En sak driver mig till vansinne här.
På tunnelbanan, på gatorna, på universitetet, i barer för människor olika samtal med varandra. En viss grupp människor talar i samma tonfall hela tiden. En likgiltig, självsäker ton. Vi har varit med om allt: vi vet hur det ligger till: vi är ju i New York: vi har framtiden för oss: vi jobbar röven av oss: vi förvånas av intet, tumlas om av intet, berörs av intet. Monokromt, monologiskt. En ungdomlig, monoton ton, ibland en liten tonhöjning, som ett ironiskt höjt ögonbryn. En mening om Freuds begrepp om resistance låter helt samma som en mening om barrundan i helgen låter helt samma som en mening om specialkaffe. Språk som kväks fram, alltid artikulerat, alltid välformulerat, alltid med ett extra "like", kanske avrundat med ett torrt, själlöst skratt. Med en gäspning på lur. Jag vill skrika håll käften, jag vill klättra på väggarna, kasta en kudde, gråta en stump, gömma mig under en filt, vara allmänt agiterad. Därför blir jag extra glad när en föreläsare blir så ivrig att rösten spricker, när någon talar ryska, när någon stakar sig, när någon nyser mitt i det hela, när någon bryter på något annat språk, när någon talar mandarin, när någon är upprörd, när någon pratar som Robert de Niro, när någon pratar spanska, när någon knarrar på hebreiska, när någon ropar på gangstriska, när någon kvittrar på oxfordiska, när någon pratar med jamaicansk, fransk, tysk, indisk, odefinierbar accent, När någon bräker på söderndrawl. När jag måste skärpa örat för att uppfatta vad någon säger.
5 comments:
Kanske de här människorna faktiskt är irriterande. Å andra sidan finns det ett stadium i processen att anpassa sig till en ny miljö där allt börjar kännas "fel", när man får deras annorlundahet upp i halsen. I så fall går det småningom över.
I övrigt fascinerande att ta del av Din New York-odyssé.
Bra påminnelse/perspektiv. Det är svårt att hålla huvudet kallt gällande saker som irriterar en. Risken med min reaktion är att det är ett sätt att haka upp sig på något som egentligen är oväsentligt, i värsta fall en projektion, som gör att jag kanske måste kämpa extra mycket med att ta det någon säger på allvar. Det som jag nu reagerar på som ett distanserat tonfall kanske är något jag senare inte ens uppfattar som ett "tonfall".
Jag tycker mig också ha lagt märke till just det här tonfallet/attityden och jag har aldrig varit i USA, men jag förknippar den med ett slags östkustmedelklass. Ett snyggt språk där effekterna består i små kvickheter eller förändrade tonfall, och den som inte uppfattar nyanserna är hopplöst bakom flötet. Du skriver också att inget förvånar eller berör – men försök med prutthumor, då blir någon i alla fall illa berörd.
Jo, Kim, det är nog något sådant - just de där kvickheterna, och att vara införstådd med vissa ord och uttryckssätt (vilket på filosofihåll implicerar en viss vokabulär). Prutthumor är en strålande idé, garanterat avväpnande!
Men som sagt vet jag inte riktigt vad jag ska göra av min irritation: vad handlar om mina nojor om att umgås med/konfronteras med nya människor och vad som på ett rättvist sätt kan sägas vara någons tonfall/attityd.
Är inte det där ofta beskrivet som en slags amerikansk energi? I USA är alla alltid på väg någonstans, alla har en animerad åsikt om allt, alla är medvetna om att befinna sig i centrumens centrum och också på något sätt medvetna om att de borde ställa till med show för periferierna (drar mig till minnes amerikanska föreläsare, som ofta också verkar syssla med showbiz, på ett ofta roligt sätt).
Det är väl inte så att det finns eller inte finns just en sådan amerikansk energi, utan kanske att myten uppfyller sig själv, så att människors beteende inte kan skiljas från myten om hur de ska bete sig. Någon gav nyss en beskrivning av Istanbul (i andra hand) som drastiskt avvek från hur jag uppfattade saken - det vill säga, uppmärksamheten är ett lurigt djur, vari rinner in mycket.
Post a Comment