Jag ber på förhand om ursäkt om det jag säger här är idel självklarheter, men jag skriver i varje fall eftersom jag gått och grunnat på detta under den senaste veckan.
Den debatt som förs om samkönade äktenskap (eller debatt och debatt, vad ska man kalla det?) brukar ibland landa i påståenden som: "vi kan inte längre ha det så här år 2013". Den här sortens utsagor förundrar mig, även om de så klart har sin begriplighet i att man vill säga: NU är det dags, inte sen, inte om några år, de här lagarna måste ändras NU. Och det håller jag med om helt och hållet. Det som bekymrar mig är hur historiska förändringar åberopas och att man vill visa hur fördomar eller en viss lag är förlegad och inte har en plats "i ett modernt samhälle". Men varför tar debattörer så ofta fasta på att t.ex. motstånd mot samkönade äktenskap är gammalmodigt? Man tycks tänka sig att det handlar om en utveckling där vissa är progressivare än andra och som om vi lever i en kultur som i allt annat är upplyst osv osv, undantaget detta - men det stämmer ju inte, vill jag invända, men varför är man lockad av en sån föreställning i just det här sammanhanget?
Kanske är min förbryllade reaktion kopplad till min egen hållning, dvs. att det här är en icke-fråga på det sättet att det är så självklart att också samkönade par borde få gifta sig att varje form av argument blir ett märkligt spel där man måste göra en självklarhet till mindre självklar, t.ex. genom det där historiska argumentet. Och det är just det här som de där kristdemokraterna tar fasta på: ja men vi är lite mera traditionella ser ni och det måste ni respektera, vi hoppar inte på ert historiska trend-tåg! Och så tragglas traditionella moraliska värden vs. modern individualism i moderniteten och det hela blir både märkligt och galet.
(En av de ytterst så intressanta sakerna med debatten om samkönade
äktenskap i Obs här i veckan var att alla debattörer beskrev frågan på
olika sätt; som en juridisk, moralisk eller religiös fråga eller fråga
om traditioner. Själv är jag som sagt osäker på vad det betyder att säga
att det alls finns en fråga.)
Kanske är det följande tanke som irriterar mig mig: att en viss historisk situation skulle vara mera "redo" för samkönade äktenskap, t.ex. genom att människor nu är mera toleranta (hu - det ordet!) än de var år 1825 eller 1965.
Det som oroar mig med den här typen av välvilliga påståenden är att de enkelt lånar sig till en annan form av tänkande som är nog så farligt: snart har alla människor samma rättigheter och möjligheter, snart tar jämställdhetsprojektet slut och då kan vi alla gå hem och sluta fundera över vårt liv tillsammans. Alla har samma rättigheter och möjligheter och vad annat finns att göra? Nu måste alla vara nöjda och glada och feminismen har avskaffat sig själv, pust. Den historiska tendensen är fullbordad!
Och ännu om det här med att argumentera om samkönade äktenskap. Den politiska situationen gör en diskussion helt och hållet nödvändigt och jag antar att här är det argument av alla de slag som kan fungera (inte nu för att överdriva en pragmatisk bild). Men det är ändå något konstigt i detta med att argumentera, argumentera, argumentera, även om man anser att det egentligen inte finns en öppen fråga att diskutera. Om det är något jag slagits av under de här åren av filosofistudier är det hur det tycks finnas en övertro på argumentation som ser ut exempelvis så här: om vi inte argumenterar förnuftigt så att precis alla var och en oavsett allt förstår och går med på vårt tvingande argument så ger vi oss hän åt propaganda, blind tro eller irrationalitet. "Men år 2013 måste vi väl ändå ge homosexuella de rättigheter som alla andra har!" är just ett exempel på det som enligt min mening är en tro på argumentering som leder en på avvägar.
