27 March 2013

pessimism & filosofi

Paul Horwich skriver så här i en lite märklig, om än knappast uppseendeväckande, text om Wittgenstein i New York Times' "The Stone" (där längre essäer om filosofiska teman publiceras, ibland är det intressant men alltför ofta är det samma gamla tråkiga teman som vevas: Gud, liberalismen, hjärnan - trippelsnark, men intressanta topiker som 'tenderness' eller depression har även dykt upp):
Given this extreme pessimism about the potential of philosophy — perhaps tantamount to a denial that there is such a subject — it is hardly surprising that “Wittgenstein” is uttered with a curl of the lip in most philosophical circles. For who likes to be told that his or her life’s work is confused and pointless? Thus, even Bertrand Russell, his early teacher and enthusiastic supporter, was eventually led to complain peevishly that Wittgenstein seems to have “grown tired of serious thinking and invented a doctrine which would make such an activity unnecessary.”
Horwich, som menar att alla utom en liten, liten minikrets i det filosofiska samfundet anser att Wittgenstein är en tönt, skriver alltså här att Wittgenstein är pessimistisk angående filosofin. Förvisso vet jag att många skulle säga just detta (och det finns ju en hel del saker han själv säger som går åt det hållet) att Wittgenstein är en sån där filosof som bara förstör, som är destruktiv, negativ och quietistisk - han är en filosof som snuvar oss på filosofin (dvs. att reda ut hur allt egentligen är, jag menar egentligen, bakom och under och oberoende eller åtminstone på något annat plan än våra immediate intuitive preconceived folk psychological beliefs!). Så riggas sen en mer positiv bild av filosofin upp, också just i samma trötta scientistiska spår som Horwich nämner. Okej, nu blev det polemiskt, men diskussionen blir ofta så här. Filosofin sägs ha en positiv roll genom att ladda ett batteri med skäl för det ena eller andra. Läs här ett svar till Horwich där det är bl.a. filosofi som 'evidence-based standards of rationality' som erbjuds (för man kan ju inte, som Wittgenstein, lita på det vardagliga!) och han avrundar genom att säga att filosofin måste kunna utveckla metafysiska teorier och förklaringar. Eller så säger filosofin ingenting annat än "THIS DOESN'T MAKE SENSE!!!" och då blir ju det hela rätt så minimalistiskt och världsfrånvänt eller va? De här två alternativen förefaller mig alldeles för enkelspåriga.

Jag skulle själv inte säga att Wittgenstein är pessimistisk angående filosofins potential (jag kan dock inte säga att jag är jättebeläst på W), även om jag minns att det här gjorde mig frustrerad under de första åren som filosofistuderande (på den filoinst där jag studerade och jobbar har ett wittgensteinskt sätt att förstå filosofi haft en betydande roll). Jag kommer ihåg den den där frustrationen: dels verkade den vara något slags besvikelse över att konfronteras med bilder av filosofi som gick på tvären mot det som jag uppfattade att filosofin skulle svara på: KAN vi förstå andra människor? ÄR allt relativt? VAD är språk och HUR lär man sig tala? Vad innebär det EGENTLIGEN att en människa förändras? För att nu nämna saker som gnagde i mig då, och som jag skrev uppsatser om på kurser. Filosoferna i Wittgensteins spår, och Wittgenstein själv, erbjöd saker som jag fann irriterande, irrelevanta, på sidan om vad som verkade viktigt: de här tomtarna snackade ju bara om vad man menar när man säger .... vad man säger när man använder ett begrepp så här .... att man också kan hålla den här bilden eller användningen i tankarna ..... WTF, tänkte jag, här blir ingenting gjort, ingenting riktigt filosoferat - man kommer ju inte till något! Det var otåliga tider, och den otåligheten har jag nog aldrig fått bukt med, trots att den ändrat skepnad.

Småningom började den där känslan försvinna - det är inte oväsentligt att det handlar om en känsla! Dvs. att också känslor är viktiga i hur man filosoferar och jobbar med filosofiska frågor. En av de saker som förändrades var hur jag började förstå filosofins anspråk på ett annorlunda sätt än tidigare. De filosofer jag läste framstod inte längre huvudsakligen som folk som skulle tillhandahålla olika lösningar på ett visst, givet filosofiskt problem (som om det finns fastspikade 'filosofiska problem' där utmaningen består i att trixa fram smarta svar). Det som blev mera intressant var hur filosofiska problem uppstår, vad som gör att man börjar fråga, att nåt uppstår som något som man vill fundera kring, något som väcker frågor. Jag bekymrade mig inte lika mycket om att filosofin ska avtäcka/artikulera/teoretisera/rota fram hur saker egentligen förhåller sig - även om sådan oro alltid med jämna mellanrum ger sig till känna, och det är också viktigt, att den här typen av frestelse inte är av en sådan karaktär att den "ger med sig" bara man har tänkt riktigt klokt och grundligt på grejs. Dock håller jag inte med om (ibland är det wittgenstein-inspirerade filosofer som säger det här) att filosofin ska begränsa sig till pilla med språkanvändningar och måla upp nåt slags kopplingar mellan begreppen och sen kan man gå hem och sova när utredningen har fixat det så lyckligt att reda och överskådlighet uppstått bland begreppen.

