Jag dömer ofta boken enligt omslaget och Alisdair Grays Lanark är absolut inte en bok jag spontant hade plockat upp på bibban. (Bilderna tycks vara inspirerade av william blake som jag inte har nån speciell relation till öht.) Kompisen som lånar romanen åt mig marknadsför den som James Joyce i Glasgow, och det låter ju nice. Boken börjar i något slags dystopisk stad där huvudpersonen Lanark dimper ner. Han minns inget av sitt liv. Solen skiner aldrig och Lanark, som mest hänger på ett sunkigt café, börjar utveckla någon form av märkliga utslag som bara blir värre. Till slut hoppar han in i en enorm mun och på andra ändan väntar ett enormt sjukhus där liknande symptom behandlas: de flesta människor håller på att förvandlas till drakar och andra märkliga livsformer. Sjukhuset är en del av en underjordisk stad som finns inne i ett berg. Lanark drömmer om världen utanför, om vilken han inte vet nåt alls. Han träffar ett orakel som berättar om hans tidigare liv och det är denna berättelse som en betydande del av boken ägnas åt. Lanark/Thaw växer upp i ett efterkrigstida Glasgow. Hans mamma dör och han drömmer om att bli konstnär. Något anfäktar honom men det är inte klart vad (en stor del av Lanark verkar handla om relationen mellan kroppsliga åkommor och själsligt trassel). Jag tycker om växlingen från dystopi till människodrakar till grådaskig realism. Men jag blir inte särdeles till mig av Grays stil och jag finner mig läsa vidare utifrån någon underlig pliktkänsla (att inte lämna böcker på hälft) och utifrån ett vagt hopp om att kanske den här romanen har nåt intressant att säga om depressioner, om det nu är det som beskrivs (har läst hälften av denna kluns på 550 ss). Kanske blir den här boken bättre tänker jag och tragglar ännu ett kapitel där huvudpersonen kollar på någon flicka, ritar lite och riktar sig mot det inre mörket. Uff vad litteratur kan vara tråkig och förutsägbar till och med när ramen är allt annat än förutsägbar. Och jag säger så här fast det egentligen ju är så att jag tilltalas av litteratur som i någon mening spelar på just tråkighet.
EDIT: Efter sådär 350 sidor börjar jag blir övertygad, kanske är det här är en bra bok ändå?
No comments:
Post a Comment