Det jag egentligen hade tänkt skriva i det förra inlägget om jag inte hade pillat på publicera-knappen i misstag är att ett av de kungliga nöjena i New York är att titta på folk. Jag kan inte riktigt förklara vad som är så fantastiskt med det, men det här:
(1) Ett universitetscampus en eftermiddag. Det är varmt så in i helvete. På en undangömd trappa sitter en person klädd i röd kostym, rosa skjorta och rosa strumpor. Personen är som hämtad från de hippa flanörstråken år 1870. Eller nåt. En riktig silverhårig gentlemänniska som sitter och kontemplerar världen. Jag grips av lusten att rusa fram och berätta hur fantastisk denna människas uppenbarelse är, men sådant går ju inte för sig. Varför inte?
(2) Jag är inte rädd för att resa men jag tycker om upprepning. Därför går jag tre dagar i rad till samma frukostställe. I USA kan man spisa frukost dagen lång. Jag har tåliga blodådror. Vida och fina. Får plats med mycket slam. (Fingers crossed.) Frukosthaket ser inte ut mycket för världen. När man kommer in blir man antingen bemött av en vänlig hälsning eller en tillrättavisning. Båsen är pyttesmå och det gäller att svinga in benen på fel sätt. Jag får lätt blåmärken och har redan fem miljoner stycken. Personalen på fiket är av den gamla skolan. Inget nonsens. De sitter vid ett bord och spanar ut över rummet. Allt under kontroll. DO YOU WANT MUORR KUÅFFEE SIR? Fyll på! Kunder snaskar på bacon, pannkakor, toast. Högljutt småprat. Gamlingarna sitter vid baren precis som på film. En gråhårig man med auktoritet i varje gest packar papperspåsar med lunchinnehåll. - Det är precis sådana här ställen jag behöver. Som får tiden att stanna upp. Kanske finns det en skuggsida i denna typ av inställning. Kanske har jag just precis blivit turisten som snarare än riktiga platser och möten vill ha Iconic Places, lätt igenkännbara, märkta, lätt att förhålla sig till: det där är ju precis som.... En hemsk attityd, det är svårt att göra upp med den. Den kryper på mig vid de mest oväntade tillfällen. Där igen.
En annan sak som jag ständigt finner mig fundera på är hur folk ser eller inte ser varandra i en så här enorm metropol. Att säga 'ursäkta' om man stöter till någon är för de allra flesta en spontan reaktion, en betydelsebärande reflex (vilket visas i responsen om någon inte säger det). Folk ler ibland åt varandra, berömmer varandras hundar (överallt tjocka, vita, lurviga, trötta jyckar) och utbyter skitsnack. Men när en hemlös människa går på tiggarstråt genom tunnelbanevagnen tittar alla ner och det blir knäpptyst. Jag noterar att också de mest rutinerade stadsbor - ser besvärade ut. Eller är det så det ska beskrivas?
Ännu om seende. Vissa dagar vaknar jag upp och tänker att satan, idag kan någon annan ta över mitt handikapp. Jag är inte bra på att vara stoisk och förstående. Ibland blir jag rasande över att FUCK YOU kan man inte ha större bokstäver på menyn och MÅSTE man ha en mini-mini-minidator som studenter ska knappra in sina uppgifter i? Jag har oftast inget problem alls med att fråga om vägen om jag tappat bort mig. Men att fråga vad det står på menyn, förklara att jag inte ser så bra - är något jag i de flesta situationen drar mig för. Av de här skälen är ett ställe som New York en viss utmaning. Att på olika sätt hitta strategier för att klara vardagen, en vardag som är mycket mera given hemma, som sällan blir påfallande där. Vissa gånger är det all right, jag plockar undergivet bland min arsenal av förstoringsglas och glasögon och tänker att det i alla fall är en så stor stad att ingen bryr sig om beteende som kan uppfattas som bisarrt. En nyfiken unge kommer ibland fram och stirrar. Det gör inget. Ändå är det saker jag inte gör, inte ens här. Som att titta på en väggmeny med kikare. Kanske: en ovilja att bryta upp en på förhand given urban rytm, att vilja slukas upp av en abstrakt socialitet, där var och en gör precis vad som förväntas (vilket kan se olika ut i olika sammanhang). Asymmetrin att hjälpa - fråga om hjälp. Att be om hjälp är i många fall att träda fram, men inte som någon speciell. Kanske bara någon som behöver just din hjälp (och ja, det är från Levinas). I det slags säkerhetsnojande samhälle som jag nu befinner i kommer nästan alla former av hjälpsökande att uppfattas som hotfulla avvikelser, oförutsedda situationer som helst inte överhuvudtaget ska uppstå. I den typen av samhälle kan vad som helst manageras. (I mitt dunkla förflutna lärde jag mig att risk management var STORT och det gällde att konkurrera med subtiliteter som att risk kan manageras, men också tillit.)
Vad jag försöker säga med de här olika sakerna är kanske något i stil med att man ska akta sig för att dramatisera saker som 'storstadens anonymitet'. Storstadens anonymitet är ingenting automatiskt som helt enkelt uppstår för att det finns många människor på en plats. Jag tycker att jag hela tiden upplever en glidande skala av små reaktioner på och i det här metropollivet. Det är inte svart-vitt. Att fästa uppmärksamheten vid de mest vardagliga former av möten och situationer som att väja för passerande på metron eller att någon bemöter ett tackhejdå med en suck.
No comments:
Post a Comment