Om jag ska nämna en sak som gör att jag inte tycker att Wittgenstein är pessimistisk gällande filosofins anspråk är det att han genom kravet på klarhet kring vilka anspråk filosofin faktiskt kan ha tvingar en att hela tiden tänka efter: exakt vad gör man när man filosoferar? Vilket slags fråga är det man stångas med? Är det den fråga man egentligen tänker att man är upptagen med, eller är det så att frågan hela tiden blir flera frågor som springer åt många håll, eller är det så att ens tankar flackar omkring och bara tycks röra sig om något specifikt? Varför är det vissa funderingar som genast anmäler sig när jag funderar på en viss sak, varför börjar jag tänka i en vissa banor - hur förhåller sig det till allt annat jag och andra säger och gör, när jag inte är intrasslad i den här ena funderingen? Varför börjar jag stirra i den här ena riktningen?

Det jag gillar med Wittgensteins syn på filosofi, eller vad jag nu tagit fasta på av vad han skriver, är att den öppnar upp för hur filosofin - tänkandets alla låsningar och spöken och labyrinter och återvändsgränder - befinner sig precis just mitt i livet och ingen annanstans. Filosofi i den meningen rör sig såklart inte bara om att knyta upp olika knutar och reda upp i härvorna, utan det som jag ser som engagerande i filosofi (ibland wittgensteiniansk) är att den får särskilda möjligheter att träda fram, t.ex. om man inte går med på tanken att alla människor är själviska eller att all kärlek är idealiserande eller att språk huvudsakligen är förmedling av information eller att arbete antingen är slit eller personligt självförverkligande är det andra håll jag kommer att vrida huvudet mot, och det förändrar mig. Av det skälet skulle jag inte haka upp mig på att Wstein skriver att filosofin "lämnar allt som det är".

Det här kanske är dumt men det jag lärt mig hos wittgensteinianer är nåt jag inte så ofta stöter på i t.ex. kontinental filosofi: en sorts ödmjukhet där filosofin inte kan gå ut på att lägga ut hur saker är, utan filosofin består långt i att prova sig fram, försöka och schabbla bort, fundera och inse att man gått in i en vägg där man börjar prata tomt och inte längre har koll på vad man menar. Det jag ibland stör mig på också hos de filosofer jag uppskattar i den kontinentala filosofin (om man nu kan prata om såna där uppdelningar alls) är att det finns rätt lite rum för att göra filosofin eftertänksam, personlig, självprövande i en annan bemärkelse än allmänt skeptiska påståenden om att man alltid är fången i strukturer eller språklig metafysik som gör genuin självförståelse omöjlig. Jag brukar kolla efter bloggar som behandlar frågor som i nån bemärkelse är filosofiska och då reagerar jag ofta (det finns flera undantag! ska kanske blogga om det nån gång) på ett slags självsäkerhet i tonfallet som gör att jag nästan omedelbums söker mig bort, oavsett om det rör sig om marxistisk ideologikritik eller funderingar om medvetandet. De här människorna har säkert mycket bra att säga men jag orkar inte med ett visst sätt att närma sig saker som jag uppfattar som ogenomträngligt på det sättet att det inte öppnar upp för dialog om vad saker betyder när man skiter i vissa sätt att uttrycka saker intellektuellt genom vissa begrepp och vändningar.

// Sorry gnället, det där lät rejält fucking självgott. Det som jag ofta glömmer bort när jag murar in mig i egna tirader och utfall, men som jag stör mig på när jag ser det hos andra (förstås hehe) är tendensen att säga: det här är RIKTIG filosofi, det här är vad filosofi ÄR, vad det är när det är PÅ ALLVAAAAR - allt annat är bara ytligt skit. Påminnelse: de filosofer jag för egen del tycker mig ha lärt saker av filosoferar i olika anda, med olika anspråk, i olika tonfall; de är bekymrade om olika sorters problem och de ser helt olika på filosofins roll. T.ex. filosofer som Marx, Kierkegaard, Weil, Arendt, Wittgenstein, Butler, Levinas och Rhees har ganska lite gemensamt - jag skulle inte säga att det finns någon allmän bild av filosofi som är "bra". Man gör filosofi på olika sätt, och filosofi kan vara bra på en mängd olika vis.

