Ur sjukjournalen

Jag sitter på en föreläsning om Merleau-Ponty. När föreläsaren för femte gången idag nämner ordet inelectability graviterar mina funderingar mot det inre, kroppsliga mörkret (jag har redan hunnit fundera femtio gånger på vilken animerad karaktär föreläsaren påminner om, kan inte komma på det). Att vara krasslig i en hektisk stad som New York är ingen bra idé. Staden förvandlas av min trilskande trumhinna till en Jim Jarmusch-rulle från åttiotalet (besökte i helgen ett par kvarter i Brooklyn med en öde, industriell prägel som kunde platsa i en av hans tidiga filmer). Att bli riktigt sjuk i USA är en ännu sämre idé. Bestämmer mig för att gå emot mina instinkter, som är den finska machomannens: att bita ihop och gå till doktorn bara om man är halvdöende. En dum och farlig inställning. Jag hade vanvettigt dystra tankar om amerikansk hälsovård. Att den är astronomiskt dyr, på alla sätt odemokratisk och orättvis, att den är byråkratisk, att den ibland är undermålig. USA - i mina fördomar - är ett land där man ska åberopa och känna till sina rättigheter snarare än vara en ynklig typ som behöver hjälp med allt möjligt. Nu blir det den hårda skolans kunskap: empiri. Jag pratar först med en snäll dam på universitetet som tror att jag vill köpa en försäkring. Universitetsarkitektens fäbless för klara färger syns också på studenthälsan, men istället för det vanliga klarröda, gula eller orangea är studenthälsan fräscht babyblå. Jag vill inte köpa försäkring (har en). Tyvärr har jag inte rätt att nyttja universitetets hälsovård och får finna mig i att trava iväg till en öronklinik tre kvarter bort där jag hoppas få hjälp med mitt kroniskt struliga öra. Trafiken skramlar i mitt huvud, de höga byggnaderna håller på att tippa över min geggiga perception, tumlar in i en gubbe. En snäll dam på kliniken som kallar alla baby frågar genast om jag har försäkring. Jag får fylla i fyra olika blanketter. En av dem går endast ut på att skriva under på att jag vet mina rättigheter, att jag känner till sjukhusets ansvar och sjukhusets informationspolicy. En del av texten är helt vettig och bra. I en liten klausul står det dock att sjukhuset under vissa villkor kan ge ut patienters uppgifter - till polisen och underrättelsetjänsten, om så krävs. Får slå mig ner i ett smockfullt rum där stolarna står några centimeter från varandra. Det är vanliga människor där, ingen ser stenrik ut. Jag hoppas de är försäkrade hela bunten, för de här läkarbesöken kostar - mycket. Det talas många olika språk. En gubbe jiddrar med kvinnan i luckan: "I guess you missed me, babe" Jag hoppas detta inte snart blir min replik. Ljudvärlden förändras ständigt utan att jag har någon kontroll över det. Två TV-skärmar brölar. Barnprogram i ena änden, nyheter i andra. Personalen ropar ut namn för folk som ska fylla i blanketter. En kille visslar en melodi med tre toner, om och om igen. Jag räknar mina fingrar. Två spädbarn gråter. Ett par spanska tanter för en mycket högljudd konversation. Mitt i detta sorl förväntas jag höra när mitt namn ropas upp bland fem andra. Lystrar och försöker använda fantasin. Jag får aldrig riktigt kläm på principen bakom hur folk slussas igenom systemet. Missar mitt namn men har skäl att anta att det borde vara min tur. - Vilket bara betyder att jag slussas till ett annat rum. Får till slut (vi snackar timmar) träffa en läkare som är kompetent, analyserande och ärlig. Rejält snack, raka rör, en helhetsbild.

