höstplaylist

Så här låter hösten: ett par sånger om arbetssamhället (en med barnkör), en omöjligt cheesy hippiegrej, finsk tango, en ballardisk låt, en klump mellow-schmellow, lite elegant mummel, folkcrooners från förr och nåt åt countryhållet. Och sommaren lät lite annorlunda, men inte mycket. (Jag har paus i mitt Spotify premium, vilket förvandlar skurkprogrammet till ett enda gissel, framförallt eftersom jag numera har hört flera sekunder av en musikhemskhet som heter Avicii - Spotify plågar sina gratislyssnare med musikreklam och det får typ lusten att lyssna på musik att sjunka till noll, så på mig fungerar den där reklamen inget vidare.)

bromance & romance

Jag läser Faidros av Platon. Han ger besked på den eviga gåtan: kan två män bara vara vänner, eller strävar deras vänskap hela tiden mot något annat? Platon har svar på tal: det borde den göra. Efter en lång utläggning om begär, återerinran, kärlek och tygellöshet säger Sokrates:

Där ser du, min pojke, vilka stora gudomliga ting som en älskares vänskap kommer att skänka dig! Men förbindelsen med en man som inte älskar är utspädd med mänskligt dödlig besinning, avkastar ett snålt mått av mänskligt dödliga fördelar och föder i vännens själ ett trälsinne, av vanligt folk prisat som något moraliskt fint; den för runt själen på jorden och i dess inre i niotusen år - utan förnuft.

Ja, den icke-erotiska manliga vänskapen trälar runt på jorden i niotusen år medan den bättre formen av vänskap lyfter upp själen mot skönheten och filosofin, skriver Platon, genom Sokrates.

Kort sagt är det lite fint att en av historiens berömdaste filosofer ägnat en hel dialog åt en filosofisk hyllning av den homosexuella kärleken. (Och det är nog ganska oklart det där med det 'platonska' i bilden av kärlek mellan män hos Platon, även om han problematiserar sexualitetens roll, men det hela lämnas intressant öppet för tolkning.)

på tal om idrottism

Elaka bloggen skrev om idrottism igår och själv lade jag ut en osammanhängande harang häromdagen om ett relaterat ämne. Idag läser jag en text i Hesari av en människa vars texter nästan alltid gör mig trött och sur. Vi snackar Jari Sarasvuo som än en gång vill inskärpa individuellt ansvar. Det här med arbetsrelaterad stress har främst med svaghet att göra. Sluta klaga och för guds skull inga fler tungsinta tankar. Ut i motionsspåret, lite lidande i motionens och ansvarstagandets tecken får dig på rätt köl! Hälsa handlar framför allt om handlingskraft!

Sen verran täytyy opetella sietämään kuormaa, että vaikeat ihmiset, ahdistavat ajatukset ja pehmeän lihan ulina eivät niin helposti paina polvilleen. Hiki on eron kyyneleitä, kun liha hyvästelee heikkoutta. Arvokkaasti kohdattu harmi on hinta hyvästä elämästä.
Älä siis kerjää kevyempää taakkaa. Kärsi sopivasti, että saisit vahvemman selän. 

Brunt+blått = en blir rätt rädd av att läsa dylikt, där svagt ställs mot starkt, där den enda medicinen är att, kort och gott, klart som korvspad, rycka upp sig.

Lindman låter sig provoceras!

Janne Strang fortsätter sin religionskritiska linje på HBL:s ledarplats. Ärligt talat har jag inte funderat speciellt mycket på dylika frågor sen jag höll på med min gradu (som handlade om icke-tro och i någon mening, ateism) och då tragglade jag 764 texter av människor som tycker att det här med försanthållanden och vetenskaplighet är det som EGENTLIGEN är det viktigaste i våra liv och åtminstone är det rationaliteten som borde styra vårt leverne. Själv skulle jag mena att betoningen av våra livs vetenskaplighet är gravt förvrängande. NÄR kretsar ditt liv kring verifikationsproblematiken, undrar jag stillsamt - jfr. Wittgenstein: VET du att du har en hand, att världen är äldre än du, att föremål inte försvinner ut i tomma intet hux flux etc? Alltså, tanken om att religion skulle vara ett massivt undantag i relation till våra annars rationella liv är väldigt konstig. Bilden av religion är konstig och bilden av våra liv som små upplysta vetenskapsprojekt är bisarr.

