Står du ut med en rejäl dos kiss&bajshumor OCH skämt om, typ, Wittgensteins privatspråksargument och strukturalistisk antropologi? Då blir du eventuellt positivt indragen i den brittiska författaren Will Selfs litterära exercis i highbrow+lowbrow - Great Apes. Som vanligt när det gäller Self (har läst två eller tre andra böcker) är fantasin uppskruvad till max och det är bara att hänga med i hans skruvade och, framför allt, språkligt intrikata svängar. För det är inte bara narrativet som kränger än hit, än dit, det gör också denna brittiska gentlemans sätt att skriva. Boken är en form av civilisationsparodi, eller vad man ska kalla det. Den prominenta konstnären Simon Dykes vaknar upp efter en vild festnatt och finner till sin förfäran att hans flickvän förvandlats till en ... apa. Det har alla andra också. Den stora konstnären skyfflas in på hospitalet för diagnos, under uppsikt av den stora naturfilosofen - as he would like to style himself - herr Busner, en anti-psykiatrisk psykoanalytiker och tidigare TV-stjärna. Dykes' tillstånd, sin humana inbillning, betecknas som en grav psykos och nu gäller det att (åter)integrera honom i apsamhällets alla sociala och språkliga koder. Men till att börja med måste Dykes lära sig att se varelserna omkring sig som något annat än fantasimonster.
Great apes fungerar som nåt slags skrattspegel. Self beskriver ett samhälle som är som vårt, men nu är det aporna som ser sig själva som evolutionens spjutspets och civilisationens bärare. Det finns en ap-Freud och en apvariant av Jane Goodall som undersöker människor i deras vilda tillstånd - i övrigt är människor inspärrade på zoo. Dykes, den stora konstnären, introduceras till en värld som är både bekant och främmande. Han ser djur omkring sig, djur som ägnar sig åt att plocka varandras pälsar och para sig - men också djur som filosoferar, jobbar på bank och delar ut prozac till yrande patienter. Udden i texten riktas mot mänsklig självbelåtenhet, tanken om mänskligheten som den kultiverade, tänkande och kännande formen av jordiskt liv. Selfs roligheter riktar sig alltså mot uppdelningar mellan det mänskliga och det djuriska. Ibland blir det inte så lite överbetoning av omsvängningshumor av det lite barnsligare saker. Såklart åker den psykotiske Dykes tillsammans med sin 'naturfilosof' till Oxford där de möter oxforduniversitetets ritualer i form av att dricka skit och betyga vördnaden inför varandras bakdelar. Det kan bli lite förutsägbart när den mänskliga världens neurotiska högtidlighet punkteras med parning och hierarkier. Klassiska upp-och-ner-mönster som speciellt fokuserar på sexualitet - i romanens apvärld är det ett tabu att vara monogam och en synd att inte belägra sin avkomma, osv.. Samtidigt som Self, i de bättre partierna ibland dekonstruerar hela grejen med 'tabu' och 'sociala koder' så att det inte blir lika lockande att tänka att vår värld består av olika 'koder' (som vi sen kan kritisera), utan att det finns en mängd olika förhållningssätt till sociala mönster (ok, läs inte den här boken som klarsynt antropologi, det är den inte). Men sen börjar jag fundera om det Self försöker åstadkomma är en skrattspegel i skrattspegeln: det som beskrivs som udda och groteskt hos dem, aporna, ska samtidigt säga något om oss, våra nojor med sexualitet och sociala relationer. Och ibland blir det riktigt effektfullt.
För det här är, måste jag erkänna, en rolig bok vars språkliga outtröttlighet (apeshit->humanshit, silent->signlent, etc etc, you get it) och infallsrikedom river läsaren med sig. Fullt ös bland runda ord, vetenskapliga termer och kvasiaprop. Om du står ut med de ibland pubertala fixeringarna är det bara att öppna upp för den oregerliga kritiken av allehanda mänskliga frivoliteter. Fånig bok - men ganska kul.
No comments:
Post a Comment