-- Nu hoppas jag att jag i slutet av hösten inte kommer att kunna mera om detaljerade klausuler i sjukförsäkringsdokument än om kontinental filosofi. Det är något med försäkringsbolag som får det att klicka i huvudet på mig. Jag har svårt att betrakta försäkringsbolag och deras verksamhet som något annat än ett symptom på ett samhälles yttersta förfall. Att kapitalisera på framtidens ovisshet. Det är svårt att hitta ett mera ruttet perspektiv på liv, framtid, sjukdom, olycka, katastrof, död, förlust än det som används av den här branschen. Försäkringsbolag har en viss betydelse i många människors liv, dom flesta av oss har något slags kontakt med de här firmorna. Att inte vara försäkrad i ett visst läge kan få katastrofala följder, speciellt i det här landet. I försäkringsbranschen är det glasklart vems liv som är mest värt. Kanske just därför känns det så uschligt att själv vara lite lättad över att ha en försäkring.

horace andy

Bara bra hela vägen.

vi kallar oss - kampen om arbete och språk

Representanter för bemanningsföretag i Sverige har startat en kampanj på nätet, "Vi kallar oss", med avsikt att hitta en allmän benämning för folk som jobbar för bemanningsföretag. En brokig grupp - vad skulle vara ett begrepp som kunde omfatta alla? Folk uppmanas skicka in och rösta på förslag. Hittills leder begrepp som "bemannolog", "kaosonaut", "konsult" och "bemannare". Det här tilltaget har skapat en häftig motreaktion. En annan "vi kallar oss-sida" har startats, där man också får rösta på begrepp för den här typen av arbetare. Orden är inte lika snälla och neutrala på den här sidan. "slav", "daglönare", "låtsasanställd" och (min personliga favorit) "flexhjon". Den senare sidan har naturligtvis startats av folk som har en rätt så mörk bild av bemanningsföretag och den arbetssituation som dessa bidragit till att skapa. Min första reaktion är att även om det inte är speciellt fruktbart att dra till med de mest dystopiska ord man kommer på, att plocka fram begreppet "slav", för att fånga en allt annat än idealiskt fungerande arbetsvärld, är det riktigt bra att funderingar kring arbetslivet får plats på diskussionsagendan. Det behövs. Betydelsen som diskussionen har handlar inte om orden i sig själva, utan om den roll som ett neutraliserat språkbruk kring arbete har. Att bemanningsföretagsarbetande beskrivs som "konsulter" eller "kompetensresurs" är problematiskt eftersom retoriken kring "fria arbetare" lever på en mycket skev verklighetsförankring (eller skapar sin egen "verklighet").

Företrädarna för bemanningsföretag önskade sig stilistisk återhållsamhet, neutralitet och att vem som helst ska kunna använda ordet. Fräcka ord publicerades inte på sidan. Det finns skäl att fråga sig om deras syn på neutralitet inte kan ifrågasättas. Vad skulle neutralitet betyda här? Antagligen: ett ord som inte väcker anstöt. Problemet är bara att vi rör oss på ett fält med mycket asymmetriska eller varför inte antagonistiska parter: bemanningsföretag, företag, staten (som mest av allt vill skapa jobb), anställda på företag, för bemanningsföretag arbetande människor, arbetssökande, arbetssökandes familjer osv osv. Men det här är inte vilka asymmetrier som helst - parterna är på inga sätt jämlika. Ett bemanningsföretag eller ett företag har enorm makt i jämförelse med en människa som finner sig i en situation där hon måste hitta ett sätt att försörja sig. Som det heter: "få foten in på arbetsmarknaden". Ett företag eller ett bemanningsföretag har råd att välja och vraka bland potentiella arbetare. Det är något som en arbetssökande mycket sällan kan göra. Företagets frihet är en annan än den arbetssökandes "frihet". Formellt sett är arbetsmarknaden i Norden fri - slaveri är inte en dominerande arbetsform (för att prata som Marx, som jag lärt mig något av gällande detta tema). Men diskussionen om frihet tar ju inte slut där, vid den formella strukturen, eller hur? Det sken som skapas av det tillrättalagda kompetensspråket är dock att bemanningsföretagen optimerar allas "intressen" (som om allt är intressen): företagen får personal när det råkar behövas snabbt (för det är snabba tag som gäller i businessvärlden), bemanningsföretagen tjänar pengar, människor får jobb, staten får inkomster - kort och gott: jobb skapas. I New York Times (22.9) sade en skribent att måttet på en framgångsrik ekonomi inte är aktiers stigande värde utan att arbetstillfällen skapas - och här känner många av oss en viss dragning att säga: ja men visst är det så!

