old times, new times, different times

Mariehamn är en håla. Det är nog okej ändå. Mariehamn är en konstig stad. Mariehamn står stilla. Det händer nya saker hela tiden. Luften står stilla. Jag hittar inte mina fötter. Jag vet presiss, presiss de. Åker till staaas. Mina släktingar idisslar gammalt groll. Jag sitter vid släktingens matbord och känner mig lite som en voyeur när jag lyssnar hur de pratar. Det slår mig hur ingen av dem talar finska längre. Den finskspråkiga generationen har dött bort och det är vemodigt att inte längre höra pentele helvetti mähän vaan pirautan ny. På något sätt tycker jag om dem. Vi har inte ett smack gemensamt. Inte ett skit. Ibland blir det en fientlig stämning, det blir obligatorisk ironi, Jo nä. Ingen åårnning. Du ska väl kolla bortdä. Småpratets koordinater. Kommer att tänka på hur jag som nioåring planterade mig i min farmors gungstol för att lyssna på hur farmor pratade med min faster som kom från staaan. Jag fattade inte så mycket vad det pratades om men på något sätt tyckte jag om att lägga örat intill det, att på ett lite passivt sätt försöka greppa sammanhangen, hur det snackas. På gott och ont gillar jag det där fortfarande. Som vanligt sitter jag på biblioteket och gör ingenting. Dryper av svett, hämtar andan, driver tid. Tomt i huvudet. Hittar en obskyr bok. Ingenting känns någonstans. Allt är överväldigande. Bibliotekarierna känner jag igen. Den sura är inte på plats idag. Skulder har hopats under halvåret. Betalar glatt. Jag känner ingen längre. Jag tycker mig se någon som liknade en gymnasiekompis som hette cindy eller något sådant, som hängde med de där innebandyspelande tjejerna i tajta vita jeans. Men cindy var trevlig. Cindy sanna sa su se srar. Någo. Gatornas krokar, varje sten är bekant; Ehns, Emmaus, Andelsbanken, blomaffären i hörnet, café Nikolaj där jag slevar i mig kladdig pasta. Jag förvånas över allting. Den nazistiskt pompösa arkitekturen, rockoff som ordnas år efter år för att erbjuda dassig musik åt människor som vill sätta på sig festblåsan med sikte på raj-raj. Eller vad vet jag egentligen, jag har inte varit där. När jag var liten åkte vi ibland ut med bilen på söndagar eller efter någon storhelg för att de vuxna skulle få skrocka över festande ungdomar. Handär tar sig no om huvvä. Kanske tyckte jag att det där åkandet var lite obehagligt redan då. Snorgärsarna, gloparna. De vuxna hade saker på grej. Åårnning. Jag tänker på hur Mariehamn är skiktat på ett sätt som jag av någon anledning sällan tänker på i Åbo. Mina släktingar går till vissa ställen för att ta en kaffe, andra inrättningar är absolut näj. Små vattenhål som inte är så homogena. De vältränade, slimmade kropparna som har träffats under lovet bredvid gamlingarna på café Julius. Ingen rubbar fanimä Hasse å domdär. Jag sätter mig helst invid sjuttioåringarna som filosoferar över Götas brors kusins nyaste båten va mycke den kosta vettni. Mariehamn är bakelseparadiset. Jag navigerar från sötsak till sötsak. Som en riktig ortsbo muttrar jag över turister som står i vägen. Gruvar mig över ett dumt föredrag som jag höll härom veckan där jag betedde mig som en fåntratt. Skitbollar, borde jag verkligen hålla på med det här. Mariehamn tar kål på såna tankar. Det är bra. Bara jål, bara kåll, bara paller, inga någge ti tänka på. För det mesta driver mig ålänningarnas anti-filosofiskhet till vansinne, de ska göras å inga pratas. Ändå är Åland just pratets och skitpratets öar. Fan i helvete vad det pratas, broderas, skroderas, utläggs, inläggs, grunnas på. Inget skrinläggs någonsin. Man får köa fyrtio minuter för att äta en kaka på lyxstället. Det är löjligt, men så gör jag, köar och trampar en proper gråhårig dam på foten och hon säger inte aj ens. Jag studerar människorna framför mig i smyg och tänker på hur många profilerar sig som tjejer och hur de ofta ser väldigt gamla ut i sina vita utstyrslar och brunbrända ben. Jag är vit som ett spöke, svettfläckad. Men: av kaffetanden nödgade uppoffringar. Det är lite som att åka utomlands när jag åker till Mariehamn. Jag vänjer mig aldrig. Det är konstigt att komma dit och påminna sig om att det ju går att bo här också, att jag själv har gjort det. Men det gör mig inte sömnlös längre. Jag sover som en bäbis, drömlöst, tanklöst, det dåliga örat släpper inte igenom mommos moraklocka ens. Det belamrade rummet bekommer mig inte. Mariehamn är lite som en dröm, en nollställd dröm. Det myllrar på trendbaren. Kanske ska det regna snart. Vi tvistar om det är trubadur eller nä som strömmar ur högtalarna. Hur alla trubadurer anlägger ett nasalt tonfall. En grannes kalufs skymtar fram. Jag och mitt sällskap sitter och intrigerar om det förflutna. Bara här känner jag att jag kanske får på käften bara för att jag går på vessan. På vessadörrarna har man målat enorma, nakna kroppar. Jag ser ängsligt omkring mig. Får ja va här? På Åland behärskar man de giftiga blickarna konst. Det är bara att fånstirra, fårstirra, flina folk rakt upp i ansiktet. Tro mig: det fungerar. Om Sthlm är skit och pissnödigt är Mariehamn i samma division, bara annorlunda. För det finns ju också raggare här. Och dansband. Och vikingamarknaden utsocknes. Jag tar en lur i ett hörn på biblioteket och glömmer hela skiten. Läser två veckors DN. Ålandstidningen skriver om nån kabel. En revy i saltvik. Alla konstiga gubbar och tanter och byfånar och lagtingsledamöter och ungdomar häckar där i timtal. Det är ett fantastiskt ställe, helt fucking bäst. Du är kanske ifred eller så kommer en människa som du träffat på skärgårdsfärjan för tjugo år sen och hör sig för om vad som hörsch i åbo. - nä inga vet ja nå specielt, de e vel efter vanlit. - Å visst vet du ju vem ja ä? No vet ja de no!