Men så klart finns det andra sätt att visa varför en ändra lagstiftning angående äktenskap är viktig än att söka sig till förment tvingande argument. Kom ihåg att skriva på det där medborgarinitiativet!
6 comments:
lustigt att du skriver om det här just nu, kolla synkroniciteten i mitt inlägg från igår, just om myten att allt blir bra med tiden (och att den tiden då allt har blivit bra är nu eller alldeles snart).
motivationen bakom att begränsa vem som lever stadigt ihop med vem är viktig att lyfta upp i ljuset (där syns den nästan aldrig till). vad tänker man sig att är farligt för de andra om två mänskor med samma kön lever ihop? åtminstone skaffar de inga barn (precis som om de skulle skaffa flera barn om de inte fick ingå äktenskap, men det är väl det "man" tror, de konservativa, att om man visar tummen upp åt rätten till äktenskap mellan homosexuella så "väljer" fler att bli homosexuella och då minskar mängden ekonomiskt lukrativa kärnfamiljer).
vi skrev om det där nångång tidigare: http://elaka.ratata.fi/blogg/article-49040-136963-homomotstandet-handlar-om-ekonomi-inte-religion?offset_49040=235
Jo, läste ditt inlägg och inspirerades lite av det.
Du har helt rätt i att man mycket mera borde tala om vad som motiverar dem som vill sätta stopp för folk att gifta sig. Hur tänker de? Vad driver dem? I nuläget är det ett fåtal mantran som de här typerna kör med och det är väl typiskt på sitt sätt att det är just så.
Jag är osäker på det där med ekonomi och att begränsa homosexuellas rättigheter; tänker på vilken kommersiell guldgruva det här blir när det betraktas som ännu ett befolkningssegment att göra €€€€€€€€ på.
visst, för kortsiktig råkapitalism är det ingen skillnad om man gör sin profit på "rosa pengar" och dink-hushåll har mycket pengar att spendera. men ur ett långsiktigt perspektiv är det ett problem särskilt för en rasmedveten höger, eftersom ljushyade i alla länder tycks föröka sig mindre än mörkhyade (dvs. högt utbildade med relativt hög inkomst skaffar färre barn). på samma gång som det är dom ljushyade medelklasshemmen man förväntar sig att ska producera nästa generation av kontorssoldater för ekonomin. hur ska man kunna lita på uppkomlingar med oklar etniskt bakgrund att bära vidare facklan för en västerländskt kapitalistisk övermakt?
Det finns absolut en biopolitisk och rasifierad familjepolitik som helt klart är kopplad till kapitalismen (hur man åberopar eller inte åberopar 'familj' så att det bäst tjänar kapitalistiska syften, jfr. migrationspolitiken här i landet).
Däremot är jag oklart hur det ansluter sig till motstånd mot samkönade äktenskap. Åtminstone yt-politiskt är ju samlingspartister långt mindre benägna att motsätta sig än t.ex. centerpartister. Men vad nu sånt alls öht. säger.
samkönade äktenskap är en ok-stämpel för parförhållanden som inte producerar flera barn, det var det jag försökte skriva. sen finns det andra agendor som flätas in i problematiken, önskan att framstå som liberal, vikten av att locka rosa röster. få samlingspartister är väl så enfaldiga att de tror att fler mänskor blir homosexuella om de får ingå äktenskap, men centern är jag inte lika säker på.
läser Marx' Kapitalet, volym 1 som bäst. Där skriver han något som enligt min åsikt hänger ihop med allt det här. Marx går ut i en dundrande polemik mot befolkningsmängdsteoretikern och nationalekonomen Malthus:
"capitalist production can by no means content itself with the quantity of disposable labor power which the natural increase of population yields. It requires for its unrestricted activity an industrial reserve army which is independent of these natural limits."
Dvs det som är mest centralt för kapitalismen är relationen mellan arbetare och överflödsbefolkningen osm inte jobbar men som påverkar den kapitalistiska processen ändå.
Post a Comment