Att neutralitet kring arbete är en svår sak är inte endast en angelägenhet i den här situationen. Kampen om språket och arbetet har förts länge. Exempelvis är arbetsspråket knappast neutralt då det handlar om huruvida något ska ses som ett arbete överhuvudtaget - hushållssyssla, konstnärligt skapande, familjeliv. Att något börjar beskrivas som ett arbete - eller tvärtom, som en fritidssysselsättning, är förbundet med hur en verksamhets roll förstås. Kanske finns det något som lockar oss att tänka att arbete är en sådan sfär som helst ska behandlas så neutralt som möjligt, och därmed beskrivas i ett så neutralt språk som möjligt. Är inte det mest centrala i arbetet att var och en får ägna sig åt det hon är kompetent för? Är inte huvudsaken att var och en behandlas rättvist i arbetslivet och är inte en garanti för detta ett så neutralt förhållningssätt som möjligt? --- Kanske är detta några tankemönster som spökar i bakgrunden.

Läs mer om diskussionen kring "vi kallar oss" här. För ännu en vinkel på kampen om arbete och språk - läs Kristina Lindqvists "I skitjobbens land" och dessutom Rasmus Fleischers inlägg som gav upphov till många kommentarer om "skitjobb". Själv skulle jag säga att det viktiga med skitjobben inte är om man får eller inte får säga så om en viss arbetsuppgift. Det intressanta är väl vem som säger det och i vilken typ av situation det sägs, och vad det betyder i ett sammanhang att säga det. Att kalla något ett skitjobb kan uttrycka förakt för både människor och livssammanhang - men det kan också handla om ett avståndstagande från ideologiskt fördunklande av dåliga arbetsförhållanden. Lindqvist lyfter upp skillnaden mellan att kritisera ett arbete och människan som utför arbetet. Debattörer gör gärna gällande att en kritik av ett jobb genast innebär att man ser ner på den som utför jobbet. Skribenten vänder sig särskilt mot tanken att något är bra och viktigt endast i egenskap av att vara ett jobb (betalt, såklart). Än en gång: vems perspektiv intas då jobb antas vara något gott i sig? Finns det inte en viss tragedi i utsagor som "ja men det är ju i alla fall ett jobb" eller "man har ju i alla fall ett jobb"? Det är sådant som de flåshurtiga formuleringarna i bemanningsföretagens kampanj helt täcker över, skyler över med positivt tänkande (som vi alla behöver vår beskärda del av): du är en resurs, du är kompetent, du är behövd, du är en pusselbit, du är räddaren i nöden, du avlastar, du är en av oss.

Det är just sådant "positivt tänkande" som gör det svårare och svårare att tänka klart kring vad det på riktigt betyder att vara behövd, att någon behöver dig och din arbetsinsats, att ditt jobb gör en skillnad - eller att märka att ens jobb nog gör en skillnad, men inte på rätt sätt.

Om man öppnar vilken dagstidning får man läsa de senaste analyserna om hur vi ska ta oss ut ur den senaste vändningen i de ekonomiska kriserna och recessionerna. Det perspektiv som anläggs på arbete i den diskussionen är väldigt enkelspårigt: arbetstillfällen måste skapas, både som mål och medel. Hög arbetslöshet skapar ekonomisk och social instabilitet, oro i samhällsmaskineriet. Också denna bakgrundsfaktor gör det väldigt vanskligt att framföra vilken som helst form av kritik mot samtida arbetsformer. Bemanningsföretagen som fenomen berättigas ofta med att de är ett alternativ i dåliga tider när företag väjer för att anställa nytt folk. Ur ekonomisk synvinkel finns det säkert en sanning i detta, liksom att bemanningsföretag erbjuder en möjlighet att träda in på arbetsmarknaden. Men det är ekonomins språk.

