralt - i kontrast till svaren. En skrämmande tanke, som bortser från att frågor också är handlingar. Vi gör något när vi frågar, vi deltar i något när vi frågar, vi sätter igång något när vi frågar. Och vi bär (eller flyr från) ansvar för hur vi frågar, vilken sorts uppmärksamheten frågorna innebär - varför frågorna för oss, åt vilket håll vi börjar titta. Det gäller också en statistikinslamlande organisation som Taloustutkimus. Att rigga upp ett logiskt galler mellan fråga och svar håller inte.

Idag puttar Helsingin Sanomat igång ett test där läsaren på basis av Immonens valmaskinsvar kan testa hur mycket hens åsikter stämmer korresponderar med hans. Vad är poängen? Tonen i testen är ungefär: testa och se hur mycket dina åsikter om glass och pizza stämmer överens med Cheeks svar på samma frågor! Varsågoda och jämför era värden! Att HS kallar människors reaktioner på Immonens utspel "kohu" är också intressant.

The Europeans

Stämning: megarastlös & megaslött i sensommaråbo. Bra förutsättning för att läsa Henry James igen. Jag har bara läst ett par av hans romaner (What Maisie Knew & The Ambassadors). Undanglidande meningar som öppnar bråddjup av mening. Scener som liksom betraktas på ett både genomträngande och märkligt kisande sätt samtidigt. De här romanerna fick mig att göra upp med min fördom om James som en författare som gör sig väl för Merchant-Ivory-filmer.

Den lilla The Europeans är annorlunda. Mera lättsam. Jag har aldrig läst Jane Austen, men typ lite åt det hållet tror jag att den här boken drar. Temat är (som vanligt med James) européer och amerikaner. Glad europé och uttråkad europé - ett syskonpar - landstiger i amerikat och tas emot med öppna armar av storögda kusiner. Kärleksförvecklingar på olika håll uppstår och européerna befinner sig mitt i smeten: de manipulerar och intrigerar, men väcker också en mängd känslor hos sina släktingar, som förhåller sig till dessa spännande, frisläppta varelser.

Boken snurrar kring det europeiska och det amerikanska. Lager på lager av förståelseformer, stereotypier och självförståelse ackumuleras. Och mitt i virrvarret av bilder lyckas, tror jag, James slå hål på ett antal till synes självklara kontraster mellan exempelvis det naturliga och det artificiella. Europakusinerna möts av både bestörtning och förtjusning. De uppfattas som "naturliga" - det vill säga avslappnade - i sitt "otvungna" sätt att föra sig, men samtidigt uppfattas de också som tillgjorda players. Den glada och uppsluppna Felix - ja, kan man vara så glad och uppsluppen, frågar sig den allvarliga och stela farbror W: kanske är det européers sätt att hänge sig åt en bekymmerslös och onaturlig (i bemärkelsen "fjärmad från realiteterna") livshållning? De amerikanska släktingarna, å andra sidan, framstår som inbundna och moraltyngda: kusinerna tar det som sin uppgift att frigöra dem. Men begreppsligheten blir en annan när deras puritanism beskrivs i jämförelse med européernas "cleverness". Amerikanernas hållning ses inte som artificiell, kultiverad eller tillgjord utan snarare som livsfientlig och onaturligt återhållsam så att känslor förträngs. Det som gör romanen så dynamisk (så förefaller det mig) är att de här sätten att förstå och kanske också bedöma (utdöma) är ständigt rörliga och läsaren får själv ta ställning till de olika skevheter som uppstår i relationerna mellan personerna och karaktärernas sätt att förstå sig själva. Författaren driver nämligen ingen tes (tror jag) om hur européer är och hur amerikaner är. Istället tittar han på människors sätt att relatera till andras förutfattade meningar eller idealiserade bilder.

Exempelvis: kusinernas förhållningssätt till "förträngda" känslor är insatt i ett intrigartat, ibland inte så lite manipulativa försök att påverka hur och vad de andra ska känna. Kusinernas världsvana ("clever" är det ord som förekommer väldigt ofta) frigörelseprojekt kan alltså också ses som försök att göra de amerikanska släktingarna mera lika dem själva. De stackars livsförnekande puritanerna ska komma till insikt om att en människa inte kan leva ett meningsfullt (och "clever") liv utan att åka på en lång grand tour i Europa.

