Karl Ove Knausgård - Min kamp 1

Jag måste erkänna att innan jag satte igång med Knausgård Min kamp 1 var jag rätt så skeptisk. Kan en så omskriven bok vara bra? Knausgård presenteras ständigt och jämt som en författare som inte är rädd för att beskriva sig själv i mindre smickrande dager. Hans ärlighet sägs vara omutbar. Ännu ett manligt geni som Gör Upp Med Världen, tänkte jag och beslöt mig för att vänta ett tag med Knausgård. Sedan blev jag ändå lite intresserad när en kompis pratade om boken. När jag sätter igång att läsa blir jag mot min vilja genast inslängd i texten. Då inser jag förstås att det är fånigt att bestämma sig för att något är skumt och att sedan läsa med detta för ögonen. Kort sagt: Knausgård skriver bra, väldigt bra. Hans text är kanske inte vad jag väntade mig, inte alls svår, inte alls rabblande. Det är en lättläst, nyanserad text som inte är nydanande på något sätt men som förmår löpa hit och dit utan att tappa fotfästet för en sekund. Texten är sällan långrandig även om Knausgård beskriver saker som sällan ryms med i traditionella biografier. Jag vet inte om detta är en biografi, men intressant är det. Knausgård går in i pinsamheten, bortförklaringarna, avståndet. Det befinner sig på två plan hela tiden: pinsamheterna och avståndet som beskrivs genom minnen, och hur texten själv väjer undan, tystnar, går i lås. Knausgård skriver som sagt bra, men som tur var skriver han inte för bra. Det kanske till och med står någonstans i texten: att ett verk kan tappa bort sig genom att bli förälskad i sin egen stil. Som de flesta vet kretsar romanen kring huvudpersonens relation till sin far. Men istället för ett kronologiskt, direkt angreppssätt berättar Knausgård genom hur minnena kopplar ihop saker. Här finns såklart Proust som inspiration. Det här indirekta sättet att tackla ämnet är kanske det som gör att boken fungerar, att det inte blir sentimentalt, att porträttet hela tiden målas och att vi inte genast är säkra på hur penseldragen kommer att röra sig över duken. Kanske bäst av allt: inte ens när jag lagt boken ifrån mig är bildern av fadern glasklar. Flera saker lämnas liksom i ett halvdunkel, det slags halvdunkel som visar hur svåra och mångtydiga relationer ofta är. Det knastertorra och endimensionella sannningsbegrepp som ofta förknippas med biografier passar inte in på Knausgård, vars verk knappt i någon bemärkelse är en biografi som detta begrepp oftast används. Att vara sann handlar här om att våga ta i tu med något. Sanning handlar här om självkännedomen som både en förståelse av sig själv och andra. Därför är det inte förvånande att texten aldrig stannar upp eller ger några uppmuntrande visdomar läsaren till livs. Det här berättandet är alltid på väg, och detta säger något både om formen och tonfallet i boken. Det är med detta i tankarna det på ett sätt känns fel att kalla Knausgårds bok rasande ärlig. Visst, boken är en uppgörelse som lyfter upp ärligheten som fråga och tema, för det mesta på ett indirekt sätt, som när Karl Oves underdåniga förhållande till brodern Yngve avhandlas på olika ställen i boken: här är det en mängd olika former av självbedrägerier som passerar revy, men det är knappast så att texten själv skulle inta något slags slutgiltig position. Och det är jag glad för. En norsk kritiker, som i DN dissat det enhälliga mottagandet av Knausgårds första 'biografiska' roman, är ute i lite liknande ärende när han jämför Min kamp med en så sprattlande fisk som Coetzees Sommartid. Jag håller helt med. Man kunde rada upp notoriskt slingrande källarmänniskor och Rousseauar också. Visst finns det en mängd obehagliga element i romanen, såsom den ändlösa tron på Konstnären. Men att romanen inte blir platt tar jag ett tecken på att boken-som-bok inte är helt insnärjd i ett perspektiv. Som läsare kvävs jag inte i Karl Oves prettoskrivande, i Karl Oves kamp med att vara manlig eller i Karl Oves ständigt problematiska relation till kvinnor. - Tänk på gamle Strindberg.