ut-tal

En sak driver mig till vansinne här.
På tunnelbanan, på gatorna, på universitetet, i barer för människor olika samtal med varandra. En viss grupp människor talar i samma tonfall hela tiden. En likgiltig, självsäker ton. Vi har varit med om allt: vi vet hur det ligger till: vi är ju i New York: vi har framtiden för oss: vi jobbar röven av oss: vi förvånas av intet, tumlas om av intet, berörs av intet. Monokromt, monologiskt. En ungdomlig, monoton ton, ibland en liten tonhöjning, som ett ironiskt höjt ögonbryn. En mening om Freuds begrepp om resistance låter helt samma som en mening om barrundan i helgen låter helt samma som en mening om specialkaffe. Språk som kväks fram, alltid artikulerat, alltid välformulerat, alltid med ett extra "like", kanske avrundat med ett torrt, själlöst skratt. Med en gäspning på lur. Jag vill skrika håll käften, jag vill klättra på väggarna, kasta en kudde, gråta en stump, gömma mig under en filt, vara allmänt agiterad. Därför blir jag extra glad när en föreläsare blir så ivrig att rösten spricker, när någon talar ryska, när någon stakar sig, när någon nyser mitt i det hela, när någon bryter på något annat språk, när någon talar mandarin, när någon är upprörd, när någon pratar som Robert de Niro, när någon pratar spanska, när någon knarrar på hebreiska, när någon ropar på gangstriska, när någon kvittrar på oxfordiska, när någon pratar med jamaicansk, fransk, tysk, indisk, odefinierbar accent, När någon bräker på söderndrawl. När jag måste skärpa örat för att uppfatta vad någon säger.   

(modebloggar)

Allt ungdomligt och wannabeungdomligt är i dom flesta fall vansinnigt tråkigt, enformigt och efemärt.
Däremot blir vissa människor jättecoola när de når femtioårsstrecket. Eller nja, sextio kanske.
Jag blir så glad varje gång jag ser den universella (?) looken:
- Grått/vitt hår
- Gråa byxor (helst med pressveck, dock inte obligatoriskt)
- Beige tygjacka
- Shoppingväska av uråldrigt snitt
- En kam, pastiller och en näsduk tillgängligt behändigt till hands
En garanterat hållbar stil. Elegant, värdig, diskret.
Jag såg en sådan gubbe på biblioteket nyss och tänkte rusa fram för att diskutera filosofiska frågor med honom innan jag besinnade mig.
Ungdomar, skit i de där butikerna.

på benen i Brooklyn

Efter en natt av knaggligt skrivande och pretentiösa idéer: en nypa frisk luft. Det är höst i New York. Förra veckan kunde jag knappt sova på min slippriga lädersoffa (som påminner om den som fanns på filosofi-institutionen). Det var varmt, satans varmt. Inte längre. Luften är underbart krispig när jag går ut genom dörren. Området är nytt för mig. Jag flyttade in förra veckan. Mitt i Brooklyn. Människor från olika hörn i världen, kanske främst av allt de västindiska öarna. Jag vet ingenting om någonting förutom att mina grannar nedanför har fåglar som sjunger monotont och runt hörnet serveras underbara grillade ostsmörgåsar till tonerna av ett delikat gräl. I motsats till en del ställen på Manhattan går det att andas här. Går genom parken och upp. Man kan bli skjuten i Brooklyn, får jag höra på Facebook. Äter ett rosa muffins och kontemplerar saken. Det är lätt att stigmatisera fattiga människor. Fattigt område = farligt område. Latent och inte så latent rasism. Ansamlingar av vita människor ses sällan som hotfulla. Ser en tant med rollator. Blir inte skjuten. Hör en predikant som predikar domedagen. Blir inte skjuten. En silverhårig gubbe med valrossmustasch frågar om herrn vet var sjunde avenyn är. Jag vet inte och blir inte skjuten. Gör några ärenden och blir inte skjuten. Äter en korv och blir inte skjuten. Går västerut. Hittar en bar. I baren springer ett gäng hundar fram och tillbaka. Ölen kostar tre dollar. Jag läser Faulkner. Det är ett bra ställe. Robust. De har tre ölsorter man kan välja mellan. Eller var det två. That's fine with me. Det här har jag saknat i New York: en bar som det går att sitta flera timmar på med en bok som enda sällskap. En bar som inte serverar coctails. En lite sunkig lokal som inte är shabby chic (= disparata möbler, obekväma stolar, mysighet när den är som mest steriliserad och kapitaliserad på). Ett ställe där det inte spelas smakfullt ironisk musik utan här får Aerosmith tala helt för sig själva. Typiskt nog stänger stället - imorgon. Well then. Crap. Barjakten fortsätter. Sökes: demokratisk bar var som helst i New York. En offentlig plats för lugn och ro. Och öl.

