Det är rätt konstigt att vara i New York nu. Orkan på väg. Troligen. Ingen vet hur hårt den kommer att slå: kanske inte hårt alls, kanske illa. Enormt medieuppbåd. Undantagstillstånd utlyst i vissa delstater. Nationalgardet preliminärt samlat. Borgmästaren & Obama ger instruktioner. Exempelvis: det är dålig idé att spika för fönstren. Jag oroar mig för mina vänner vid Atlanten. Universitetet skickar mejl, biografen skickar mejl, tidningarna fulla av praktiska anvisningar om vilka områden som evakueras, när kollektivtrafiken tas ur bruk, alla evenemang som avbokas. Det verkar som om hela New York kommer att stanna upp och dra efter andan, vänta. Jag funderar på om jag ändå borde gå en runda till butiken. Köpa vatten, mat som inte ruttnar. Som ny i det här landet, i den här staden, vet jag ingenting om hur myndighetsspråket fungerar, på hur stort allvar varningar bör tas.
Å andra sidan: min vardag som också stannar upp och drar efter andan. Jag gör just ingenting. Väntar på att saker ska dra igång nästa vecka på rymdskeppet, filosofifronten. Lata dagar i Harlem. Mina skor har gått sönder; tvingas köpa nya. Det är fortfarande varmt & fuktigt. Hittar en diner på 144de gatan. Ett magnifikt ställe. Coco pustar och sätter sig ner för att ta en beställning. Det kommer att ta länge, varnar hon, för hon är den enda som lagar maten. Coco skrattar åt transportsträckan Finland - Harlem och mina absurda kaffevanor. Coco säger att myndigheterna överdriver, att de vill vidta alla försiktighetsåtgärder på grund av trista erfarenheter tidigt i år. Coco serverar en sagolik smörgås och kaffe just som jag vill ha det. Coco - I'll be back. Ett stillsamt buller på gatorna, högljudd hip-hop och rnb från bilar. Ungar spelar baseball. En kille frågar vad klockan är och sen utgjuter han sig över de där icke-kristna forskarnas prognoser. De tror inte på Gud alltså kan man inte lita på dem. Pantbanker/Dunkin' donuts/beauty salon/nail salon/gourmet delis/Chase/kyrka vid kyrka. När jag går kroken upp till huset är det precis som i Åbo, samma hörn, samma känsla; tappar bort mig i tid och rum. Tom lägenhet. Min rumskompis är nästan ett spöke. Eller är det jag som är nästan ett spöke? Perspektiven. Luftkonditioneringen ruskar igång, får lapparna på bordet att virvla runt i rummet. Jag vet inte riktigt vad jag väntar på. Har ingen ro att skriva. Det kommer, hoppas jag. Tar en runda till universitetet. Förbryllas av deras bibliotek. Enorma samlingar Hegel/Freud/Adorno. Ett outgrundligt klassificeringssytem. Börjar känna igen gatorna. Men har ingen plats whatsoever någonstans. Inget sammanhang på universitetet. Mejlar runt, frågar, tar kanske ändå för få initiativ. Sover långa, oroliga nätter. Läser New York times. Går på spelning med underbara Cat Power som just den här kvällen nästan inte är grinig alls. Publiken - knäpptyst. Silverrävar och indie chicks. Brooklyn lager till ockerpris. Chan Marshall tappar southern gothicådran på blod:
No comments:
Post a Comment