scen

Att orientera sig på nedre Manhattan är inte lika lätt som att ta sig runt i övriga New York. Det klara rutmönstret har fått ge vika åt mera osystematiska konstellationer. Ergo: jag går åt fel håll när jag går ut från tunnelbanan. Bestämmer mig för att spisa på något slags inrättning. Rutten till dagens bibliotek går genom ett dyrt område med små gulliga hus och slingriga gator. På barerna finns det lappar som manar till tyst tal bland gästerna. Det här är inget bullrigt område, inskärper man. Jag går in på ett ställe som består av ett stort, luftigt rum där folk sitter snällt vid träbord. Rad efter rad av laptoppar. Efter tre sekunder börjar obehaget smyga sig på. Missade jag WHITES ONLY-skylten? Menyn (som jag inte kan läsa, har tittat på en utanför) är skriven i glatt färgade, små bokstäver. Alla är hippt, avslappnat klädda. Jag beställer en hummusmacka och får frågan om vad jag heter. Den här typen hör genast vad jag heter (vilket inte oftast är fallet, på grund av mina dribblingar med bokstaven r. Majji, ett ovanligt hebreiskt namn kanske?) Namn ropas ut allt eftersom maten blir klar. "Personlig" service och en "personlig" nota på väldigt många dollar. Minimalistisk inredning som andas Smak. Tidskrifter med Smak. Tuggar på mina satans groddar och stirrar framför mig, på Forbes magazine, 'The BEST small companies in America'. Gubben på pärmen håller ett fast grepp om en hatt eller om sitt lår. I högtalaren: Crystals.  Da doo ron-ron-ron, da doo ron-ron. Istéet virvlar i magen. Servitören ropar på Angelica, Bill, Joe, Louise. På vägen ut ser jag Jerry Garcia. Är inte han död? Jag blir glad.