Den här läsaren var kungligt underhållen.

ÄR DET RÄTTVIST? - del II

Vår finansminister kläcker ur sig följande i en radiointervju, a propos den färska budgeten, om den är rättvis:
- Vi försöker alltid bygga en realistisk och rättvis budget men jag tror att ända sedan Rawls och om vi går ända tillbaka till Aristoteles är rättvisekonceptet svårt att definiera.
Som ett svar på en fråga. Sedan säger han att budgeten är tänkt att inte slå mot de som har det allra svårast. Det kan man med fog ifrågasätta utifrån de nedskärningar som gjorts.
Igen: "Vi har alla vår egen uppfattning om vad rättvisa är" som ett relativiserande sätt att glida undan möjlig kritik.
(Jfr. Sannfinländarnas Tom Packalén som lär ska ha slingrat sig ur en journalists grepp genom att hävda att det finns lika många tolkningar av 'mångkultur' som det finns människor.)
Även om Stubb gör ett försök att legitimera sin regering genom att säga sig skydda de allra mest utsatta är hänvisningen till mångtydighet i rättvisebegreppet anmärkningsvärd här, som ett sätt att reagera på något han såklart vet att är kontroversiellt.
På tal om detta skrev Dan Lolax en bra text om journalisters ansvar att ställa kritiska och uppföljande frågor till undanglidande politiker. Det är viktigt, tror jag, att inte förfalla i slentrianmässigt fastslående av hur politikerna är, att det tillhör det normala att politiker flummar och flyr bort från svåra frågor.

Det är mycket nu, det svindlar för mig när jag tänker på Finlands politik (Sannfinländarna/nedskärningspolitiken/Grekland/biståndspolitiken/samhällskontraktet). Den 22.8 kl 16 är det stordemonstration i Helsingfors.
Be there.

För övrigt: en ramsa som körs om och om just nu är att de ekonomiska problemen i Finland inte är bundna till en konjunktur, utan att de är strukturella. Alltså, sägs det, är svaret inte stimulans, utan strukturella förändringar. Den tanke som tycks ligga till grund för det här är global konkurrens och att Finland måste göras konkurrenskraftigt genom strukturella reformer. Röster mot den här bilden höjs nästan aldrig - det vill säga till exempel att "förändringar" här tycks innebära ett race där villkoren för såväl de som är i arbetslivet som de som befinner sig utanför görs sämre och sämre. Konkurrenssituationen tas som ett givet faktum. En given ram. Strukturella förändringar ses helt och hållet inne i den här ramen.

"Icke-överraskande stram", så beskrivs budgeten av finansministern. Det här "icke-överraskande" tycks ha en retorisk roll: budgeten som ett sansat och balanserat gensvar på en trängd situation.

papper

 Flyktiga, fina sommardagar :: jag passar på att rensa ur mitt kontorshörn. Tyst institution, jag laddar kaffemuggen & släpar upp svajande papperstorn på bordet med avsikten att kasta bort 99 %. Så blir det också. Papperskopiorna rullar upp de senaste sex-sju åren. Papperskopior att riva händerna på. Kaffefläckigt papper. Skrynkliga kopior av obskyra artiklar ur dussintidskrifter. Kopior jag aldrig läst. Kopior med ivriga, tossiga - oftast oläsliga - kommentarer över hela sidorna. Kopior med ett moloket wtf. Kopior på sniskan, med den svarta, tjocka kopiatorranden, kopior där den understa eller den översta raden saknas (hoppas ingen filosoferat nåt viktigt där). Utprintar av egna meisterwerk, andras kommentarer och frågor i marginalen. Mina överstrykningar och kladd. Lite ångest bland högarna av versioner, versioner, versioner - men också: fucking hell vad skönt att sitta i den här snurrstolen och hiva hela bunten desperatversioner ner i Åbo Akademis pappersinsamling. Oväntat befriande/befriad feeling. Sen hittar jag också guldkornen, essäerna att spara på, trots det töntiga med gulnande pappersformatet. Jag gräver fram tre olika kopior av Peter Winchs "Trying", sparar en. Essäer om språk-, religions- och handlingsfilosofi som jag vill läsa ett par varv ännu. Blir glad av att böka fram dom där texterna som gjort intryck och lämnat tankespår och nu finns dom här, vimmelkantigt kopierade, svartbordade och högst materiella, i en grällt orange, sladdrig pappersmapp där ena remmen gått av. Filosofi liksom.

