om tillväxt: något, något, något - men vad?

Ett av de absolut mest dominerande narrativ om vår situation just nu i Finland är följande: den gamla industrieran är förbi, Finland befinner sig i kris, produktiviteten har minskat och vi kan inte längre räkna med den gamla välfärdsstaten. I dagens HBL intervjuas ekonomen Åkerholm. Han säger, och det här tror jag är avslöjande, att Finland inte kan återgå till de gamla formerna av industri och vi ska därmed inte inbilla oss att vi ska konkurrera med låglöneländer. "Därför måste vi få någonting annat istället. Vad det är vet vi inte, men för att kunna upprätthålla vår levnadsstandard måste det vara någonting med ett betydligt högre förädlingsvärde än det vi blev av med."  Den här formuleringen är otroligt talande för hur dagsläget skildras. Den finska så kallade passiviteten - som här, liksom ofta, tillskrivs en för bekväm välfärd - kritiseras i hårda ord. Vi måste bli aktiva, aktiva! Men hur? Vi måste skapa värde, om vi bara visste hur. Katastrofen om hörnet, levnadsstandarden som kommer att sjunka, obönhörligen, om vi inte lyckas genomföra grundläggande förändringar, OCH VI MÅSTE BLI AKTIVA OCH KREATIVA NU! Det är något närmast komiskt i den här sortens lite depressiva, förmanande, utfallen. Det aktiva framhålls - ni vet det där om Finland som ett land där ingen vågar satsa på egna idéer - men sen tilläggs också att vi i nuläget verkligen inte har den blekaste aning om vad som egentligen vore en lönande, kreativ väg in i framtiden och att vi inte längre kan hoppas på en enda bransch som vi kan förlita oss på. Det gäller att ha kunnandet i skick, grundförutsättningarna på plats, sen på något vis ska vi bli aktiva och kläcka kreativa idéer som har ett betydligt högre förädlingsvärde än det gamla. Det är något paradoxalt över tonfallet här: uppmaningen om mera optimism, mera kreativitet, mera innovationer, men samtidigt en illa dold pessimism om internationell konkurrens och en fundamental osäkerhet gällande vad det egentligen lönar sig för Finland att satsa på i dessa tider. Även om det är lätt att hålla med om en destruktiv form av nostalgi, och en lika destruktiv upptagenhet vid nedskärningspolitik, är det symptomatiskt att den centrala frågan, som den ställs här, är: hur skapas tillväxt? Det jag tror händer här är att problemformuleringen oroligt studsar mellan olika saker: (anti)byråkrati, tillväxt ("högre förädlingsvärde") men sedan också finländares mentalitet, att vi måste lära oss att tänka på ett nytt sätt, våga satsa, fokusera på det nya. En av de konsekvenser detta har, tror jag, är att allt företagande klumpas ihop under rubriken "Finlands framtid", för att driva argument exempelvis om företagsskatt och arbetslagstiftning utifrån retoriskt drivna förhoppningar om kreativitet och nyskapande, för att inte tala om "att vara aktiv", och "aktivt" möta hotet om försämrad levnadsstandard. [Okej, säkert banalt påpekande, detta, men sådant hänger jag upp mig på.]