'återgå till vardagen'?

Jag tror jag blev lite förhäxad av New York Times där ett litet tag. Jag vet inte hur det gick till. Plötsligt började jag oroa mig för New York, tunnelsystemen, hamnarna, kustområden, dumma människor som prompt ska röra sig utomhus när det är farligt, elektricitet och vatten. På natten var det en rejäl storm och regnet föll oupphörligen. Det pissgula ljuset från gatubelysningen / vindens ylande uppgår i sirener. Sen blev det inget mer. Dagsljus. Länge är det tyst; lite skrämmande tyst. Så småningom börjar folk försiktigt leta sig ut ur sina hus. Åter till vardagen. Vilken vardag? Det är söndag idag, vad är det för dag? Vad gör folk på söndagarna? Vilket slags dag är det för folk i det här området? I tidningarna är den största kontrasten till vardagen att tunnelbanan slutat gå. Och att butiker har stängt. Symbolmässigt slår inget att t.o.m. börsen plockat ner sin flagga från fasaden. Åter till vardagen: till shoppingen (människomassorna tillbaka på Times square!) och till jobbet dit vi kan ta oss på något magiskt vis på måndag. --- Ett ganska fattigt begrepp om vardag, som tenderar att aktualiseras i sådana här tider. Det är klart att den här bilden av vardag inte bara är en bild. Jag menar, vardagen som en tid där varje dag följer på nästa i en ordnad serie, där varje dag är uppspaltad, där varje aktivitet är tagen för given och dess tid också, dess form också. Kontrasten: Tänk på hur folk lättare börjar prata med varandra under sådana här omständigheter, hur hälsningsfraser byter form ('have a safe day'), hur det skapas en viss intimitet, en delaktighet som sällan annars finns där i ett samhälle som i vanliga fall är strukturerat helt annorlunda (var och en sköter sin karriär) - eller bättre: där vi strukturerar oss själva. Möten mellan människor blir kanske lite mindre förutsägbara. Det är frestande att säga: vi behöver ruskas om ibland. Men jag vet inte - vad läggs in i det?

En annorlunda beskrivning av vad kontrasten till vardag skulle innebära är kanske just att ta fasta på hur surrealistiskt det är med en folktom stad, ilande tystnad. Vilka känslor det kan väcka att höra människoröster efter en sådan här tystnad, att se en människa rasta sin hund, ungar som härjar. Eller att vara tacksam över att nästan ingen kom till skada, att folk får fortsätta sina liv, som inte satts på spel, att inte ha förlorat en närstående. I den meningen: återgå till vardagen.  -- Fast såklart är New York under de här dagarna inte alls det bästa exemplet att börja gräva i de här sakerna. Det var ju bara en liten storm (som nu är en fräsch, underbar bris). New York just nu är inte Tripoli, helt enkelt. Den kusliga tystnaden varade runt ett dygn, inte många veckor. Men jag är inte i Tripoli. Jag måste förstå vad jag upplever här. (Slutsatsen är såklart inte att jag inte borde försöka förstå vad ett inbördeskrig är, eller att det inte går att förstå 'för någon som inte varit där'.) // Vad jag har i tankarna här, om alls något, är att ett kommersialiserat, monopoliserat begrepp om vardag som shopping & arbete (här: 'återuppta den gamla trallen') gör det ganska svårt att förstå vad ett undantagstillstånd kan innebära. En sådan bild av undantagstillståndet tappar bort och banaliserar vad det betyder att en stad lamslås, stannar upp, håller andan, mobiliseras, försvinner in i sig själv, delas upp i zoner, splittras (osv). Det som plockas fram i den där problematiska föreställningen om vardag blir bara en kontrast mellan en improduktiv form av passivitet (folk sitter hemma, köper inget, resurser tärs) och en produktiv form av aktivitet. Out of business / back to business.

Det som stör mig är bilden av vardagen som förutsägbar; vi jobbar, vi vet ju alla ungefär vad som omfattas av arbete, vi handlar, vi vet alla ungefär vad det omfattar, vi umgås med vänner, vi vet ju alla ungefär vad som omfattas av det, vi tränar på gymmet & frossar ibland och vi vet ju ungefär ----- . Sen kan man bre på stort med rubriker om stormvarningar, pedagogiska kartor om hur stormen rör sig, militärt språk, Hur Ingen Vet.... Eller ett ännu bättre exempel: den ekonomiska (nya) Krisen som på något magiskt vis måste hanteras så att vi sen alla kan återgå till det Normala. (Vad jag vill säga är inte att vi ständigt lever i ett undantagstillstånd, egentligen, även om jag vet att det finns vissa som vill uttrycka saken på det sättet, kanske med viss rätt.) En del av snacket om hanteringen av de ekonomiska, ständiga kriserna verkar just stansa fast vilken plats vissa saker ska ha i våra liv. Vilken roll banker har, vilken roll arbete har, vilken roll konsumtion har, vilken roll den offentliga makten ska ha. De ekonomiska kriserna beskrivs ofta med stora rubriker där psykologiskt språk gärna använder för att visa hur dessa kriser kan ställa våra vardagsliv på ända. Därför är vad vi behöver en fast hand med den ekonomiska politiken som sätter saker på rätt kurs igen så att vi kan återgå till  - - - - ? I den här retoriken ses vardagen ses som per definition icke-politisk, anti-politisk, som Arendt (som i och för sig verkligen inte alltid tänker klart här) skulle säga: social men inte personlig. Vi hamnar i ett läge där finanskriser i och för sig kan beskrivas som kopplat till vardagen, för att den kräver små uppoffringar av oss, men när den ekonomiska utvecklingen rullar på som den ska finns här ingen koppling. (Ursäkta upprepning från tidigare inlägg)

Svåra saker. Jag har nog blandat in för många funderingar i samma soppa.

PS: Under ett presstillfälle i går kväll talade borgmästaren för New York, Michael Bloomberg (som är obunden, om jag fattat rätt?) om de senaste händelserna, prognoserna, åtgärderna. Han svarade också på en del frågor. En fråga handlade om huruvida fängelset som ligger på en ö ska evakueras. Bloomberg blev uppenbart irriterad. Han ville inte tala om internerna. -- När det är tal om att återvända till vardagen är det just EN VISS GRUPP som man framför allt har i tankarna: den som är vuxen, den som arbetar, den som har en bostad, den som inte bor på en anstalt.