anställningsvärd?

Min vän som jobbar för en betydande firma i svenskfinland berättade om hur hon lyssnat på en chef som höll tal: chefen beklagade att man inom organisationen troligen kommer att bli tvungen att säga upp folk, en hel drös måste antagligen gå. Sedan gick hon vidare genom en distinktion mellan att vara anställningsbar och att vara anställningsvärd. Anställningsvärd. Sedan var talet tydligen slut och man firade något annat och skålade i skumvin. Min vän beskriver stämningen som absurd. Om jag förstod min vän rätt var budskapet att eftersom det är så tuffa tider måste man tänka efter, man måste vara motiverad - man måste bli en människa som inte bara är anställningsbar, man ska vara någon värd att anställas!

Jag har varit inne på det här många gånger på den här bloggen, men det är vissa saker som måste sägas om och om och om och om igen:

Arbete moraliseras helt hejdlöst just nu, man kan, som många arbetskritiker, tala om en övervärdering av arbete, och det är ett mycket underligt arbetsbegrepp som moraliseras (jag är nyfiken på hur min väns chef skulle artikulera det värdebegrepp hon manar fram). Det viktigaste i livet är att få ett jobb och man ska hela tiden vara medveten om den stenhårda konkurrensen som ska få en att omvärdera allting till att handla om att göra om sig själv till en sån människa som är värd att anställas. Logiken är att det nu i dessa tider helt enkelt är så att vem som helst inte kan få ett jobb, man måste anstränga sig, man måste satsa, inte bara på att vara anställningsbar, utan att leva upp till precis alla krav i arbetslivet som blir allt krångligare. Framför allt framträder här ett krav på att hela tiden (be)visa sig som en viss slags anställd eller potentiell anställd. Även om den här chefen beklagade de troliga uppsägningarna verkade hon också säga att konkurrensen för något gott med sig, den sållar agnarna från vetet, den visar vem som verkligen är beredd att kämpa för jobbet. När blev arbete och anställning något man ska förtjäna, som om en anställning betygar att man är en duglig person? Hur uppstår den tanken och hur blir och görs den begriplig och hur sätts den i system? Att tala om att vara anställningsvärd kan lätt förstås som ett hot: vi alla som jobbar i den här organisationen måste nog fundera om vi är värda att jobba här............. Är DU verkligen värd det jobb DU har? Frågan är alltså vilket slags sporrande självrannsakan som tänks rulla igång här.

Det här tänkandet skapar följande drag som får mänskligheten i oss att blomstra:

rädsla
paranoia
vilsenhet
foglighet
individualism
självupptagenhet 
ängslighet
ångest

Det här är inte bra för någon, utom för kapitalismen (om ens den, som trots allt behöver arbetare som är funktionsdugliga). Det är inte bra för den som jobbar, de som man umgås och lever med, det är inte bra för arbetsplatsen, det är inte bra utifrån vad det betyder att göra ett bra jobb. Det är bara dåligt, och det gör oss oförmögna att tänka i andra banor än: JAG MÅSTE KLARA MIG JAG MÅSTE!