Dessutom är tonfallet som används i texten inte så lite självgott: det den här typen av religionskritik sysslar med är i huvudsak att framhålla den egna rationaliteten, som antas vara förankrad i en universell rationalitet som vi alla borde&måste dela. Det som fascinerar mig är hur man i sin religionskritiska iver trollar fram begrepp om vetenskaplighet och rationalitet som för det mesta ligger bortglömda i den positivistiska filosofins dammiga verk - men just i den här diskussionen tycks sådan rationalism helt och hållet gångbar. Varför? Poängen är, för att vara övertydlig, att bilden av religion som en metafysisk förklaringsmodell är enormt reduktionistisk. Strang skulle kanske igen svara att han uttrycker sig provocerande, men vad är pointen med det? Skapar inte en sån provokation bara en polariserad debatt?

Religiösa yttringar måste kunna kritiseras på andra, mera interpersonella, sätt - inte genom att åberopa det universella förnuftet. Den kritiken måste hela tiden se över sitt eget bruk av begrepp som 'religiös' och vara lyhörd inför hur folk beskriver religionens/trons roll i sina liv (att vara lyhörd är inte samma sak som att ta en beskrivning för given). Hur mycket är min kritik en form av projektion? Är min kritik verkligen träffande, fångar den det som skaver?

Religionskritik som utgår från rationalism är framför allt ett sätt att kapa av alla former av dialog. Det finns inget att svara på den, diskussionen går i baklås (vilket tusen försök i religionsfilosofin visat, då skribenter tagit sin tillflykt till ett rationalistiskt försvar av religion, och så harvar diskussionen på i samma spår till domedagen).

För övrigt: det som är problematiskt när folk dissar andras liv på religiösa grunder ('homosexualitet är synd') är inte att deras 'argument' är ohållbara. Det handlar inte om att argumentera över huvud taget. Det som är skrämmande är ju att det finns folk som riktar hat och förakt mot andra människors kärlek.

EDIT: Läs också den här texten om jobbiga ateister!

dagens sentens

äldre man utbrister förtjust när han får kaffe och sällskap:
- kaffetider ä in bästa tii'in på dain!
Kaffetider när det är kaffetider, nästan-höst, havet som slumrar grönt, en blir groggig i huvet och saker är så där overkligt vackra som de är bara så här års, helt fucking oemotståndligt, olika sysslor, de vanliga ramsorna, kaffetider, någon fågel kvackar, grannen kommer körande i sin bil och ropar genom ett öppet bilfönster de senaste newsen, hon kör makligt i takt med oss och berättar, men sen är hon för långt borta och då hör vi inte längre vad hon säger.

- - - På tal om sånt här fick jag plötsligt lust att läsa om Joel Petterssons Måndagsmorgon, en samling texter som uttrycker förundran inför tillvaron. Perfekt bok för just det här tillståndet. Petterson skrev på rolig och klurig dialekt och hans skrivande var oftast impressionistiskt, utan stora gester, men med ett slags öm uppmärksamhet inför saker som jag sällan stött på hos andra författare. Petterson var verksam som författare, dramatiker och konstnär (och hönsuppfödare!), en åländsk särling som trist nog inte hann skriva så många böcker. (Läser att Petterson bl.a. publicerade sina texter i Åländs odling. Till alla aspirerande författare: inte dissa obskyra tidskrifter!) Jag skulle hoppas på att nåt förlag tar sig för att ge ut Petterssons dramatiska och litterära alster i en fin volym.

dagens sura gubbe (jag)

