Igår var en viktig och framför allt, helvetes hoppingivande, dag. En massdemonstration ordnades i Helsingfors. Jag vinglar genom Åbo med migränhuvud. Ett gäng från stan åker i två bussar. Det är lite gemytlig skolresa över det hela. Vår researrangör har fixat smörgåsar och trip. Vi övar på slagord. Väl framme är det som om jag aldrig skulle ha varit i Hesa förut. Omtöcknad av sol & huvudvärk: gatstenarna krullar sig under fötterna. Sätter mig på ett räcke vid en passligt röd fana vid en stinkande poolpöl i Kaisaniemiparken. Sinsemellan grubblar vi hit & dit om vilket block vi ska gå med. Gänget just mellan internationell solidaritet och arbete/arbetslöshet blir utmärkt. Folk börjar samlas. MASSOR av folk! Försöker vända uppmärksamheten från migränskallen genom att diskutera om varför mänskliga rättigheter tas som det närmast till buds stående sätt att rikta uppmärksamheten mot missförhållanden. Vi tilldelas en fana, eller heter det banderoll, av en fackföreningsmänniska, kanske från Metalli. Stor och bökig är den, med budskapet, som ju träffar mig rent personligen, att inte skära ner i arbetslöshetsbidragen. En äldre man med käpp bakom oss hojtar, precis som min farmor skulle ha gjort: SKA VI INTE BÖRJA GÅ SNART? Svettas kopiöst & horisonten gungar & musik från tre håll & nån håller tal - jag hör inte ett jota. Marschen går via Järnvägstorget och Alexandersgatan, förbi universitetsbibban tror jag. En universitetsgubbe står med portfölj och kollar klentroget. I demonstrationen deltar folk av alla slag, i alla åldrar. Det som förenar oss: vi är förbannade på nedskärningspolitiken och överens om de destruktiva och framtidshotande följderna som den har. Slagorden är arga och humoristiska (och ibland populistiska) om vartannat. EI LEIKATA! Till och med inbundna Lindman skriker. Ser ett plakat med Sipilä som Edward Scissorhands. En skara människor försöker skrika "klasskrig!" men det sprider sig inget vidare. Själv tycker jag klasskrigsidén är mycket problematisk (liksom också den betydligt vanligare uppdelningen mellan folket och eliten). I ett skede, någonstans på Unionsgatan, sätter sig alla ner i 15 minuter, som en manifestation mot Sipiläs drömmerier om förlängd arbetstid. Tåget ringlar till Hagnäs torg där det är tal och musik och sånt. Uppgifterna om hur många som deltog i demonstrationen varierar: 5000 är den siffra som cirkulerat i många medier, medan andra sagt att det kan ha varit upp mot 15000 som var med. Hur som helst. Det var storartat att vara med, rörande att se folk som orkat släpa sig ut på gatorna. Det bästa: den här manifestationen handlar inte om intressen i en snäv mening. Fackförbund och organisationer som Kepa, Unicef och Finlands seniorförbund deltar, men demonstrationen är partipolitiskt obunden, vilket jag tror var ett bra drag. Som jag upplevde situationen solidariserade sig olika grupper - som ofta ställs i motsättning till varandra - och det drogs kopplingar mellan olika delar av samhället, som inte reducerades till Finland!, och olika gruppar av människor som nedskärningspolitiken drabbar: grundtrygghet för alla. En bra aspekt var den internationella solidaritetens framträdande roll. Till tåget anslöt sig också en egen demonstration om austeritypolitikens följder för barnens position. Åker hem i bussen med en hoppfull känsla: den här dagen som samlat en himla massa folk har tydliggjort att läget är AKUT.
Läser i kommentarfält: "DESSA PERSONER BORDE FÖRSTÅ ATT PENGAR INTE VÄXER PÅ TRÄD." Läser i kommentarfält: "ATT LEVA PÅ BIDRAG ÄR NOG EN UNDERLIG INSTÄLLNING!" Läser i kommentarfält: "VI HAR LEVT ÖVER VÅRA TILLGÅNGAR."
No comments:
Post a Comment