Om kollektiva känslor

Vad som hände i Norge är fruktansvärt.
Det är konstigt att följa rapporter, krönikor, analyser. Alla tycks veta exakt vilka samhällsproblem dådet manifesterar eller vad som bör göras. Andra menar att absolut inget kan sägas om saken, det rör sig om en ensam galning; se upp med isolerade, unga män. Språket räcker inte till. Det är viktigt att prata.
Nästan allt blir klischéer som rullar runt, runt. Samtidigt har en ifrågasättande debatt väckts. Vad är terrorism? Varför har högerextremistisk terrorism knappt setts som något hotfullt? Vilket slags frustration uttrycker Breivik och hur ska man förstå den?
Men ändå, att göra katastrofen "personlig", ge den ett medialt ansikte. (Tänk på hur begrepp som ögonvittne kan börja urvattnas om att vittna handlar om gruvliga detaljer i samband med 'att ha varit där'.)
Fokuseringen på Norges statsminister är bisarr. Hur mycket känslor visar Jens? Jens visar känslor, nu står han högt i kurs! Arbeiderpartiet går frammåt! Man uttalar sig om vad en stark ledare bör vara, en ledare som utgör en sammanhållande kraft. En sån är Jens. Tidigare ansågs Stoltenberg vara en kall rabblare. Reinfelt får kritik för att han uttrycker sig för svalt. Reinfelt har varit på semester.
Å ena sidan är det inte alls fel att säga att det är svårt att ta någon på allvar som inte är engagerad, som talar i punktform eller i neutrala fraser. Att inte beröras hänger i många fall samman med att inte förstå vidden av en situation. Att kritisera någon för att reagera på ett visst sätt är inte konstigt alls, trots att våra känslor väldigt sällan har något med vilja att göra.
Samtidigt tänker jag på filmen The Queen, som jag underligt nog tyckte rätt så bra om. Filmen handlar som bekant om drottning Elizebeth. När Diana dog förväntade kollektivets röster att drottningen skulle uttrycka sin Personliga Sorg. Man kritiserade henne för att vara sval. I filmen drar drottningen en skarp gräns mellan det offentliga och det privata. Samtidigt är ju drottningen en offentlig person, vars själva yrke upplöser tydliga gränsdragningar. Att vara drottning är inte precis vilken roll som helst. Filmen levererade inga egentliga svar. Den beskrev, ibland med en lite ironisk touch.
Jag är ingen förespråkare för en absolut gräns mellan det offentliga och privata när det gäller känslor. Man kan exempelvis säga att många yrken är emotionellt krävande utan att detta innebär att känslorna som man då pratar om är en mask som tas på och av. Jag har ingenting att säga om Stoltenberg. Han är säkert bra på att möta människor, och det är det viktigaste.
Ändå är det olustigt när Stoltenbergs känsloliv utvärderas på bladens nyhetssidor.
Kanske hänger det ihop med en bild av kriser och enighet. I svåra tider förväntas politiker i ledande ställning sätta oenigheter och gammalt partigroll inom parentes. Sånt kommer sen. Just nu tycks denna politikers bidrag till att skapa enighet gestaltas genom ett känslospråk. Vi är eniga i sorgen. Vi är eniga i motståndet. Vi är eniga i enigheten. Själva deltagandet är en tröst. Vi är vi.
En landsfader söks. En landsfader hittas. En landsfader som kan vara personlig samtidigt som han uttrycker något kollektivt, en landsfader är en politiker som stigit ut ur sin ursprungliga roll, sin plats på barrikaderna. Videor publiceras där ställena där ministerns röst skälver till markeras och kommenteras.
Vad innebär det egentligen att vara närvarande för någon? Men vad betyder det att vara kollektivt närvarande? Är det möjligt? Vad slags närvaro är det? (som sagt, jag säger ingenting om Stoltenberg nu; jag säger något om en medial diskussion, ett framställningssätt)
"Jens Stoltenberg växer fram som ledare." Vilken är bilden av ledaren (för att inte tala om politikern) här?
Ola Larsmo skrev en bra grej i DN där han kopplar händelserna i Norge till ett hatiskt offentligt språk som ständigt är på jakt efter syndabockar. Det rasistiska språket får inte göras till något oskyldigt. Om något, så är det något vi vaknar upp till nu.
Det språk som används i samband med "utvärderingar" av den norska statsministern är en blandning av cynism (ministerns aktier är heta, högerpopulisternas aktier dalar i värde) och terapeutiskt helandespråk. Det är förvirrande hur de här tonarterna kan samsas, men det kan de, och det vore viktigt att förstå hur det är möjligt.
Ett metaperspektiv - hur något skildras, hur information sprids, telefonsamtal och filmsnuttar - kommer upp otroligt fort efter det som händer på ön där en ofattbart stor mängd ungdomar sköts till döds.
Jag är rädd för ett offentligt språk som slätar över, som skapar Enighet - framför allt: ett enighetsspråk som är lika grumligt som det suddiga tänkandet kring integration, multikulturalism och, spegelvänt, 'vi är inte rasister, vi är nyktert invandringskritiska, vi har statistik!'. Den formen av enighet har inte så mycket med gemenskap att göra. I värsta fall är det en enighet som vittrar sönder genast då tidningsrubrikerna byts ut.
Det jag säger är inte att sorg är bedövande. Men den medialiserade sorgen som fokuserar på Stoltenberg som landsfader och terapeutiskt feel-goodande 'vi går starkare ur det här' är kanske just - bedövande. Den medialiserade sorgen är - pratig. Den medialiserade sorgen håller tyst i en minut, sen är det dags igen, att analysera, att dra slutsatser, att mana till det ena och till det andra.
Åsiktsmaskinen som aldrig sover. Då blir känslor något att dränka sig i, ett sätt att representera, ett sätt att framstå, ett sätt att uppgå i en kollektiv förståelse och en lika kollektiv oförståelse.
Men för att ha sagt något vettigt borde jag säga något mer om enighet och gemenskap, men det klarar jag inte av just nu.


En massa lösryckta associationer; jag vet inte.