"For sports includes not merely the drive to do violence to others but also the wish to be attacked oneself and suffer. [....] Modern sports, one will perhaps say, seek to restore to the body some of the functions of which the machine has deprived it. But they do so only in order to train men all the more inexorably to serve the machine. Hence sports belong to the realm of unfreedom, no matter where they are organized."* Vem? Adorno såklart. Enormt reduktionistiskt, men sammanfattar typ vad jag tycker om idén om att springa på gym för att känna sig fri och ledig i sin kropp. Eller egentligen en sorts prat (skryt) om prestationer på gymmet och hur mycket folk tränar för att trimma sina kroppar. Och 'maskin' hänvisar då inte /bara/ till tekniken på gymmet, som var obekant för en sån som Adorno, utan sport som ett slags samhällsanpassning (en dugande kropp och en skötsam medborgare med hälsosamma vanor i arbetssamhället). Hans poäng är såklart att idrotten inte är en frizon utan knyter arbetaren tätare till den kapitalistiska apparaten. Jag har ofta svårt att formulera min avoghet till idrott (det finns säkert en hel del skumt och kontraproduktivt där, när jag tänker på idrott förvandlas jag GENAST till sur-Adorno som tycker att sport är märklig kult), och att jag tyr mig till sådana här citat gör saken knappast bättre. Men åtminstone blir det bara sämre av att följa med debatten om OS i Sotji: idrott som en autonom sfär som ingenting har med annat i livet att göra, i idrotten gäller det tävling, tävling, politik har åtminstone inget där att göra och då ska allt som kan tolkas som protestyttringar förbjudas.

Men ja, öh - Adornocitatet är ganska crap - fast ... det där om våld och sport är lite intressant - men det skulle behövas flera kritiska (kanske skeptiska) röster om idrott, och då menar jag inte Adornokritiska utan försök att förstå varför sport har en så enormt stor roll i kulturen och olika föreställningar om idrott. Själv är jag som sagt den sämsta att uttala mig här för det enda som egentligen fångar mig med något idrottsrelaterat är då det hela blir nästan kontemplativt, som om man t.ex. råkar kolla på snooker mitt i natten och nån torr brittisk gubbe kommenterar.

Jag brukar störa mig på fåniga sätt att t.ex. reducera religion (jfr viss hblgrej på ledarplats häromsisten), att liksom hasta fram till en bild av vad religion är som mest ger uttryck för ens egen hållning. Och när det gäller idrott är jag själv den som slänger fram de där bilderna, istället för att fundera på vad det är för slags främlingskap/avstånd jag känner för sport och elitidrott i synnerhet, och kanske ännu mer retorik (snarare än praktik, vilket jag inte vet ett skvatt om) kring motionsidrott, och vad det är som gör mig rabiat. I essä "Kan vi förstå oss själva?" (hittas i ett gammalt nummer av Glänta) pratar Peter Winch om den konstiga idén om att det är bara andra kulturer som konfronterar oss med förståelseproblem, som om vi vore genomskinliga för oss själva. Winch påminner sig sen om att det finns en mängd fenomen i den egna kulturen som kan framstå som helt obegripliga. Han tar (om jag minns rätt) exemplet fotboll och Escobar (okej att det råder oenigheter om vad situationen egentligen bottnade i): att det är obegripligt hur någon kan mörda en annan människa på grund av fotboll.Winchs avsikt är inte att dissa fotboll, utan att peka på sin egen oförståelse som gäller just något i sin egen kultur. Och ja, mina ofta hetsiga och grumliga tankar om idrott är exempel på hur det kan vara svårt att tänka redigt på sådant som på olika sätt är en del av vardagslivet (och mångas liv) och i kulturen.

* Sura gubbar försöker bräcka andra sura gubbar i surhet. Marshall Berman, sur gubbe, skriver om body-building, jogging och hälsokulten som en "expectation of catastrophe, a fixation on death."

den pompösa hörnan

Jag bökar i en så pompös avhandlingssnutt att all annan skrivlust undermineras. Nu skriver jag med dramatiskt utdragna, TUNGA tangentslag och känner ANSPRÅKEN, för det här är STORA frågor, öö eller. Och i takt med det krymper tankeförmågan och impulsen att flippa ut och skriva andra saker. Inte bra. Istället lyssnar jag på storvulen musik och känner mig oändligt lat.

