Representanter för bemanningsföretag i Sverige har startat en kampanj på nätet, "Vi kallar oss", med avsikt att hitta en allmän benämning för folk som jobbar för bemanningsföretag. En brokig grupp - vad skulle vara ett begrepp som kunde omfatta alla? Folk uppmanas skicka in och rösta på förslag. Hittills leder begrepp som "bemannolog", "kaosonaut", "konsult" och "bemannare". Det här tilltaget har skapat en häftig motreaktion. En annan "vi kallar oss-sida" har startats, där man också får rösta på begrepp för den här typen av arbetare. Orden är inte lika snälla och neutrala på den här sidan. "slav", "daglönare", "låtsasanställd" och (min personliga favorit) "flexhjon". Den senare sidan har naturligtvis startats av folk som har en rätt så mörk bild av bemanningsföretag och den arbetssituation som dessa bidragit till att skapa. Min första reaktion är att även om det inte är speciellt fruktbart att dra till med de mest dystopiska ord man kommer på, att plocka fram begreppet "slav", för att fånga en allt annat än idealiskt fungerande arbetsvärld, är det riktigt bra att funderingar kring arbetslivet får plats på diskussionsagendan. Det behövs. Betydelsen som diskussionen har handlar inte om orden i sig själva, utan om den roll som ett neutraliserat språkbruk kring arbete har. Att bemanningsföretagsarbetande beskrivs som "konsulter" eller "kompetensresurs" är problematiskt eftersom retoriken kring "fria arbetare" lever på en mycket skev verklighetsförankring (eller skapar sin egen "verklighet").
Företrädarna för bemanningsföretag önskade sig stilistisk återhållsamhet, neutralitet och att vem som helst ska kunna använda ordet. Fräcka ord publicerades inte på sidan. Det finns skäl att fråga sig om deras syn på neutralitet inte kan ifrågasättas. Vad skulle neutralitet betyda här? Antagligen: ett ord som inte väcker anstöt. Problemet är bara att vi rör oss på ett fält med mycket asymmetriska eller varför inte antagonistiska parter: bemanningsföretag, företag, staten (som mest av allt vill skapa jobb), anställda på företag, för bemanningsföretag arbetande människor, arbetssökande, arbetssökandes familjer osv osv. Men det här är inte vilka asymmetrier som helst - parterna är på inga sätt jämlika. Ett bemanningsföretag eller ett företag har enorm makt i jämförelse med en människa som finner sig i en situation där hon måste hitta ett sätt att försörja sig. Som det heter: "få foten in på arbetsmarknaden". Ett företag eller ett bemanningsföretag har råd att välja och vraka bland potentiella arbetare. Det är något som en arbetssökande mycket sällan kan göra. Företagets frihet är en annan än den arbetssökandes "frihet". Formellt sett är arbetsmarknaden i Norden fri - slaveri är inte en dominerande arbetsform (för att prata som Marx, som jag lärt mig något av gällande detta tema). Men diskussionen om frihet tar ju inte slut där, vid den formella strukturen, eller hur? Det sken som skapas av det tillrättalagda kompetensspråket är dock att bemanningsföretagen optimerar allas "intressen" (som om allt är intressen): företagen får personal när det råkar behövas snabbt (för det är snabba tag som gäller i businessvärlden), bemanningsföretagen tjänar pengar, människor får jobb, staten får inkomster - kort och gott: jobb skapas. I New York Times (22.9) sade en skribent att måttet på en framgångsrik ekonomi inte är aktiers stigande värde utan att arbetstillfällen skapas - och här känner många av oss en viss dragning att säga: ja men visst är det så!
Att neutralitet kring arbete är en svår sak är inte endast en angelägenhet i den här situationen. Kampen om språket och arbetet har förts länge. Exempelvis är arbetsspråket knappast neutralt då det handlar om huruvida något ska ses som ett arbete överhuvudtaget - hushållssyssla, konstnärligt skapande, familjeliv. Att något börjar beskrivas som ett arbete - eller tvärtom, som en fritidssysselsättning, är förbundet med hur en verksamhets roll förstås. Kanske finns det något som lockar oss att tänka att arbete är en sådan sfär som helst ska behandlas så neutralt som möjligt, och därmed beskrivas i ett så neutralt språk som möjligt. Är inte det mest centrala i arbetet att var och en får ägna sig åt det hon är kompetent för? Är inte huvudsaken att var och en behandlas rättvist i arbetslivet och är inte en garanti för detta ett så neutralt förhållningssätt som möjligt? --- Kanske är detta några tankemönster som spökar i bakgrunden.
Läs mer om diskussionen kring "vi kallar oss" här. För ännu en vinkel på kampen om arbete och språk - läs Kristina Lindqvists "I skitjobbens land" och dessutom Rasmus Fleischers inlägg som gav upphov till många kommentarer om "skitjobb". Själv skulle jag säga att det viktiga med skitjobben inte är om man får eller inte får säga så om en viss arbetsuppgift. Det intressanta är väl vem som säger det och i vilken typ av situation det sägs, och vad det betyder i ett sammanhang att säga det. Att kalla något ett skitjobb kan uttrycka förakt för både människor och livssammanhang - men det kan också handla om ett avståndstagande från ideologiskt fördunklande av dåliga arbetsförhållanden. Lindqvist lyfter upp skillnaden mellan att kritisera ett arbete och människan som utför arbetet. Debattörer gör gärna gällande att en kritik av ett jobb genast innebär att man ser ner på den som utför jobbet. Skribenten vänder sig särskilt mot tanken att något är bra och viktigt endast i egenskap av att vara ett jobb (betalt, såklart). Än en gång: vems perspektiv intas då jobb antas vara något gott i sig? Finns det inte en viss tragedi i utsagor som "ja men det är ju i alla fall ett jobb" eller "man har ju i alla fall ett jobb"? Det är sådant som de flåshurtiga formuleringarna i bemanningsföretagens kampanj helt täcker över, skyler över med positivt tänkande (som vi alla behöver vår beskärda del av): du är en resurs, du är kompetent, du är behövd, du är en pusselbit, du är räddaren i nöden, du avlastar, du är en av oss.
Det är just sådant "positivt tänkande" som gör det svårare och svårare att tänka klart kring vad det på riktigt betyder att vara behövd, att någon behöver dig och din arbetsinsats, att ditt jobb gör en skillnad - eller att märka att ens jobb nog gör en skillnad, men inte på rätt sätt.
Om man öppnar vilken dagstidning får man läsa de senaste analyserna om hur vi ska ta oss ut ur den senaste vändningen i de ekonomiska kriserna och recessionerna. Det perspektiv som anläggs på arbete i den diskussionen är väldigt enkelspårigt: arbetstillfällen måste skapas, både som mål och medel. Hög arbetslöshet skapar ekonomisk och social instabilitet, oro i samhällsmaskineriet. Också denna bakgrundsfaktor gör det väldigt vanskligt att framföra vilken som helst form av kritik mot samtida arbetsformer. Bemanningsföretagen som fenomen berättigas ofta med att de är ett alternativ i dåliga tider när företag väjer för att anställa nytt folk. Ur ekonomisk synvinkel finns det säkert en sanning i detta, liksom att bemanningsföretag erbjuder en möjlighet att träda in på arbetsmarknaden. Men det är ekonomins språk.
No comments:
Post a Comment