James Baldwin - Go tell it on the mountain (1953)

Flera stigar leder mig till James Baldwins författarskap. Jag sätter mig ner och läser en skildring av kvarteren i Harlem runt slutet av trettiotalet. Baldwins bok är djärv, men till skillnad från författare som gör sitt bästa för att göra politik lämnar Go tell it on the mountain oss med en beskrivning, eller snarare flera beskrivningar, av liv som binds ihop utan att bilda ett fint nätverk som sen ska få oss att gestalta bekvämt eleganta mönster. Den unga mannen John, hans diaboliska predikantfar, hans mor som packade väskorna för att åka till New York från ett södern där slaveriet ännu var en levande närhistoria. Tro inte att det här är någon släktkrönika. Glöm det. Drömska partier växlas med realistiska. En dag i en pojkes liv sträcks ut till ett historiskt perspektiv. Skickligt vävs olika teman samman. Baldwin skriver om ras, religion, kön och sexualitet utan att det blir förutsägbart. Han beskriver plump och helt öppen rasism, halvformell segregering, men också hur människor reagerar olika på den, hur människor gör uppror i oväntade situationer, men också den mängd olika former underkastelse kan ta (att gå in i olika bilder av hur en svart mans eller kvinnas liv ska se ut).
Den bild som målas upp av vittnande, extatisk religionsutövande är ibland väldigt mörk. Men inte heller här blir Baldwin programmatisk. Bokens huvudperson, John, kämpar med att hitta sin egen plats i det lokala religiösa samfundet, som både består av en iskall, patriarkal far och en åtrådd omvänd ung man, Elisha. Omvändelse kommer här att betyda flera olika saker - att omvändas för att "tvätta bort synd" (den svarta rasens synd, den homosexuellas synd, människans eviga synd, osv osv osv) men också att komma bort från något slags likgiltig blyghet, ett svårdefinierat utanförskap.
Flera av de kvinnliga karaktärerna i boken, Johns mor och hans faster, gör på olika sätt upp med ett våldsamt religiöst språk som kräver kvinnlig underkastelse och noggrant iscensatt extas. De maktrelationer som beskrivs är alltså inte enkelt rasindelade så att vita är de som förtrycker svarta. Här visas också en bild av hur rasism kopplas ihop som en bild av vem man själv är, "jag är förtryckt, alltså har jag rätt att ---". Den övergripande religionskritiken i boken blir således också en form av feminism eller könskritik och dessutom alltså ett sätt att begripliggöra hur rasism nästlar sig in i olika föreställningar om renhet, synd och skuld.
Det är en elegant skriven bok. Alla partier kanske inte är lika knivskarpa, men ibland tappar den här läsaren helt andan av det slags juxtapositions som Baldwin ställer upp.

Galaxie 500

Det är svårt att ta in ny musik just nu. Jag lyssnar på Galaxie 500: svepande gitarrer, texter från köksbänken, enkla ord, något undanglidande. Sommaren i New York tar aldrig slut. Mitt musiköra har retarderats.

läser tidningen

Att läsa New York Times, som jag nu gör med regelbundna intervaller, speciellt den välgödda söndagstidningen, tär på min verklighetsförankring. New York Times har rätt omfattande utlandsrapporter. Rätt ingående skriverier om relationen mellan Syrien och Iran får konkurrera med reklam för Bloomingdales höstkollektion av pälsar "in your favorite shade" eller Macy's nya fina ridstövlar (kanske borde jag försöka mig på Edith Wharton ändå?). På söndagarna finns en stor bostadsbilaga där man kan läsa reportage om up-and-coming bostadsområden där hyrorna ännu inte skjutit i taket. Tänk bara, kombinationen lugnt & fint, lite grönt, men också - "concrete, bustle and ethnicity". New York Times har också mycket omfattande artiklar om presidentval. Och inte minst följer tidningen noggrant vad olika republikaner tycker om Obamas senaste initiativ, en och annan skatt ska sänkas, ett hälsoprogram ska prutas på, jobb ska skapas. Rena socialismen, tycker republikanerna. Obama är en svag president, säger republikanerna. Obama kan inte hantera ekonomin, ryter republikanerna, som vet hur Ekonomin ska svängas och baxas i rätt riktning, så att var och en kan ägna sig åt sina frihetliga projekt. [Det vore roligt att någon gång samla ihop metaforerna för vad slags uppstudsigt eller mekaniskt eller lurigt odjur eller maskin eller magisk sfär Ekonomin representeras som - har säkert gjorts.] Nu har Obama hållit tal igen. Retorikexperter och andra analyserar vikten av Historiska Tal som gör ett avtryck i seklets medvetande. Obamas tal var för mjäkigt och tajmingen var så dålig, nu när N.F.L-säsongen har börjat och allt.

