stockholmsuppgörelse

För några månader sedan fick jag mail. Korrespondens följde. Administration följde. Och flera mejl. Nu har jag varit några dagar i stan som tidigare fyllt mig med nojor, ängslighet och märkliga, underjordiska aggressioner. STOCKHOLM. Stan där det går att väsa fram ett spetsigt "absolut" som svar på en förfrågan, stan där en Lindman befinner sig på känsloskalans randområden. Stockholm, med dess lågintensiva - ja, hur beskriva min upplevelse? - stämning av hypermedveten urskiljning människor-som-räknas. Så okej: jag sätts på ett flyg och åker med inställningen att nu ska jag försöka hantera och kanske komma bort från de här känslorna.

Jag är inbjuden till en konstgrej. Och på nåt sätt blir det bra, det hela. Slungas in i ett sammanhang jag är tidigare obekant med och möts av vänliga och intresserade människor som är generösa med sin tid. Ska vara med i en performance kring arbete och det som kunde vara skrämmande - att det är så öppet/oförutsägbart vad tillställningen kommer att bli - blir både intensivt och vimmelkantigt roligt. Utgångspunkten är bra: inte prestation, ingenting som bedöms. Ett samtalsorienterat tillfälle som kan fara åt olika håll, och det far åt olika håll (fåniga, konfrontativa, abrupta, engagerade) och det är okej. Efter performancen är det också oklart vad som ska hända, men sen hänger deltagarna kvar och samtalen spinner vidare i olika riktningar. Jag får dessutom tillfälle att prata med flera konstnärer om vad de gör, inbjuds att titta på verk, och det är väldigt spännande, och jag är tacksam att ha fått kika in och att de här typerna delat med sig av funderingar med en random filosofgäst från Åbo. Vad som gör mig så glad med den här (extremt välordnade, dessutom, av statlig konstinstitution) grejen är att jag ju brukar vara skiträdd för att "uppträda". Här släpper det där och jag hittar något slags lugn i att samtal, tonen i ett samtal, tillit/brist på tillit i ett samtal, inte går att styra och inte ska gå att styra och att det känns alldeles ypperligt skoj att samarbeta med konstnärer (som jag aldrig träffat förut) och att delta i en performance som utgår från just premissen om en situations blivande.

Jag har också lite tid att ägna mig åt att om/pröva mina stockholmsnojor. När jag landstiger är jag närmast jetlaggad efter att ha stigit upp halv fem. Tar en förmiddagslur och drömmer liksom framåt i tiden, om hur dagarna kommer att bli. Drömmer om en frenetisk konstadministratör som skrivet en tjock avhandling om Tove Janssons bruk av "mymla". Senare: långpromenad längs en väg vid ett tågspår, över en bro och till en annan holme, den där söder-om-söder. Där går ett motionsspår och jag lufsar skrockande bland stånkande och extremt vältränade stockholmare. Kommer till en annan bro och som ett mirakel hittar jag vad jag sökt efter länge-länge i den där stan: en hederlig (nästan-)RÄKÄLÄ med tanter och farbröder (snarare än hippa kids) som samtalar! Och eftersom jag är i Sverige kan jag inte låta bli att vifta med elefantöronen. Sitter hos frisören (alltså tja jag blev hur ska vi säga, eh, öh, smittad av vaddetnuvar och passade på att uträtta ärende) och knäpper på telefonen ("jobbar"), med bisterviktig min medan jag lyssnar på två typer. Den ena säger att den vill jobba mindre. Umgås mer med vänner. Trappa ner. Man blir äldre. Måste lära sig prioritera. "Och man vill ju inte ta med sig pengarna i graven heller!" Den andra säger, blixtsnabbt: "JO-O!" Det vill man. Sen tycktes hen tystna och reflektera över sitt spontana utrop. Under vistelsen håller jag mig exemplariskt harmonisk - förutom när jag dristar mig till att gå längs världens troligen mest otrevliga led, från söder till centralstationen. För att skona mig själv lägger jag av i maxväxeln bakom en framilande figur som ser ut som Sven Bertil Taube.

Förresten. Dom här sensommardagarna blir Åbo karnevalistiskt helaveckanrusigt. Stockholm, däremot (där jag hasade omkring) kändes nästan som en kulen februariafton i Mariehamn. I dagens SvD skriver Isabelle Ståhl om hur den urbana kulturen tömts på festarexcesser och istället pulserar det urbana rummet av hälsomedveten sportextas, typ olika Maratonlopp. Nåjo, utan att romantisera eller dissa varken det ena/andra så lite intressant, om det stämmer.