lyssna med lungorna

bland Strindbergs vildvuxna ockulta anteckningar hittar man säkert flera inlägg om synestesi, dvs. att olika sinnen kopplas ihop. anteckningar i min egen ockulta dagbok:
hoppar på bussen till Helsingfors efter en märklig dag. destinationen är swans på tavastia (det där jädrans otrevliga stället). har haft svårt med deras musik på skiva, den har framstått som lovande men har inte berört mig desto mera men en vän pratade så fint om deras livemusik att jag genast klickade mig fram till en biljett när jag hörde att de var på väg till Finland. jag och en annan kompis står i ett hörn och väntar på att bandet ska sätta igång. Jag är fortfarande svettig efter en oplanerad dag med flera språngmarscher. Det börjar, först lite försiktigt men sen en vall av ljud. Det som reagerar först är inte öronen utan allt annat i kroppen. lungorna vibrerar. nyckelbenen vibrerar. bröstkorgen vibrerar, revbenen vibrerar. läpparna vibrerar. magan vibrerar. ryggen vibrerar. låren vibrerar. halsen vibrerar till den grad att det ibland är svårt att andas och någon liten minut tänker jag att jag kommer att tuppa av. men vad fan tänker ni kanske, det här låter ju som rena effektsökeriet. det kändes inte så, även om jag tillfälligt blev trött på Giras expressiva manér. Men annars var det fint, bara fint och omtumlande: ett massivt ljud som inte försvinn in i storslagenhet utan som ändå ilade åt olika håll, plötsligt en xylofon (eller någo) genom oväsendet, plötsligt något slags blåsinstrument som jag inte vet vad det heter om det heter nåt alls. Det kunde ha blivit super-dupergubbigt men blev det inte. Där jag hade befarat storvulen mastodontrock var det här snarare något slags noise som jag skulle flytt från pesten under rubriken noiserock (jag tycker om olika former av oväsensmusik men just rubriken noiserock får varningsklockorna att klinga och jag tänker på självupptagna killar i nån källare i Texas som hittat på olika gitarrpedaler som de upphöjer till absolut konstnärligt snille). Jag tycker om att musik inte upphör att överraska, att man slås av något som är helt jävligt bra fast man själv är lite skeptisk i början. Det här var just sånt. // På bussen hem är jag och min kompis såna där olidliga typer som snarvlar och snarvlar och snarvlar oupphörligt medan alla andra försöker sova. Fy skäms.