Will Self - Great Apes

Står du ut med en rejäl dos kiss&bajshumor OCH skämt om, typ, Wittgensteins privatspråksargument och strukturalistisk antropologi? Då blir du eventuellt positivt indragen i den brittiska författaren Will Selfs litterära exercis i highbrow+lowbrow - Great Apes. Som vanligt när det gäller Self (har läst två eller tre andra böcker) är fantasin uppskruvad till max och det är bara att hänga med i hans skruvade och, framför allt, språkligt intrikata svängar. För det är inte bara narrativet som kränger än hit, än dit, det gör också denna brittiska gentlemans sätt att skriva. Boken är en form av civilisationsparodi, eller vad man ska kalla det. Den prominenta konstnären Simon Dykes vaknar upp efter en vild festnatt och finner till sin förfäran att hans flickvän förvandlats till en ... apa. Det har alla andra också. Den stora konstnären skyfflas in på hospitalet för diagnos, under uppsikt av den stora naturfilosofen - as he would like to style himself - herr Busner, en anti-psykiatrisk psykoanalytiker och tidigare TV-stjärna. Dykes' tillstånd, sin humana inbillning, betecknas som en grav psykos och nu gäller det att (åter)integrera honom i apsamhällets alla sociala och språkliga koder. Men till att börja med måste Dykes lära sig att se varelserna omkring sig som något annat än fantasimonster.

Great apes fungerar som nåt slags skrattspegel. Self beskriver ett samhälle som är som vårt, men nu är det aporna som ser sig själva som evolutionens spjutspets och civilisationens bärare. Det finns en ap-Freud och en apvariant av Jane Goodall som undersöker människor i deras vilda tillstånd - i övrigt är människor inspärrade på zoo. Dykes, den stora konstnären, introduceras till en värld som är både bekant och främmande. Han ser djur omkring sig, djur som ägnar sig åt att plocka varandras pälsar och para sig - men också djur som filosoferar, jobbar på bank och delar ut prozac till yrande patienter. Udden i texten riktas mot mänsklig självbelåtenhet, tanken om mänskligheten som den kultiverade, tänkande och kännande formen av jordiskt liv. Selfs roligheter riktar sig alltså mot uppdelningar mellan det mänskliga och det djuriska. Ibland blir det inte så lite överbetoning av omsvängningshumor av det lite barnsligare saker. Såklart åker den psykotiske Dykes tillsammans med sin 'naturfilosof' till Oxford där de möter oxforduniversitetets ritualer i form av att dricka skit och betyga vördnaden inför varandras bakdelar. Det kan bli lite förutsägbart när den mänskliga världens neurotiska högtidlighet punkteras med parning och hierarkier. Klassiska upp-och-ner-mönster som speciellt fokuserar på sexualitet - i romanens apvärld är det ett tabu att vara monogam och en synd att inte belägra sin avkomma, osv.. Samtidigt som Self, i de bättre partierna ibland dekonstruerar hela grejen med 'tabu' och 'sociala koder' så att det inte blir lika lockande att tänka att vår värld består av olika 'koder' (som vi sen kan kritisera), utan att det finns en mängd olika förhållningssätt till sociala mönster (ok, läs inte den här boken som klarsynt antropologi, det är den inte). Men sen börjar jag fundera om det Self försöker åstadkomma är en skrattspegel i skrattspegeln: det som beskrivs som udda och groteskt hos dem, aporna, ska samtidigt säga något om oss, våra nojor med sexualitet och sociala relationer. Och ibland blir det riktigt effektfullt.

För det här är, måste jag erkänna, en rolig bok vars språkliga outtröttlighet (apeshit->humanshit, silent->signlent, etc etc, you get it) och infallsrikedom river läsaren med sig. Fullt ös bland runda ord, vetenskapliga termer och kvasiaprop. Om du står ut med de ibland pubertala fixeringarna är det bara att öppna upp för den oregerliga kritiken av allehanda mänskliga frivoliteter. Fånig bok - men ganska kul.

