Treme

Jag och N börjar se på andra säsongen av Treme, en serie som utspelar sig i New Orleans efter orkanen Katrina och som skapades av David Simon som också gjorde The Wire. Precis som i The Wire handlar den här serien om en stad, om gemenskaper i staden och de hot som riktas mot dessa. Jag hade inledningsvis lite svårt att komma in i sammanhanget - jag kunde inte riktigt sätta fingret på vilken ton som etableras. Men småningom blev den tonen klarare: en ton som är mera sprudlande tradjazz än den nattsvarta Way down in the hole som varje avsnitt av The Wire inleds med. Musikreferensen är ingen slump, eller en trött kulturkliché utan är förankrad i seriens egen betoning på gemensamt lirande och jammande i en stad som har kopplingar till många olika kulturer och traditioner. Musiken spelar en otroligt central roll i Treme och det jag i början hade svårt att greppa var vilken plats detta frenetiska musicerande har. Under den första säsongens lopp fattade jag att musiken är både metafor och konkret verksamhet (yrke, kärlek, snuttjobb, livsform), både en bild av något som binder människor samman och ett konkret uttryck för hur människor bygger upp en gemenskap och försöker hitta något slags livsglädje.

Serien börjar med en stad slagen i spillror tre månader efter Katrina. Många är försvunna efter orkanen. Människor sörjer. Infrastrukturen är bristfällig och trots att det råder bostadsbrist står många bostäder tomma: det är marknaden, stupid. Ganska långt handlar första säsongen om hur vardagen per nödvändighet måste återfinnas och det här återfinnandet kartläggs genom mänskliga relationer och delade stadsliv, men också genom att utforska människors ilska och besvikelse över att ha övergetts i katastrofen, i en stad märkt av enorm förstörelse. Karaktärerna har väldigt olika bakgrunder. Många är panka och samtliga söker efter konturerna av ett fortsatt liv i New Orleans, att återinrätta gamla mönster och att hitta nya strategier och möjligheter. Ett par ungdomar, gatumusiker, kommer till staden och närmar sig den med en blandning av turisternas exotiserande av det nya, det sanna new Orleans, och den vardag som oundvikligt tränger sig på. En restaurangägare har svårt att få krogen att gå runt och försöker klara sig dag för dag. En byggjobbare flyttar tillbaka till sitt gamla hus, nu förstört. En arg universitetslärare levererar rapporter via Youtube. En musiker som vant sig vid bekväma arrangemang tvingas nu spela varje gig han kan få i diverse syltor. Det fina är att det här typerna sällan reduceras till 'representationer' av en viss samhällsklass eller en viss problematik. Istället knyts oväntade trådar mellan till synes olika livssituationer som alla avslöjar något om livet i en härjad stad. Visst kan Treme bli lite övertydlig ibland, men på något sätt stör jag mig inte så mycket på det (hittills).

David Simon har inte övergett politiken. Treme kan sägas begripliggöra en del av det som Naomi Klein skriver om i Chock Treatment: en (natur)katastrof är ett gyllene tillfälle för kapitalister att profitera på ödeläggelse och återuppbyggnad. Första avsnittet i säsong två lovar gott för att det här spåret ska utvecklas och fördjupas. Jag ser fram emot en Tremehöst!

Jag läser en grinig text som hävdar att Treme gör sig skyldig till en sorts didaktiskt och ängslig inverterad exotisering. I sin iver att framställa New Orleans på ett icke-slentrianmässigt sätt kör den in sig på ett spår där New Orleans framställs som en egen liten värld där stadens egenheter myllrar på ett sätt så att amerikanskt dagligt liv sätts inom parentes: en jakt på stadens sanna själ. Men mitt intryck efter säsong ett och första avsnittet av tvåan är att det här inte är riktigt rättvist: serien utforskar också vad stereotypier om 'stadens liv' kan betyda, och hur fixa idéer om autenticitet också kan börja leva sitt liv för stadens egna invånare, vid sidan av andra uttryck för gemenskap och sökande efter ett liv efter katastrofen. Kanske: uppmärksamheten riktas mot de olika rädslor och den nostalgi som infinner sig efter Katrina. Att längta tillbaka till livet som det var före orkanen ges många olika betydelser.  Men kanske ligger det något i den griniga recensentens kritik - det här måste jag hålla i tankarna.