Och: filosofi är ju inte bara filosofer och böcker. I bra samtal är det helt öppet vad det filosofiska är och hur det kan komma in. Då handlar filosofin om att prata med en enskild annan - det handlar om att prata med dig, och de frågor som sysselsätter och pinar dig, och hur jag själv skulle reagera på att det är just du som säger de här sakerna. I det avseendet kan det inte finnas någon klar gräns mellan det filosofiska och det icke-filosofiska (fast jag vill ju inte heller säga: allt är filosofi, bara att filosofiska frågor anmäler sig på oväntade, ibland plötsliga och förbluffande vis). Här är det filosofiska samma sak som tilltal, att tillsammans med någon annan engageras i ett försök att bli klar över något, eller formulera ett bryderi, eller stava ut en skevhet.

Och detta alltså sagt av en person som har fem miljoner nojor och rädslor om filosofi, filosoferandet, filosofiska samtal - i mitt vardagsliv som filosof ingår ständiga tvivel på vad jag håller på med, vad filosofer håller på med, om det inte vore bättre att mangla dynvar istället för att tänka på Marx, om hur filosofi könas på underliga sätt som är svåra att få tag i och formulera, OJ FAN jag blir trött av att läsa, tala, förstå osv osv, om det är värt att hålla på och gnaga på de här eviga sakerna år ut och år in. Men det är issues jag måste leva med, för det är det enda sättet just nu. Och just därför dyker frågan upp: vad är det i filosofi som är meningsfullt? vad är filosofi? hur ser jag själv på filosofins roll?

4 comments:

Camilla said...

Insåg att jag inte besökt din blogg på länge, (eller bloggar nästan öht), så därför en sådan här sen och också onödig kommentar. Du skrev på slutet ungefär, "Vad är det som gör filosofi meningsfullt?"
Svaret är väl snarast att visa hur filosofin (som kärleken) ändrar på vad vi ser som meningsfullt, vad som kan räknas som meningsfulla frågor, möjliga svar. Så att meningen knappast kan uppfattas om man inte redan är inlemmad i praktiken.

M. Lindman said...

bra kommentar C!
jag håller med dig, du menar alltså att meningsfrågorna uppstår inom filosoferandet, men inte som något externt som t.ex. utifrån kunde visa det meningsfulla?
Å andra sidan: när jag angstar över filosofi & funderar över dess meningsfullhet är det sällan klart vad jag har i tankarna. ibland är det pompös filosofi (till-döden-varo bla bla) som drar i mina nervtrådar. ibland är det tekniska tidskriftsartiklar. ibland är det egen oförmåga att säga saker, frustration. Och här uppstår olika meningsfrågor som har med filosofi att göra, men i mkt olika bemärkelser.

Camilla said...

Jag tror inte din "å andra sidan" är en så annan sida. Snarare är det väl exempel på olika meningsfrågor som aktualiseras genom filosoferandet, och specifikt (fast nu ser jag ett gemsnamt drag i det du vill säga är olika frågor) en slags personlig fråga som drar i dig om det du gör är meningsfullt, samtidigt som det är en kamp att se mening i det tänkande som andra engagerar sig i. Men de här frågorna (hos dig) uppstår ju också i kontrasten mot något som du ser en mening i. Och samtidigt (nu talar jag om mig själv), ibland är meningen en brinnande fackla, ibland skymtar den bara någonstans, och andra gånger flyger den förbi utan att jag hinner fånga den. (Men på ett mer personligt plan: Jag tror att du på ett allmänt plan kämpar mer med de här frågorna i den här formen än jag gör. Åtminstone i mitt nuvarande livsskede. När du är frustrerad är jag snarare arg. Eller de frågor som drar i mig är snarare praktiska och externa. "Kan jag syssla med det här i framtiden?" "Orkar jag med snuttjobb." Men frågan om filosofins meningsfullhet vilar på sätt och vis lugn i mig. Filosofin är det meningsfulla i mitt tänkande och kännande. Eller så är jag bara självgod. :) )

M. Lindman said...

Att min frustration är intern till att annat är meningsfullt, och att detta på nåt sätt ändå finns i filosofin, skulle jag hålla med dig om.

Men i kontrast till dig har jag inte vissheten om att det är meningsfullt att filosofera och att filosofin alltid förblir meningsfull. Men också när jag befinner mig mitt i en sån förtvivlan (som t.ex. handlar om att jag famlar i mina tankar) skulle jag ju gå med på att det trots allt är viktigt att artikulera saker.

Men kanske också så här: jag kan ibland drabbas av att filosofiska problem framstår som overkliga för mig. De drabbar mig inte. De rör mig inte en millimeter åt nåt håll alls. Då försöker jag påminna mig om att det såklart inte alltid är så där och att filosofin inte är nåt enhetligt något där de filosofiska problemen är utstakade på förhand. Ett annat sätt att säga det här är ju att jag ofta har svårt att se hur nåt är ett filosofiskt problem (snarare än t.ex. en begreppsexcersis som man kan vrida till lite hur som, beroende på, men som lämnar våra liv helt och hållet i fred).