med Arendt

Hannah Arendt verkade som professor under sina sista år på det universitet jag besöker, New school. Redan det känns väldigt underligt (och, måste jag erkänna, en smula häftigt). Jag går en kurs som handlar om Arendts politiska filosofi. Föreläsaren har en helt fantastisk förmåga att ta fram det bästa i texterna: det som gör att hennes filosofi känns både levande och angelägen. Arendt visar sig från sin allra tuffaste, mest kompromisslösa sida. Intressant nog ser föreläsaren The Origins of Totalitarianism som Arendts viktigaste bok, och inte Människans villkor. En tematik som verkar viktig för kursen är att via Arendt fundera på vad det alls kan betyda att vara en del av ett samfund, en stat, en nation, en grupp. En annan tråd som verkar bli viktig är Arendts rätt så originella förståelse av historia och hennes lika originella kritik av modern historieskrivning som ansvarsflykt. Ibland är Arendt dunkel och ibland har hon helt enkelt fel. Emellanåt finns det något slags aristokratisk tendens som glimtar fram på ett ytterst obehagligt sätt. Hennes relation till dom gamla grekerna är inte alltid helt sunt. Ändå: Arendt är en filosof för vilken tänkande inte handlar om att framställa sig som intelligent. Texterna har en mycket flärdfri stil. Tellin' it like it is, verkar vara avsikten. Hon sysslar aldrig med intellectual parlor games, eller sällan. I Arendts texter står saker på spel, och hon sätter sig själv på spel (under sin levnadstid var hon mycket kontroversiell på grund av att hon skrev rätt hårda texter om både antisemitism och sionism, bland annat). Hon är inte bekväm, hon är inte hipp, hon är inte lätt att klassificera. Som få andra lyckas Arendt tydliggöra de slags oroväckande tendenser i samhället som gör att det politiska skyms bort och saker börjar framstå som nödvändiga, ofrånkomliga. Vill man förstå något av dagens värld av "gränslöshet", rättighetssnack utan substans, rätt till arbete, "sociala relationer", en mycket oklar relation mellan stat och rättigheter - då har Arendt något att komma med. Inte minst: snacket vi hela tiden stöter på om integration, att visa att man förtjänar sin plats i samhället, att bli Samhälle. Där de flesta samhällsfilosofer snöat in sig på vissa begränsade antaganden om vad politik handlar om, är det för Arendt snarare vårt delade ansvar för vårt liv tillsammans som för henne är det politiska. Arendts texter rör sig hela tiden i gränsland mellan politiska analyser, historisk förståelse och filosofisk reflektion. Att följa Arendts resonemang handlar nästan aldrig om att dra slutsatser från logiskt staplade premisser. Snarare handlar det om att försöka se varifrån Arendt kommer, vad exakt det är som bekymrar henne, vad som får henne att göra vissa distinktioner. Till skillnad från en hel bunt filosofer har Arendts texter alltid ett mer eller mindre personligt tilltal, och detta gör att de också väcker en respons. Säga vad man vill om visa aspekter i hennes tänkande: här finns ett genuint, levande filosofiskt samtal på gång, och det tycker jag att jag kan relatera till på den här kursen (jag och en kompis höll ett seminarium om Arendt i våras: också där tyckte jag att diskussionerna visade något om Arendts kvaliteter, att hon får en att rikta uppmärksamhet mot teman som filosofer kanske inte så ofta intresserat sig för, att man tvingas ta i tu med nya frågor från ett oväntat håll). -- Idag satte jag mig händelsevis ner vid en dator som var markerad med en "Hannah Arendt Archives" skylt. Jag råkade klicka på ett brev från en ung man som skrev till Arendt under början av sjuttiotalet. Den unga mannen beklagade sig för Dr Arendt att han blivit orättvist behandlat under en ansökningsprocess vid New School, som enligt honom hade en "byzantine" inställning till forskningspolitik. Arendt skriver i ett vänligt men väldigt uppriktigt brev tillbaka att den unga mannen av många doktoranden fått dåligt betyg för sin "non-systematic approach to Philosophy". .... As we speak är den unga mannen en av de kändaste profilerna vid filosofi-enheten här. I ett annat brev grubblar Arendt över filosofiämnets framtid vid New school. Hon är orolig för att ämnet ska splittras upp i en "något för alla"-mentalitet men också att det ska bli ett säte för allmänt vurmande för "radikal politik". Men, skriver Arendt, om hon var en människa som skulle anställa folk till institutionen är hon inte så säker på att hon skulle anställa sig själv.