Sen kommer kanske den enda mening i New York Times som på ett robust sätt kallar en tillbaka till verkligheten:

"The economy is a mess", said Becky Wallard, 71, a retired teacher in Atlanta. "There's no speech that can hide that."

med Arendt

Hannah Arendt verkade som professor under sina sista år på det universitet jag besöker, New school. Redan det känns väldigt underligt (och, måste jag erkänna, en smula häftigt). Jag går en kurs som handlar om Arendts politiska filosofi. Föreläsaren har en helt fantastisk förmåga att ta fram det bästa i texterna: det som gör att hennes filosofi känns både levande och angelägen. Arendt visar sig från sin allra tuffaste, mest kompromisslösa sida. Intressant nog ser föreläsaren The Origins of Totalitarianism som Arendts viktigaste bok, och inte Människans villkor. En tematik som verkar viktig för kursen är att via Arendt fundera på vad det alls kan betyda att vara en del av ett samfund, en stat, en nation, en grupp. En annan tråd som verkar bli viktig är Arendts rätt så originella förståelse av historia och hennes lika originella kritik av modern historieskrivning som ansvarsflykt. Ibland är Arendt dunkel och ibland har hon helt enkelt fel. Emellanåt finns det något slags aristokratisk tendens som glimtar fram på ett ytterst obehagligt sätt. Hennes relation till dom gamla grekerna är inte alltid helt sunt. Ändå: Arendt är en filosof för vilken tänkande inte handlar om att framställa sig som intelligent. Texterna har en mycket flärdfri stil. Tellin' it like it is, verkar vara avsikten. Hon sysslar aldrig med intellectual parlor games, eller sällan. I Arendts texter står saker på spel, och hon sätter sig själv på spel (under sin levnadstid var hon mycket kontroversiell på grund av att hon skrev rätt hårda texter om både antisemitism och sionism, bland annat). Hon är inte bekväm, hon är inte hipp, hon är inte lätt att klassificera. Som få andra lyckas Arendt tydliggöra de slags oroväckande tendenser i samhället som gör att det politiska skyms bort och saker börjar framstå som nödvändiga, ofrånkomliga. Vill man förstå något av dagens värld av "gränslöshet", rättighetssnack utan substans, rätt till arbete, "sociala relationer", en mycket oklar relation mellan stat och rättigheter - då har Arendt något att komma med. Inte minst: snacket vi hela tiden stöter på om integration, att visa att man förtjänar sin plats i samhället, att bli Samhälle. Där de flesta samhällsfilosofer snöat in sig på vissa begränsade antaganden om vad politik handlar om, är det för Arendt snarare vårt delade ansvar för vårt liv tillsammans som för henne är det politiska. Arendts texter rör sig hela tiden i gränsland mellan politiska analyser, historisk förståelse och filosofisk reflektion. Att följa Arendts resonemang handlar nästan aldrig om att dra slutsatser från logiskt staplade premisser. Snarare handlar det om att försöka se varifrån Arendt kommer, vad exakt det är som bekymrar henne, vad som får henne att göra vissa distinktioner. Till skillnad från en hel bunt filosofer har Arendts texter alltid ett mer eller mindre personligt tilltal, och detta gör att de också väcker en respons. Säga vad man vill om visa aspekter i hennes tänkande: här finns ett genuint, levande filosofiskt samtal på gång, och det tycker jag att jag kan relatera till på den här kursen (jag och en kompis höll ett seminarium om Arendt i våras: också där tyckte jag att diskussionerna visade något om Arendts kvaliteter, att hon får en att rikta uppmärksamhet mot teman som filosofer kanske inte så ofta intresserat sig för, att man tvingas ta i tu med nya frågor från ett oväntat håll). -- Idag satte jag mig händelsevis ner vid en dator som var markerad med en "Hannah Arendt Archives" skylt. Jag råkade klicka på ett brev från en ung man som skrev till Arendt under början av sjuttiotalet. Den unga mannen beklagade sig för Dr Arendt att han blivit orättvist behandlat under en ansökningsprocess vid New School, som enligt honom hade en "byzantine" inställning till forskningspolitik. Arendt skriver i ett vänligt men väldigt uppriktigt brev tillbaka att den unga mannen av många doktoranden fått dåligt betyg för sin "non-systematic approach to Philosophy". .... As we speak är den unga mannen en av de kändaste profilerna vid filosofi-enheten här. I ett annat brev grubblar Arendt över filosofiämnets framtid vid New school. Hon är orolig för att ämnet ska splittras upp i en "något för alla"-mentalitet men också att det ska bli ett säte för allmänt vurmande för "radikal politik". Men, skriver Arendt, om hon var en människa som skulle anställa folk till institutionen är hon inte så säker på att hon skulle anställa sig själv.