feminism och integritet

"If I didn't define myself for myself, I would be crunched into other people's fantasies for me and eaten alive." Så skriver Audre Lord (borde läsa henne). Det här förefaller mig vara en symptomatisk, men oändligt tragisk inställning. Antingen den manliga blicken som krossar dig och käkar upp dig eller så tar du makten i dina egna händer och definierar dig själv. Vad innebär det att 'definiera sig själv'? Om maktblicken skapar rädsla och konformism, oro och vilja att behaga (vilket den gör, hos alla) så är då verkligen den enda utvägen ett slags förstärkt självmedvetenhet, en sorts integritet (sätta gränser)? Är det inte självmedvetenheten som är en del av problemet?
MÅSTE man definiera sig själv?
MÅSTE man rusta sig inför en värld som hela tiden håller på att sätta tänderna i en?
I en sådan värld vill inte jag leva. Jag vägrar.
(Reflektionen tog löst avstamp från den här bloggtexten. Jag håller med Hellgren om allt, men är tveksam inför just det där sista.)

hitta ditt inre jag - för 5000 dollar

Jag har för ovana att titta på What Not to Wear medan jag käkar middag. Programmet är som en miniatyr av allt som är märkligt i samtiden - och jag vet inte varför jag har fastnat i att titta. Det rör sig om en glad och uppbygglig reality show (såklart), ett av de där oändliga make-over-programmen. Två programledare, odrägliga är dom båda två, dyker upp vid en intet ont anande amerikans sida för att berätta för denne att folk i hennes närhet anser att hon klär sig skitfult. Nu börjar vägen till omvändelse. Offret ska skolas till insikt och smak, och framför att ska hon få en ny syn på sig själv. Programmet ska alltså erbjuda lite lättsam vardagsterapi, hur man hittar fram till sitt innersta och lite tårar blir det mellan varven. Alla offer i serien är kvinnor (så klart) och det är just deras kvinnlighet som ska hållas i schack. Vissa av damerna får höra att de klär sig alltför utmanande vilket inte går an för då är man ingen Professionellt Trovärdig Kvinna medan andra får rådet att klä sig mera feminint för att det är ju vad din Man vill ha eller det är det enda sättet att Hitta den Rätta. Föraktfulla kommentarer om hur fult människorna klär sig blandas med pep-talk ("you ARE beautiful!") och försök till djuplodande reflektioner till hur man är en bra förebild på jobbet eller för sina barn (man måste LÄRA ungarna att de kan vara nöjda med sig själva GENOM att man själv visar att man "tycker om" sig själv). 10/10 av offren klär sig roligare och mer personligt före omvandlingen än efteråt, då de standardiserats till något slags allmän uppfattning om vad som är gångbart för en Kvinna; all personlighet rinner av typerna och de flesta av dem låter sig regisseras till att tacksamt uttrycka sin nya insikt om vad det kräver att vara övertygande i arbetslivet eller sexig på relationsmarknaden. Sensmoralen är att en catsuit-dräkt köpt i en porrbutik eller slafsiga och noppiga loppisfynd får stryka på foten till fördel för propra blusar och klänningar som diskret ska framhäva damernas, som det hela tiden heter, "kroppstyp" (vad som ska döljas och vad som ska lyftas fram). Det värsta man kan göra, inskärper programledarna, är att ge upp, eller att se ut som någon som gett upp, vare sig det gäller karlarna på marknaden, den äktenskapliga tvåsamheten eller det konkurrensdriva arbetslivet - i alla sfärer ska man lära sig att vara diskret men inte för diskret, ha självförtroende men inte skylta med sig själv och man ska visa att man är en egen, autentisk person som kan spendera 5000 dollar på noga avvägt mönstrade och neutrala basplagg, INTE skrikiga tröjor eller bylsiga säckar.