Finskan. Om skam.

Det har råkat bli en marxistisk sommar. Marxistisk konferens i Cardiff för snart en månad sen och nu ett marxläger i - Pargas! Den största utmaningen för mig under den här helgen var kombinationen nya människor och finska. Trots att jag bott i Åbo i - kröhöm - 15 år flyter finskan inte riktigt på. To be honest: min finska är det inte mycket bevänt med. Jag kan just och just staka mig igenom en vardagskonversation. Men grejen är att de sociala situationerna är avgörande. Att prata finska ansikte mot ansikte är en sak, och sådana samtal präglas av en ömsesidig vilja att förstå varandra. En helt annan, och lite mera traumatisk situation, är att försöka hänga med i snabbt framilande samtal mellan exempelvis vänners vänner. Jargong, skämt, heittoja, tonfall (saker som inte i sig är problematiska). Pratet rusar hit och dit, som prat gör. Vid denna punkt bryter min finskakunskap helt sönder och samman, vilket hänger ihop med lite andra saker också, sociala saker, och jag förstår ofta nästan ingenting av vad som pågår.

För mig har att tala finska varit förbundet med en typ av skam jag tror att en del finlandssvenskar känner igen: finska borde man ju absolut kunna; att inte kunna finska är att vara en dålig finlandssvensk som blir jobbig och krävande. Jag mumlar "jag kommer från Åland" som nåt slags ursäkt-förklaring-självspäkande lösenord. Den här helgen, mitt bland reflektionerna kring fallande profitkvot och alternativa ekonomier, funderar jag över den där skammen. Försöker förhålla mig till den, hantera den, inte låta den ta över. Blev nyfiken på vad en kesäkoulu om Marx kan tänkas gå ut på och eftersom Pargas ju inte befinner sig så långt borta bestämde jag mig för att åka. På lägret (som ordnas för fjärde eller femte året, coolt!) är alltså nästan alla fejs nya för mig. Redan det är skrämmande för den här blyga och - yes - socialt klumpiga och ängsliga typen. Men tänker: det här måste jag helt enkelt uthärda, de här nojorna, sårbarheten som språkbristerna är förbunden med, allt det där måste kunna göras hanterligt, mindre skrämmande. Och på nåt sätt blir det rätt bra, mitt i allt det som är ganska ansträngande och ja, också ofta pinsamt och stelt. Veckoslutet förlöpte och Marxgänget visade sig bestå av snälla människor som kunde deala med en vilsen ålänning. Det var föredrag, god mat och små diskussioner under kall MEGAmarxmåne. Föredragen och efterföljande diskussioner gick oftast att följa (även om jag själv höll låg profil där, också eftersom jag ju inte är någon Marxexpert överhuvudtaget). Tog mig friheten att växla mellan finska och engelska och folk hade inte några problem med det. En fin sak var att marxmänniskorna kom från olika sammanhang och åldersskillnaderna var stora, men problemfria. Statssocialister fraterniserade med anarkister utan att det uppstod sekteristiska tendenser. Jag försöker tänka så här: sociala situationer som de under helgen kan vara nog så svajiga och de kan innehålla en mängd stunder av missförstånd och gruvligt pinsam tystnad. Men det viktiga är att inte förlora hoppet om att mänskliga möten ändå är möjliga och att svajigheten trots allt inte är så farlig, den kan till och med ses som en potentiellt positiv sak - att möten är öppna och oförutsägbara och att stelhet plötsligt kan lösas upp genom några vardagligt förlösande ord eller gester. Med andra ord kämpar jag mot frestelsen att dra mig undan den här typen av språksituationer och sociala grejer.

Frågan om finskan är mer eller mindre akut för mig just nu eftersom min livssituation förändras och sammanhangen blir delvis andra än de akademiska. Att lära mig bättre finska är nödvändigt: måste, måste, måste. Det jag behöver är lugna kontexter där det inte krävs att folk levererar språkligt jonglerande heittoja. På nåt vis känner jag mig obegripligt optimistisk inför detta: på något sätt kommer det att fixa sig, att hitta trivsamma finskspråkiga rum. (Förslag mottages gärna!)