labor day

Barbecue Bob: We sure got hard times now



(Jag kände inte till Labor day - verkar vara som en första maj men utan socialism?)

///

Imorgon är det Labour day; jag läser i tidningen om krigsveteraner som tycker att det är tråkigt att vara rullstolsbundna, nu har allting ordnat sig till det bästa så att de igen kan få de adrenalinkickar som gör livet värt att leva: de kan hoppa fallskärm, så fint!; en professor som ser snäll ut säger åt studenterna, packade som sillar i ett litet, syrefattigt rum, att det finns många myter om Marx, att Marx har något att säga om vår tid, jag blir lite starstruck och till mig, men bara lite, lovar; this is a brooklyn bound train; luftfuktighet: 100 %?; ; ser ett läskigt kryp på toaletten - snälla herr Jünger, kan Ni titta in på mitt dass och studera denna varelse?; när jag går runt knuten ser jag något slags gotisk katedral skjuta upp mot himlen; this is a manhattan bound train; ett underligt, enormt, skräckinjagande universitetsbibliotek nära ett ställe som säljer muffins, rosa muffins, 'får jag vara här'?, det sägs att en scen i The Addiction av Abel Ferrara utspelar sig här, och referensen till filosofistudent-blir-vampyr är verkligen på sin plats bland dessa vindlande våningar, ett golv med en geometrisk yrselframkallande figur, ett oöverskådligt klassificeringssystem, en argsint bibliotekarie till hjälp för ingen, minst mig, i min prekära boksituationen; ung man till polis: 'don't call me sir! I'm not a slave! I'm not your slave! call me brother!" Brother/sister/ma'm/sir/miss/man/hey you/you/me; en dag rinner det blod från mitt ben: ---> dödsbädden (då alla icke-troende blir katoliker?)!! - inser strax: aha ---, just det "att vara kvinna", normalt normativt normerande normblod - New york, there will be blood; en man i pagefrisyr sitter vid ett bord i ett auditorium, han gestikulerar vilt till tonerna av en mycket sorgsen turkisk sång inspelad kanske 1921, sextio andra människor, svettiga och röda i ansiktet, sitter tysta och lyssnar, drabbade; stand clear of the closing doors please; en råtta kilar över vägen i ett kvällstomt tisdagsmanhattan, klockan är kvart i elva och föreläsningen har just tagit slut, jag slumrar nästan till på tåget; min vän lyfter på ögonbrynet, Marx as in Karl? - det är svårt att veta var man ska börja nysta i politiska diskussioner, förbryllas/förvånas/ta i tu med; en kvällstur österut, hamnar bland bilhallar, garage, stora motorvägar, ett svårmanövrerat parti där det inte är så lätt att hitta till vattnet ens, förfallna hus, snygga hus, alla sorters hus, folk som talar olika språk, folk som sitter på sin trapp, folk som är på väg, stiligt klädda, uppiffade med take-awaykaffet, en uteliggare, en gammal tant som går med rullator, en kille som spelar Patsy Cline i sitt stekheta café :: eastwestsouthnorth Harlem; syrsorna tystnar aldrig, hela fönstret tycks vibrera; New York käkar upp mig; en biblioteksfilial kring hörnet, påminner mig om skärgårdsbiblioteket jag jobbade på en sommar, jag tror att en ung man sitter och läser Benjamin, för alla läser väl Benjamin här - men han läser något annat; a brooklyn bound train: kvarteren som jag hittar i nästan i sömnen, skyltar på ryska, tanter i klänningar, nästan-havet, jag blir bjuden på kotletter; ser en armémänniska på en tunnelbanestation - tänker - vad ska man tänka; brandstationen intill, Clintons kontor intill, baptistkyrkan intill, vietnamesiska restaurangen intill, en främmande filosofi-institution intill, en tunnelbanestation intill; jag tänker på vad det betyder att ha vänner, i distinktion till bekanta, att bli vän med någon, att få förtroende för någon, att ängsligt betyga något, att ängslas över ängsligheten osv in infinitum; ibland är det för varmt för att äta, tänka, arbeta, sova, finnas till, ett migränanfall som stannar tid & rum; vissa dagar säger jag ingenting, kanske tack, eller hej då; en dag har polisen byggt upp något slags torn två kvarter bort, polisen som är närvarande överallt, deras bilar står på snedden, på bredden; drabbas av en konstig känsla på universitetet: orkar jag verkligen prata med någon, kunde jag inte åka hem och prata med Maria som städar våra husutrymmen istället? orkar jag prata alls? vad finns det att säga? är inte allt fånigt bara som jag kläcker ur mig?; lägenheten: massiv, tyst, en granne tränar pianospel ibland, golvet knakar när någon går, jag kan höra ett samtalsfragment, kanske en tillrättavisning, kanske på mandarin; det är Labor day imorgon och jag har ingen aning om vad det är för land jag befinner mig i.   