Och under tiden tänker jag på filosofer som Charles Taylor som skriver ungefär som den här makeover-showen, bara att förmaningarna upphöjts till tes om hur det moderna subjektet söker sig till autenticitet i en ständig vacklan mellan att konstruera/uppfinna sig själv och att hitta fram till sin egen individuella essens i det oändliga projektet som stavas självförverkligande. Taylor nöjer sig med att peka ut det här som en spänning som vi måste leva med och hantera, och det är ju precis vad de otäcka programledarna i What Not to Wear gör också. Det som den där eländiga realityshowen visar är vilket våld som brukas mot den egna personen i en kultur som på olika sätt snurrar kring att man ska ha gott självförtroende, men samtidigt ska man hela tiden vara i rörelse och inte bli lat eller uppgiven, hela tiden ska man försöka, jobba och tro på sig själv, och tror man inte på sig själv, börjar man tvivla, ja då får man fan i mig se till att försöka lite mera och hårdare.

The Knife i Hfors

The Knifes spelning i Håfårs visade sig vara en mera spännande affär än jag väntat mig (jag har inte riktigt hunnit idissla Shaking the Habitual ännu, men lovande är det). För det första det här med autenticitet, tanken om att rockmusiker ska skapa intimitet och bjuda på sig själva, göra spontana upptåg och visa en annorlunda sida av sitt innersta som bara just den här publiken ikväll får ta del av. The Knife säger fuck that, låt oss pretto-fåna oss och fundera. Det är till och med ovisst om Karin och Olof Dreijer befinner sig uppe på scenen där bland dansare och märkliga sci-fi-instrument, och det är just nu inte bara en tanke som slår en synskadad person som mig. En röst sjunger, men kanske ingen sjunger där uppe, trots att någon rör på läpparna (kommer att tänka på den där otäcka scenen i Mulholland Dr, ni minns). Ibland träder någon fram på scenen (på det där klassiska viset, nu ska här byggas D R A M A T I K) men det är oklart vem denna någon är. Konserten är mera ett slags simulation än en urladdning av pop-energi i den där utnötta, klassiska meningen. Hett är det i tältet vi står i och skeptiska miner blandas med folk som har kul. Det dansas och grejas på scenen (ett av förbanden var en helt fruktansvärt enerverande aerobic-nisse), och någon skriker ibland uppmuntrande tillrop till publiken, precis som det ska vara ju, men nu är effekten nästan otäck. Under en låt står församlingen av dansare och vem-det-nu-är mest i ett hörn och hänger. Knepigt värre, och jag gillar det där, kanske framför allt för att jag sällan berörs av spelningar utan bara blir trött och matt av manér, den där konstiga blandningen av personligt och kollektivt och rockstars som ska vara både mystiska och vardagssvettiga på en och samma paradoxala gång. Är man trött på storvulen goja (och högt uppskruvade förväntningar på en Upplevelse) tar The Knife fram något märkligt befriande och optimistiskt, fast jag har svårt att förklara den där optimismen, men så kändes det där och då.

Om det ambivalenta medvetandegörandet

En av de saker jag grunnar allra mest på just nu (gällande feminism, arbetskritik, filosofi) är vad man egentligen tänker sig hålla på med när man går in i beskrivningar av moralisk korruption, ruttna strukturer, allomfattande onda mönster. Har en klok vän, P, som har ett intressant grepp på de här sakerna. Hen brukar ofta varna för risken att gå in i ett slags huvudlös tro på att man genom att avtäcka en struktur redan förändrat något (hen brukar citera ett ställe hos Eve Sedgwick tror jag), men att alternativet inte heller är en loj gest, "det är inte så svart-vitt som ni feminister/kritiska teoretiker (osv) tror."

