Finskan. Om skam.

Det har råkat bli en marxistisk sommar. Marxistisk konferens i Cardiff för snart en månad sen och nu ett marxläger i - Pargas! Den största utmaningen för mig under den här helgen var kombinationen nya människor och finska. Trots att jag bott i Åbo i - kröhöm - 15 år flyter finskan inte riktigt på. To be honest: min finska är det inte mycket bevänt med. Jag kan just och just staka mig igenom en vardagskonversation. Men grejen är att de sociala situationerna är avgörande. Att prata finska ansikte mot ansikte är en sak, och sådana samtal präglas av en ömsesidig vilja att förstå varandra. En helt annan, och lite mera traumatisk situation, är att försöka hänga med i snabbt framilande samtal mellan exempelvis vänners vänner. Jargong, skämt, heittoja, tonfall (saker som inte i sig är problematiska). Pratet rusar hit och dit, som prat gör. Vid denna punkt bryter min finskakunskap helt sönder och samman, vilket hänger ihop med lite andra saker också, sociala saker, och jag förstår ofta nästan ingenting av vad som pågår.

För mig har att tala finska varit förbundet med en typ av skam jag tror att en del finlandssvenskar känner igen: finska borde man ju absolut kunna; att inte kunna finska är att vara en dålig finlandssvensk som blir jobbig och krävande. Jag mumlar "jag kommer från Åland" som nåt slags ursäkt-förklaring-självspäkande lösenord. Den här helgen, mitt bland reflektionerna kring fallande profitkvot och alternativa ekonomier, funderar jag över den där skammen. Försöker förhålla mig till den, hantera den, inte låta den ta över. Blev nyfiken på vad en kesäkoulu om Marx kan tänkas gå ut på och eftersom Pargas ju inte befinner sig så långt borta bestämde jag mig för att åka. På lägret (som ordnas för fjärde eller femte året, coolt!) är alltså nästan alla fejs nya för mig. Redan det är skrämmande för den här blyga och - yes - socialt klumpiga och ängsliga typen. Men tänker: det här måste jag helt enkelt uthärda, de här nojorna, sårbarheten som språkbristerna är förbunden med, allt det där måste kunna göras hanterligt, mindre skrämmande. Och på nåt sätt blir det rätt bra, mitt i allt det som är ganska ansträngande och ja, också ofta pinsamt och stelt. Veckoslutet förlöpte och Marxgänget visade sig bestå av snälla människor som kunde deala med en vilsen ålänning. Det var föredrag, god mat och små diskussioner under kall MEGAmarxmåne. Föredragen och efterföljande diskussioner gick oftast att följa (även om jag själv höll låg profil där, också eftersom jag ju inte är någon Marxexpert överhuvudtaget). Tog mig friheten att växla mellan finska och engelska och folk hade inte några problem med det. En fin sak var att marxmänniskorna kom från olika sammanhang och åldersskillnaderna var stora, men problemfria. Statssocialister fraterniserade med anarkister utan att det uppstod sekteristiska tendenser. Jag försöker tänka så här: sociala situationer som de under helgen kan vara nog så svajiga och de kan innehålla en mängd stunder av missförstånd och gruvligt pinsam tystnad. Men det viktiga är att inte förlora hoppet om att mänskliga möten ändå är möjliga och att svajigheten trots allt inte är så farlig, den kan till och med ses som en potentiellt positiv sak - att möten är öppna och oförutsägbara och att stelhet plötsligt kan lösas upp genom några vardagligt förlösande ord eller gester. Med andra ord kämpar jag mot frestelsen att dra mig undan den här typen av språksituationer och sociala grejer.

Frågan om finskan är mer eller mindre akut för mig just nu eftersom min livssituation förändras och sammanhangen blir delvis andra än de akademiska. Att lära mig bättre finska är nödvändigt: måste, måste, måste. Det jag behöver är lugna kontexter där det inte krävs att folk levererar språkligt jonglerande heittoja. På nåt vis känner jag mig obegripligt optimistisk inför detta: på något sätt kommer det att fixa sig, att hitta trivsamma finskspråkiga rum. (Förslag mottages gärna!)