nystad + existensen

Det är komplicerat att åka till ön. Man vill åka dit ändå. Åker buss och är rädd för att somna och missa bussbytet. På bussen blir jag i regel sömnig och brukar nästan alltid snarka och dregla redan i Raisio medan tonåringar vrålar i sina telefoner. Om jag somnar och åker hela vägen hamnar jag i Nystad. Har många gånger fantiserat om att vakna upp i ett svettigt bussäte i Nystad med dregellämningar på kinderna, inte åka tillbaka till Åbo, äta ångestmat på S-kedjans standardiserade restaurang tillsammans med alla andra trötta helgfirare som anfäktade av själens oro pillar på sina ruttelefoner; irra bland snöhögar; titta på skrytiga bilar o familjehus, folk som rastar sina hundar och sen supa sig kalasberusad på en av de tre barerna i stan; som tidsfördriv prata med nån som är tillsammans med en hockeyspelare eller ingenjör och sen smyglyssna på alla som flirtar med varandra; sen på nån småtimme berätta för varje människa som orkar höra varför jag tror att alla som bor i Nyschtad är nazzister men det dhär schtämmer juh intte alls skulle jag betyga ur hjärtat på vingligaste ogrammatikfinskan; sen ragla runt i Öde-Nystad på jakt efter nattmat och när jag hittat och fyllemumsat linka runt en stund bland mera snöhögar och sen ta morgonbussen hem och sova i egen säng. Mycket efterhängsen fantasi. Okej, det där var inte snällt skrivet om Nystad, och antagligen är det en helt ok stad (har inte varit där på 20 år minst) men de där bilderna av migsjälv med köttpirog i mungipan i en snöhög i Nystad hemsöker mig. // Jag har aldrig missat det där vägskälet, och också idag byter jag buss, hoppar av bussen in i en taxi. Taxin körs av en snäll man som kommunicerar genom att brumma. Det är bra att han och hans taxibil finns, men alltid då jag sätter mig i den är det en enorm andlig prövning som väntar mig. Denna prövning består i den finska varianter av En gåva i toner. Oj fan oj fan oj fan. Samma perversa program varje gång jag reser hit. Programledarna är proffs. De vet hur man småpratar. De har övat in alla fraser som de rabblar på ett sätt som ska verka jordnära och sympatiskt, prata på bönders språk, låta personliga men absolut inte personliga, få det hela att rulla smidigt. Folk ringer in och småpratar och önskar en schlagerbit från sjuttiotalet. Taxi-O:s ständiga läderjacka knarrar stillsamt mot stolen i takt med syntharna och kanske något riktigt exotiskt instrument från karibien som piffar upp det hela. Den finska versionen av Boney M, wunderbar. Örat rasslar. Nu ringer nån in som redan har smygsmakat sin perjantaipullo och som ropar god kväll lite för högt i samtalets inledning. Bra att testa om det hörs. Börjar beklaga sig över sina krämpor och att livet är bra eländigt ändå. Omedelbar förstämning i studion. De hurtiga programledarna försöker parera samtalet, fråga om människan har ett husdjur och jo visst finns där en tysk jakthund som väntar i soffan och lyssnar på äijän. Programledarna drar djupa suckar av lättnad och börjar snabbt förklara att jo en som skaffat tysk jakthund kommer nog att ha tysk jakthund livet ut. Jo jo visst är det så. Mannen har själv haft fem stycken. Samförstånd och, öh, hjärliga manövrar för att få samtalet att gå mot vägs ände. JAG KAN INTE STÄNGA AV ELLER SLUTA LYSSNA. Sen några avskedsord (hyvä akkapäivää kaikille vaan) o sen spelas lyssnarens önskesång och det är en visa som tar formen av ett telefonsamtal från en far till sitt lilla flickebarn som han inte får träffa, snyft! Det värsta med programmet är det tonfall som programledarna omedelbart slår an, ett slags idé om vad folket i allmänhet vill ha och jag börjar igen fantisera om folk som exploderar, flippar, säger totalt förbjudna saker i det här programmet som helt kretsar kring att erbjuda lätt underhållning på kvällskvisten. Lite blodsmet på den finskspråkiga Boney M är just vad som ligger runt hörnet, något fundamentalt hotfullt och sinistert, något otäckt som jäser under de där fraserna om väder o vind och vad man gör en sån här helg i Pieksamäki. O blickar kontemplativt ut mot skogarnas djup, ut mot den där bastun i grekisk stil som nån kompositör smällt upp vid stranden och själv studerar jag bankreklamen i taxifönstret noga-noga och provar på att memorera siffrorna i telefonnumret som anges. Nu börjar sjörapporten, det är något lugnande med en röst som monotont räknar upp vindstyrkan på de olika kuststationerna. Jag tycker om det där. O och jag är tysta som vanligt, förutom de obligatoriska fraserna. Och så, äntligen äntligen meddelar robotstämman: huomio, lautta. Själens och kroppens befrielse.