Jappe börjar med att förklara skillnaden mellan två typer av arbetskritik. Den ena "fenomenologiska" formen är säkert bekant för många: arbetslivets skuggsidor och perversiteter synliggörs. (Jag tror Peter Flenning och Corinne Maier nämndes som exempel). Problemet med den typen av arbetskritik är bristen på begreppslig klarhet. Kritiken riktas mot "nyliberalism", "bullshit jobs" eller "ideologi". Problemet är att kapitalismen (vad är kapitalism?) inte synliggörs/klarläggs här.
Om arbete ses utifrån kapitalismens dynamik (och i Jappes böcker kommer det fram att han anser arbetsbegreppet meningslöst utanför en kapitalistisk kontext) riktas uppmärksamheten mot en samhällsform. Den här samhällsformen gestaltas i Kapitalet på ett intrikat sätt genom en beskrivning av varuformen. Och varuformen kokar naturligtvis i slutändan ner till mänskligt handlande. Som Marx ironiskt skriver: varorna traskar inte in på marknaden för egen maskin. Arbete kopplas samman med kapitalismens framväxt, med varuformen, pengar - Marx talar om abstrakt arbete: arbete som präglas av den socialt nödvändiga arbetstiden för en vara och arbete som skapar/utgör värde. Det abstrakta arbetet är en samhällelig relation där det specifika innehållet i arbetet är ovidkommande.
Det är varuformen som den här "kapitalismfokuserade" arbetskritiken tar sin avstamp från och huvudidén är att värde inte kan göras "bättre", det vill säga alla tankar om ett exempelvis mera mänskligt samhälle byggt kring ekonomiskt värde kommer att bevara kapitalismens destruktiva slitningar. Målet är alltså att avskaffa värde.
Värdekritiken är en läsning av Marx som tar avstånd från en empirisk förhäxning av ytformer - med andra ord analyser som exempelvis centreras kring klasskamp. I sådana "empiriska" ställs olika grupper mot varandra, och utifrån det gestaltas en konflikt. Värdekritiken, däremot, gestaltar konflikten inte som en klasskamp, eller som en konflikt mellan arbete och kapital, utan som en konflikt som formar sig enligt värdeformen. Därför blir det viktigt att urskilja olika nivåer: att tala om värdeformens dynamik och dess olika empiriska yttringar. Kapitalismens grundkonflikt kan beskrivas som en form av inversion - en våldsam inversion - där livsyttringar, den mänskliga gemenskapen, underställs värde, det vill säga abstrakt arbete, kvantitet och ett abstrakt tidsbegrepp. Det abstrakta arbetets enda syfte är att förmera kapital (vilket inbegriper ett behov av konstant expansion).
Abstrakt arbete är inte det samma som immateriellt arbete eller en viss typ av arbetsdelning. Allt arbete är abstrakt arbete! Det finns därför ingen distinktion mellan det dåliga, abstrakta arbetet och det goda, konkreta arbetet. Att söka sig mot en kontrast mellan 'work' och 'labor' duger därför inte heller och därför är den "fenomenologiska" arbetskritiken som tar fasta på destruktiva drag i dagens arbetsliv vilseledande/otillräcklig. Kritik som utgår från klasskamp och arbetarsubjekt är oförmögen att konfrontera det abstrakta arbetets fundamentala omstöpning av mänskligt liv. Det går inte att plocka ut en del av det kapitalistiska systemet och förvandla det till något som potentiellt sett är bra.
En annan ohållbar väg för arbetskritiken är teknologisk optimism som utgår från att maskiner ska ta över jobbandet så att människorna kan ägna sig åt fria aktiviteter. [En rätt stor konflikt mellan värdeteoretikerna på konferensen gällde teknologins roll: går det att plocka ut den teknologi vi har nu och tänka att den tekniken kan styras åt ett frigörande, antikapitalistiskt håll? Tyvärr fanns det inte utrymme att konkretisera exakt vari oenigheterna bestod.] En sådan bild bygger oftast på ett oreflekterat godkännande av välfärds/staten i dess nuvarande form. Den implicita tanken exempelvis i medborgarlöndiskussionen är att det är staten som ska finansiera mänsklig frigörelse.
Arbetssamhället befinner sig i kris men det är öppet vad den krisen kommer att leda till. En väg består i en rörelse bort från värdeformen, men kapitalismens kris kan också leda till "a burning out of the capitalist logic" som leder till en katastrofal process som på olika sätt försämrar våra liv (ytterligare). De alternativ som står till buds kan alla betraktas som "krislaboratorier".
**
Det finns saker jag ser som problematiska i det här angreppssättet, vilket jag varit inne på förut. Den största risken tror jag filosofen Pär Segerdahl (han diskuterar inte arbetskritik utan skissar en intellektuell hållning) artikulerar i ett blogginlägg:
Livet är ett ytfenomen som intellektet genomskådar när det dyker ner under vad du naivt trodde helt enkelt fanns där.
4 comments:
Finns det inte också en risk i det segardahlska angreppssättet: livet, där vi bl.a. försöker kritiskt genomskåda saker, är ett ytfenomenen som det vardagsspråksfilosofiska intellektet genomskådar när det dyker ner under vad du naivt trodde var meningsfullt - kritiska analyser - och visar att de i själva verket är meningslösa. (Med det förstås inte sagt att det PS säger ska förstås så.)
Är inte helt säker på om jag förstår den omsvängda risken: är det inte just olika varianter av förhållningssätt till livet som ett 'ytfenomen' PS problematiserar som intellektualism? Men å andra sidan: hans poäng blir knepig om den tas som ett sätt att avvisa alla kritiska analyser som just ett sätt att spalta upp livet i ytfenomen & det-verkliga-därunder. Det där 'naivt' i citatet kanske för in en sådan risk.
Den risk jag försökte formulera - och, som sagt, det är inte riktat mot PS eller dig, utan mer en risk jag tror att det är viktigt att uppmärksamma, på samma sätt som risken för intellektualism - är risken att man dogmatiskt ställer livet mot något annat, "intellektuellt genomskådande" t.ex., dogmatiskt därför att det man ställer livet mot ju också hör till livet och svårligen låter sig skiljas från det, med följd att vardagsspråksfilosofen, som från början reagerade mot filosofins anspråk på att besitta en högre visdom, själv implicit tror sig besitta en sådan högre visdom i och med den egna påstådda förmågan att skilja det meningsfulla (det "egentliga" livet) från det som andra trodde var något meningsfullt men som alltså enligt vardagsspråksfilosofen inte är det ("intellektuellt genomskådande"). Tyvärr vet jag inte om jag kan formulera det tydligare än så, just nu i alla fall.
Jo, viktigt att uppmärksamma den risken (och bra beskrivning), eftersom både ger en konstig beskrivning av 'livet' och också 'intellektuellt genomskådande'. Typ: att filosofen just, som du säger, börjar skapa sin egen föreställning om vad som hör till livet & vad som inte gör det. Och jo, en sådan dogmatisk inställning går helt på tvären mot vardagsspråksfilosofins idéer om meningsfullhet : att det plötsligt kan se ut som om det ändå är filosofen som ska avgöra när något är meningsfullt eller meningslöst.
Post a Comment