James Baldwin - Go tell it on the mountain (1953)

Flera stigar leder mig till James Baldwins författarskap. Jag sätter mig ner och läser en skildring av kvarteren i Harlem runt slutet av trettiotalet. Baldwins bok är djärv, men till skillnad från författare som gör sitt bästa för att göra politik lämnar Go tell it on the mountain oss med en beskrivning, eller snarare flera beskrivningar, av liv som binds ihop utan att bilda ett fint nätverk som sen ska få oss att gestalta bekvämt eleganta mönster. Den unga mannen John, hans diaboliska predikantfar, hans mor som packade väskorna för att åka till New York från ett södern där slaveriet ännu var en levande närhistoria. Tro inte att det här är någon släktkrönika. Glöm det. Drömska partier växlas med realistiska. En dag i en pojkes liv sträcks ut till ett historiskt perspektiv. Skickligt vävs olika teman samman. Baldwin skriver om ras, religion, kön och sexualitet utan att det blir förutsägbart. Han beskriver plump och helt öppen rasism, halvformell segregering, men också hur människor reagerar olika på den, hur människor gör uppror i oväntade situationer, men också den mängd olika former underkastelse kan ta (att gå in i olika bilder av hur en svart mans eller kvinnas liv ska se ut).
Den bild som målas upp av vittnande, extatisk religionsutövande är ibland väldigt mörk. Men inte heller här blir Baldwin programmatisk. Bokens huvudperson, John, kämpar med att hitta sin egen plats i det lokala religiösa samfundet, som både består av en iskall, patriarkal far och en åtrådd omvänd ung man, Elisha. Omvändelse kommer här att betyda flera olika saker - att omvändas för att "tvätta bort synd" (den svarta rasens synd, den homosexuellas synd, människans eviga synd, osv osv osv) men också att komma bort från något slags likgiltig blyghet, ett svårdefinierat utanförskap.
Flera av de kvinnliga karaktärerna i boken, Johns mor och hans faster, gör på olika sätt upp med ett våldsamt religiöst språk som kräver kvinnlig underkastelse och noggrant iscensatt extas. De maktrelationer som beskrivs är alltså inte enkelt rasindelade så att vita är de som förtrycker svarta. Här visas också en bild av hur rasism kopplas ihop som en bild av vem man själv är, "jag är förtryckt, alltså har jag rätt att ---". Den övergripande religionskritiken i boken blir således också en form av feminism eller könskritik och dessutom alltså ett sätt att begripliggöra hur rasism nästlar sig in i olika föreställningar om renhet, synd och skuld.
Det är en elegant skriven bok. Alla partier kanske inte är lika knivskarpa, men ibland tappar den här läsaren helt andan av det slags juxtapositions som Baldwin ställer upp.