första & sista inlägget om s.k. shopping

Idag har jag lånat One-dimensional Man av Marcuse på biblioteket. Man kunde antagligen värma upp inför den aktivitet jag stålsatt mig inför hela vecken i en bättre och mera lämplig stämning. Bakgrund: mina vinterskor är för små (groteskt!) och det gör ont när jag traskar omkring. Fans fan. Irrar runt i några butiker och tumlar in i en hylla och en hårt sminkad tjej som jobbar där snackar slött med sin kompis som spejar ut över den obehagligt belysta lokalen. Klämmer på några äckliga skor med vämjelig textur och detaljer som inte står i enlighet med undertecknads väl utvecklade sinne för enkelhet och symmetri. Blicken faller på miljoner olika skodon jag aldrig någonsin skulle stoppa in mina fötter i, Gud förbjude. Blir sur på könsfascismen på avdelningarna och vill slåss. Svettas i den tjocka jackan och vill slåss. Det kurrar i magen och jag vill slåss. Nu stänger butikerna utan att jag hinner gå till de där affärerna där jag kunde hitta ett par vettiga skor för facila 400 euro (--------- AGH!). Ute känns det som nästan-natt i en dålig roman av Dickens: det är råkallt, gaslyktorna brinner, det luktar grispaj och något enstaka gäng kids hänger utanför Hansa och nån vrålar efter sin kompanjon. Jag tänker att jag antagligen måste springa på hippiekurs och lära mig tillverka skor av näver. Eller dricka 45 tequilashots vid elvatiden en tisdag och sen gå och handla ett par knallrosa pumps med en halvmeters klack. Det dundrar i tinningen och tjuter i öronen medan jag slirar uppför backen hem. (När Lindman ger sig ut i shoppingsvängen innebär det ångest av världshistoriska dimensioner, jfr. Kierkegaard.) Marcuse: "A comfortable, smooth, reasonable, democratic unfreedom prevails in advanced civilization, a token of technical progress." Och bla bla bla, sånt där. [Okej - i sanningens namn finns det långt viktigare saker att bli förbannad på än att butiker är otrevliga icke-platser.]