På jobbet läser jag en mängd nattsvart kritiska texter som går in för att beskriva och artikulera HUR DET ÄR, att vi har saker framför näsan som vi inte ser/erkänner/vidkänner eller vi har komplexa relationer som vi är insyltade i. Att vara delaktig blir just alltid att vara insyltad, en börda snarare än en möjlighet, en avstamp. Den värld som träder fram är syrefattig och klaustrofobisk, där finns en massa skikt men de leder bara nedåt, mot dunkel och klarhet handlar bara om att visa de här avgrunderna. Trots att texterna i fråga är bra på en mängd sätt (att man får syn på saker som är ruttna och bör beskrivas just så, snarare än t.ex. 'ja det finns dåliga varianter och så finns det bra'), finns det hos dessa skribenterna ett slags märkligt drag, en form av underliggande, lite masochistisk njutning i att med en stark egen röst (kanske för stark och entonig) framhålla hur fucked up världen är, att vi verkligen är intrasslade i system som inte går att förändra i första taget. Det här är också röster som på olika sätt ifrågasätter medvetandegörandets villkor (vi är indragna i ideologi osv., språket vecklar in sig i sig självt, ingen är genomskinlig för sig själv, vi är oss själva fjärmast etc.) men samtidigt framhåller de sig själva som ett slags ambivalenta, men alltid enormt retoriskt flinka sanningssägare, som på något plan har sett igenom hela slurven av retorik&praktik (Zizek är kanske ett exempel?) och kan lägga ut vilka olika självbedrägerier vi har hänfallit åt. Det är just det här, den cyniska kritikern som ställer sig utanför allt samtidigt som hen betonar att hen själv är indragen i hela smeten, som oroar mig. - - - Kontrasten här är inte pragmatism, att sakligt&sammanbitet sätta sig vid förhandlingsbordet och kärna fram lösningar.

Den viktiga frågan här är alltså: på vilket sätt kan medvetandegörande (beskrivningar av patriarkatet, t.ex. men också förståelser av kapitalism eller varför inte samtal om personliga relationer) riskera att bidra till ett förstärkande, att något framställs som ett så övergripande och svårfångat nätverk av strukturer och relationer att själva beskrivningen gör en maktlös inför det här? Det slår mig att allt tänkande borde utgå från möjlighetens, den öppna framtidens perspektiv. Men vad innebär det att säga så? (Funderingarna här ansluter löst till en annan sak jag ofta funderar på, dvs. det här om glädje och cynism. Skälet till att jag så ofta tar upp den här tematiken är eftersom jag personligen ofta dras till sådana här perspektiv, som en person som har lätt för att gå in i ett kritiskt perspektiv som har en slagsida av hopplöshet. Brukar tänka på Agneta Klingspor då, hennes bok Går det åt helvete är jag ändå född. Den titeln är den bästa jag vet, som ett slags motgift mot nämnda, livströtta tendens.)

Jag kan tänka mig att ordet medvetandegörandet kan verka missriktat här om det handlar t.ex. om kritisk teori. Men min poäng handlar mest om en övertro på just kritik, avslöjande, att just sådant fetischeras som den viktigaste formen av tänkande. Jag säger inte att kritik inte är viktigt, att det inte är en svår uppgift att blottlägga sådant som i olika bemärkelser är dolt, men problemen börjar när blottläggandet så att säga i sitt eget närmandesätt tar kål på den värld som den är avsedd att upptäcka.  

1985, fast värre

queasy feelings

^^^^

jag är sjuk hela tiden / bladlössen pissar från lindarna / jag har blivit beroende av glass (tänker på Howard Hughes som lät skeppa ett parti om 750 l bananglass till sin hotellresidens) / nu är nu / jag läser olika utlåtanden om Jonathan Crarys bok om 24/7-kapitalism. Crary ser sömnen som något subversivt: ”Huvudsaken i mitt resonemang är”, skriver således Crary, ”att i den kontext som är vårt nu, kan sömnen stå för varaktigheten hos det sociala, och sömnen kan liknas vid andra trösklar där samhället kan försvara och skydda sig självt. Som det mest privata, mest sårbara tillstånd gemensamt för alla är sömnen på ett avgörande sätt beroende av samhället för att kunna vidmakthållas.”/ jag slår huvudet i en dörrkarm, solen lyser direkt in i rummet, en granne spelar satisfaction på högsta volym, jag hatar bilar / en bloggare - Bernur, extremt läsvärd, formulerar sån litteratur jag uppskattar (han gör det på tal om Jelineks Prinsessdramer): det osmidigt skrivna.



jag lyssnar uteslutande på otäck musik just nu.