ett deprimerande perspektiv på depression

En kompis länkar till en, som jag förstår det, populär svensk blogg. Bloggaren beskriver en depression som smugit sig på. Om inte de här metaforerna tar en från det nattsvarta till det nattsvarta, så vad:

"Jag tänker att när man gör mer än man orkar så lånar man krafter från sig själv. Från sitt framtida jag. Det funkar ett tag, om man ser till att betala tillbaka. Gör man inte det växer sig skulden ohanterlig. Och plötsligt en dag står kronofogden och bultar på porten."

Jag tror vi alla känner igen det där pratet. New age goes economics. En ohelig allians - nej inte alls: helt rimlig. Kanske vill någon säga: det är ju bara en metafor. Men metaforer är viktiga. Jag tror faktiskt inte att det här sättet att tala om en själskrafternas ekonomi är ett dugg metaforiskt ens. Det är i högsta grad verkligt och som vi alla vet är det lätt att knyta an detta till pengar som flödar hit och dit mellan olika industrier. Samma bloggare, mot fonden av gulligt, flickigt rosa, talar om sitt hälsosamma liv som "resursstarkt". Hon kan "köra på". Jo du, välkommen till helvetet, med resurser och utan: den oändliga skulden, den oändlig bristen. (Ekonomispråk har förstås figurerat i psykologin hur länge som helst.)

scen

Att orientera sig på nedre Manhattan är inte lika lätt som att ta sig runt i övriga New York. Det klara rutmönstret har fått ge vika åt mera osystematiska konstellationer. Ergo: jag går åt fel håll när jag går ut från tunnelbanan. Bestämmer mig för att spisa på något slags inrättning. Rutten till dagens bibliotek går genom ett dyrt område med små gulliga hus och slingriga gator. På barerna finns det lappar som manar till tyst tal bland gästerna. Det här är inget bullrigt område, inskärper man. Jag går in på ett ställe som består av ett stort, luftigt rum där folk sitter snällt vid träbord. Rad efter rad av laptoppar. Efter tre sekunder börjar obehaget smyga sig på. Missade jag WHITES ONLY-skylten? Menyn (som jag inte kan läsa, har tittat på en utanför) är skriven i glatt färgade, små bokstäver. Alla är hippt, avslappnat klädda. Jag beställer en hummusmacka och får frågan om vad jag heter. Den här typen hör genast vad jag heter (vilket inte oftast är fallet, på grund av mina dribblingar med bokstaven r. Majji, ett ovanligt hebreiskt namn kanske?) Namn ropas ut allt eftersom maten blir klar. "Personlig" service och en "personlig" nota på väldigt många dollar. Minimalistisk inredning som andas Smak. Tidskrifter med Smak. Tuggar på mina satans groddar och stirrar framför mig, på Forbes magazine, 'The BEST small companies in America'. Gubben på pärmen håller ett fast grepp om en hatt eller om sitt lår. I högtalaren: Crystals.  Da doo ron-ron-ron, da doo ron-ron. Istéet virvlar i magen. Servitören ropar på Angelica, Bill, Joe, Louise. På vägen ut ser jag Jerry Garcia. Är inte han död? Jag blir glad.