Flannery O'connor - Wise Blood (1952)

Flannery O'connor är ett namn jag stött på i olika sammanhang, mest positiva och nämnt av folk vars smak jag litar på. Jag köpte nåt slags Collected works med bibeltunna blad och har nu läst Wise Blood som är O'connors första roman (hon skrev två, och sen en del noveller). Är lite överväldigad, på ett bra sätt. Men frågan inställer sig: varför tycker jag det här är så fint? O'connor skriver som ingen annan jag läst. Hennes prosa är rå och rakt på sak. Alla beskrivningar är slående och det finns inga partier som går så där konventionellt framåt för att historien kräver det. Storyn är inte det viktigaste men den cirklar kring en hemvändande krigsveteran, Haze, som flyttar till en obskyr stad där han försöker sig på en karriär som predikant - för sin egen kyrka, kyrkan utan Kristus där han predikar icke-tro och blasfemi, allt enligt principen "the blind do not see, the deaf do not hear, the lame do not walk, and the dead remain dead". Under sin första vandring på stan, vid ett stånd där en jobbig man marknadsför en mojäng som skalar potatis, träffar han en predikant som bär solglasögon och dennes dotter. Han blir besatt av den här mystiska predikanten. Dottern blir besatt av Haze, eller nåja, hon vill ha honom, ögonaböj. Han törnar också in i Enoch, en artonårig särling som jobbar på ett zoo (han hatar djur men hans öde blir  - - nåja, det säger jag int) och går folk på nerverna. Enoch vill bli vän med Haze, men Haze vill inte ha nån vän. Haze vill - ja, vete fan vad han vill, och det är väl det som romanen handlar om: vart är Haze på väg? Vart är Enoch på väg? Båda är drivna av något, Enoch artikulerar det som "wise blood", någon form av märklig kraft. Det är en historia om en typ som intalar sig själv att han är en ateist som inte behöver andra människor men han kommer inte loss från det religiösa; han dras till predikanter, själv blir han predikant, kanske började han med det för att alla som såg honom tog honom för en sådan, mest på grund av valet av hatt, och hans farfar var därtill predikant. En businesstyp försöker få honom på kroken i sitt predikantstall, men Haze vill inte.

O'connor skriver oroligt, strängt, no-nonsense. Krasst. (Oftast beskrivs hennes prosa som grotesk men det tycker jag inte alls gör den rättvisa.) Alla karaktärer är irriterande, men de blir ändå inte karikatyrer utan det är något som är slående med dem, hur O'connor beskriver förödmjukelse, ensamhet, frustration. Det är inte lätt att veta vad allt det här betyder, om boken ska läsas som en beskrivning av tro - den icke-troende som ett slags troende - eller om texten driver med religiösa fenomen. Kanske är det just det här som jag tycker om. Men okej, mraw mraw - det är knappast någon fin bild av att hitta Jesus som bokens slut erbjuder. Läs själva och bli konfunderade.

Bara för att ge ett exempel på hur O'connor skriver, här är ett stycke där Haze utforskar en förfallen samling begagnade bilar. Han är fast besluten att skaffa en bil, en bil är det allra viktigaste en människa kan äga, resonerar han, som inte ens har körkort. Han får ögonen på ett fint råttfärgat åk och han som säger sig vara ägaren, en snorgärs som svär hela tiden, betraktar honom:

Haze walked around the car. Then he looked through the window at the inside of it. Inside it was a dull greenish dust-color. The back seat was missing but it had a two-by-four stretched across the seat frame to sit on. There were dark green fringed window shades on the two side-back windos. He looked through thew two front windows and he saw the boy sitting on the running board of the car across the gravel road. He had one trouser leg hitched up and he was scratching his ankle that stuck up out of a pulp of yellow sock. He curse far down in his throat as if he was trying to get up phlegm. Thew two window glasses made him a yellow color and distorted his shape. Haze moved quickly from the far side of the car and came around in front. "How much is it?" he asked.
"Jesus on the cross", the boy said, "Christ nailed."
"How much is it?" Haze growled, paling a little.
"How much do you think it's worth?" the boy said. "Give us a estimit."
"It ain't worth what it would take to cart it off. I wouldn't have it."
The boy  gave all his attention to his ankle where there was a scab. Haze looked up and saw a man coming from between two cars over on the boy's side. As he came closer, he saw that the man looked exactly like the boy except that he was two heads taller and he had on a sweat-stained brown felt hat. He was coming up behind the boy, between a row of cars. Whe he got just behind him, he stopped and waited a second. Then he said in a sort of controlled rorar, "Get your butt off that running board!"
The boy snarled and disappeared, scrambling between two cars. 

Jag rekommenderar också John Hustons filmatisering från 1979, mycket trogen romanen, fast kanske inte riktigt lika bra ändå.